Känsliga läsare varnas för starka bilder nedan.1904. Kongo. En man sitter på en veranda och stirrar intensivt på något. Först kan man inte se vad det är – men efter en närmare titt ser man den fruktansvärda sanningen.Det är den avhuggna foten och handen tillhörande ett barn.Nsala, mannen på bilden, fotograferades av engelska missionären Alice Seeley Harris efter att han kom till hennes mission och bar på ett paket som innehöll vad som var kvar av hans femåriga dotter. Hon hade dödats och styckats som straff när hans by inte fyllde gummikvoten som bestämts av den imperialistiska regimen.
Annons
Harris tog hundratals fotografier som dokumenterade våldet, slaveriet och exploateringen som kongoleserna utsattes för under styret av belgiska kungen Leopold II. Från 1885 styrde Leopold Kongostaten som sin personliga pengamaskin och blev rik på påtvingat arbete, medan han själv fick det hela att låta som ett humanitärt projekt. Efter att fotografierna offentliggjordes tvingades människor i Europa att se vad som faktiskt försiggick i kolonierna. Först 1908, efter press från allmänheten, skrevs Kongo över till den belgiska staten från Leopolds personliga styre. Landet blev inte självständigt förrän 1960.När Seeley Harris sällsynta samling visades på International Slavery Museum i Liverpool, passade jag på att ringa upp museichefen Richard Benjamin för att prata med honom om bilderna.
VICE: Alice Seeley Harris åkte till Kongo i 20-årsåldern som missionär och tog alla dessa foton av kolonialismens hemskheter. Vad vet vi om hennes tankar kring det här?
Richard Benjamin: Några av bilderna är stötande när det kommer till hur hon poserar bredvid kongolesiska barn. Det är väldigt svårt att få en bild av vad hon tänker på den tiden. Det är en intressant juxtaposition: kampanjen var god men var hennes arbete där det? Vilka var anledningarna bakom det?Berätta lite om hur hennes bilder togs emot på den tiden.
Det anordnades hundratals sammanträden runtom i Storbritannien – Liverpool, London, Glasgow, Birmingham – av medlemmar i Kongos reformförbund, en tidig människorättsorganisation, vilket inkluderade Harris själv, hennes man och aktivister som Edmund Dean Morel.
Richard Benjamin: Några av bilderna är stötande när det kommer till hur hon poserar bredvid kongolesiska barn. Det är väldigt svårt att få en bild av vad hon tänker på den tiden. Det är en intressant juxtaposition: kampanjen var god men var hennes arbete där det? Vilka var anledningarna bakom det?Berätta lite om hur hennes bilder togs emot på den tiden.
Det anordnades hundratals sammanträden runtom i Storbritannien – Liverpool, London, Glasgow, Birmingham – av medlemmar i Kongos reformförbund, en tidig människorättsorganisation, vilket inkluderade Harris själv, hennes man och aktivister som Edmund Dean Morel.
Annons
Det gjorde stor skillnad. Folk högst upp i samhället började ansluta sig och donera pengar. Vi måste komma ihåg att kung Leopold var släkt med den brittiska kungafamiljen. Oavsett om de hade någon direkt koppling till grymheterna skulle det se ut som det. Den allmänna opinionen gjorde en helomvändning.
Vissa av bilderna är ganska råa. Blir du obekväm av det?
Som museichef på the International Slavery Museum har jag sett många extremt hårda bilder – varav vissa varit från samtiden. Vi har alltid funderat mycket på det här. Man vill inte vara vårdslös med skildringar av våld, men det är en fin linje eftersom man vill visa folk hur det faktiskt var.Jag såg nyligen en presentation av en akademiker vid namn Petra Bopp. Hon visade en bild på en ung kvinna som vadar genom en flod i solljuset, en väldigt fin bild. Hon hade forskat kring fotografier som togs av tyska armen under andra världskriget. På baksidan av den bilden stod ordet "minröjare". Flickan var en mänsklig minröjare.Det var en av de mest chockerande bilder jag sett under alla mina år, men som bild i sig var den inte våldsam. Det säger något om bilders makt, oavsett om de är våldsamma eller inte.
Som museichef på the International Slavery Museum har jag sett många extremt hårda bilder – varav vissa varit från samtiden. Vi har alltid funderat mycket på det här. Man vill inte vara vårdslös med skildringar av våld, men det är en fin linje eftersom man vill visa folk hur det faktiskt var.Jag såg nyligen en presentation av en akademiker vid namn Petra Bopp. Hon visade en bild på en ung kvinna som vadar genom en flod i solljuset, en väldigt fin bild. Hon hade forskat kring fotografier som togs av tyska armen under andra världskriget. På baksidan av den bilden stod ordet "minröjare". Flickan var en mänsklig minröjare.Det var en av de mest chockerande bilder jag sett under alla mina år, men som bild i sig var den inte våldsam. Det säger något om bilders makt, oavsett om de är våldsamma eller inte.
Lomboto sköts i handen av en vakt på en gummiplantage och blev permanent funktionsnedsatt.
Sättet man använder fotografier i politiska sammanhang har förändrats. Man lägger vikt på positivitet och att inte presentera folk som offer. Kan bilder som de Harris tagna fortfarande spela en roll?
Jag är medveten om att ideella organisationer börjat röra sig ifrån bilder på unga afrikanska barn med flugor runt omkring dem. Jag växte upp med såna där Band Aid-bilder, så jag förstår vad folk menar, men om en 10-åring eller 15-åring skulle se en kampanj i dag, skulle de få en känsla av hur hemskt det är? Ibland behöver man en hammare och man behöver slå hårt.På museet har vi en utställning som vi kallar för "the black achievers wall", så att unga människor som förmodligen lär sig för första gången om Storbritanniens roll i slavhandeln inte går därifrån och endast associerar mörkhyade eller Afrikas historia med slaveriet och förtryck. Man måste vara slagkraftig men sen måste man också säga: folk tar sig igenom saker, de lyckas med saker. Afrika står inte still, saker går framåt.Rachel Segal Hamilton finns på Twitter.
Jag är medveten om att ideella organisationer börjat röra sig ifrån bilder på unga afrikanska barn med flugor runt omkring dem. Jag växte upp med såna där Band Aid-bilder, så jag förstår vad folk menar, men om en 10-åring eller 15-åring skulle se en kampanj i dag, skulle de få en känsla av hur hemskt det är? Ibland behöver man en hammare och man behöver slå hårt.På museet har vi en utställning som vi kallar för "the black achievers wall", så att unga människor som förmodligen lär sig för första gången om Storbritanniens roll i slavhandeln inte går därifrån och endast associerar mörkhyade eller Afrikas historia med slaveriet och förtryck. Man måste vara slagkraftig men sen måste man också säga: folk tar sig igenom saker, de lyckas med saker. Afrika står inte still, saker går framåt.Rachel Segal Hamilton finns på Twitter.