Jag har varit otrogen mot alla killar jag någonsin dejtat

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Otrohet är inte vad det var en gång i tiden. Precis som sex innan äktenskap och plastikkirurgi har otrohet blivit rätt normaliserat – tillräckligt mycket för att det blivit ämnet för hundratusentals #relatable memes. Enligt en undersökning från RFSU har var tredje svensk som är i ett förhållande gjort något som skulle kunna klassas som otrohet. I Storbritannien har en av fem vuxna haft en affär, och amerikanska kvinnor är mer otrogna nuförtiden än någonsin tidigare.

Videos by VICE

Så vad beror den här ökningen på? För att få en bättre bild tänkte vi att det vore intressant att prata med en av de som befinner sig på den mer extrema delen av skalan: Aniah, en 25-årig myndighetsanställd från London, har varit otrogen mot alla hon varit tillsammans med efter att hennes allra första riktiga pojkvän krossade hennes hjärta när hon var 16 år gammal.

Jag blev ihop med min första pojkvän när jag var 16. Det var under sommaren; jag hade precis blivit klar med skolan och jag tyckte livet kändes spännande. Jag tyckte jag var vuxen. Jag tyckte jag var mogen. Vi träffades på en konsert – typ alla tonåringar från centrala London var där. Vi var tillsammans i tre år. Jag var helt besatt och fullständigt kär i den här killen. Sista året var det mycket fram och tillbaka; jag var så förälskad i honom men han behandlade mig som skit. Han kallade mig för elaka saker och fick mig att känna mig så liten, som att jag inte var värd honom. Jag var beroende av honom och sen gjorde han slut med mig.

Jag var helt förstörd. Det var mitt under ansökningsperioden för universitet men jag klarade mig och kom in på en skola. Sen började han ringa mig igen. Han sa att allt var hans fel och att han älskade mig. Som jag sa tidigare var det väldigt mycket fram och tillbaka. Men då var jag helt trogen honom. När jag var 19 hörde jag rykten om att han hade någon tjej vid sidan, samtidigt som vi officiellt var ett par och han sa att han älskade mig. En tjej började ringa mig anonymt och säga att jag skulle hålla mig borta från hennes pojkvän, men så fort jag tog upp det med honom förnekade han allt. Det fanns inget bevis. Han gjorde slut med mig senare det året på riktigt. Jag var förkrossad, och det gjorde ont när jag började se bilder på honom och hans tjej på Facebook. Allt som hände med honom fuckade upp mig. Efter det bestämde jag mig för att jag skulle vara den som fuckade upp andra.

Relaterat: Otrohetsbekännelser

Jag gillar att ha kontroll. Jag gillar att vara den som bestämmer. Det får mig att känna mig stark, särskilt med tanke på allt som hände i mitt första förhållande och under min barndom. Min farsa är präst, så mina syskon och jag hade en ganska strikt uppväxt. Jag är äldst av mina syskon och fick inte göra nånting. Till slut insåg att jag kunde smyga ut och ljuga om vad jag hade för mig på kvällarna utan att mina föräldrar fick reda på sanningen. Jag är jättebra på att ljuga. Det är kanske inte direkt nåt att vara stolt över men tro mig – det är en rätt bra egenskap.

När det kommer till förhållanden skulle jag säga att mitt kontrollbehov är en av de största anledningarna till varför det är så lätt för mig att vara otrogen. Jag gillar att vara den som har kontroll i en relation, jag gillar att ha koll på saker, bestämma vad som ska hända, så jag kan kontrollera mina egna förväntningar och känslor. Jag skulle inte vilja lägga det i någon annans händer, för man kan inte lita på majoriteten av män. Så jag ser till att ha 100 procent kontroll när jag påbörjar ett förhållande. Då vet jag att jag i princip bara kan dumpa en kille här och en annan där när jag känner att det passar. Allt är på mina villkor. Jag ska ha kontroll över situationen. Jag kommer aldrig vara den där tjejen igen som är besatt av en kille. Aldrig.

Jag har haft fyra seriösa förhållanden. Pojkvän nummer två och tre var bra killar. Nummer två träffade jag på universitetet under mitt andra år. Innan honom gjorde jag vad jag ville och låg med vem jag ville. Jag älskade mitt liv med alla engångsligg och allt experimenterande. Men jag träffade honom och föll pladask, vilket gjorde mig rädd. Jag insåg att jag höll på att bli kär, så jag började leta efter fel som inte fanns. Jag började fokusera på vad jag menade var bristande kommunikation från hans sida: om han inte svarade på ett sms inom en viss tid, eller om han inte berättat att han skulle gå ut med några kompisar, använde jag det som en ursäkt för att vara otrogen mot honom, om och om igen.

Du vet säkert hur universitetslivet är – alla vet exakt vad alla andra sysslar med. Han trodde inte på ryktena, men jag gjorde slut med honom ändå och fortsatte dejta en av snubbarna jag varit otrogen med. Det varade i ett halvår, men hans skola låg i en annan stad, så när jag inte kunde träffa honom låg jag med andra. Det är så mycket lättare att vara otrogen när man inte bor nära varandra. Inget smusslande, inga lögner. Eller okej, kanske några lögner, men du förstår vad jag menar.

Jag tror kanske jag har en fobi för att binda mig. Vid något tillfälle i varje förhållande jag haft fanns det en känsla av typ, “Jag verkligen älskar och bryr mig om den här personen,” men sen får jag lite panik och blir stressad. Då känns det som jag förlorar mig själv, som att väggarna jag byggt upp faller ner, jag förlorar den kontroll jag känner att jag behöver – men det är det som är grejen med kärlek: man kan inte kontrollera det. Så då börjar jag få ensamhetskänslor eller känna mig missförstådd. Ibland suger bara sexet, eller ibland får jag inte tillräckligt. Det är inte bara en dålig ursäkt. Jag borde säga det till dem, eller hur? Eller bara göra slut med dem. Jag vet inte varför jag inte bara gör det; jag borde fråga en psykolog. Men när man blir fäst vid någon, när man blir bekväm med någon, då hoppas man hela tiden att saker ska bli bättre. Fast det blir inte alltid det.

Som hur det var med min senaste kille: under de första sju månaderna var jag otrogen ganska ofta. Han fick reda på det, men vi fortsatte vara tillsammans i tre år till. Vi bestämde att vi skulle lägga det bakom oss, starta om, fast han kunde aldrig riktigt göra det. Det var fånigt av oss att tänka att det skulle kunna funka. Varje gång vi bråkade tog han upp det faktum att jag varit otrogen och använde det mot mig, vilket bara fick mig att vara otrogen igen, men det fick han aldrig reda på. De tre åren var bara slöseri med tid för oss båda två.

Jag ångrar att han fick reda på sanningen. Det förändrade honom, förändrade hela förhållandet egentligen: han blev mindre kärleksfull, vilket är ännu en anledning till varför jag var otrogen igen. Jag är inte en sån som är otrogen med personer ens partner känner – det vore riktigt illa. Tänk om han skulle bjuda hem sina kompisar på middag och så har man legat med flera av dem. Det vore helt sjukt. Jag har ändå regler för när jag är otrogen – ingen av min partners släktingar, vänner eller kollegor. Inte nåt med sociala medier.

Jag skäms lite över att erkänna att jag är otrogen – eller över att jag är otrogen så här mycket. Vissa kommer säga att jag är djävulen, men jag vet att om jag någonsin gifter mig kommer jag sluta. Jag är en sexuell person, men jag tror att ett äktenskap tämjer en person. Jag skulle inte utesluta otrohet, åtminstone inte helt och hållet. Men att gå bakom ryggen på min man? Det tror jag inte jag skulle göra. Otrohet gör man när man inte har en ring på fingret.

Mer om otrohet:

Extrema metoder folk tar till för att komma undan med otrohet

Tankar från folk som varit otrogna

En terapeut, en advokat och en sexarbetare förklarar var gränsen går för otrohet