Den här artikeln publicerades ursprungligen på Broadly
I samma veva som jag svor för första gången någonsin fick jag även reda på att min pappa hade en ny flickvän. Det var en kall natt i december och jag var tio år gammal. Tillsammans med mamma åkte jag och mina tre yngre syskon till pappas underliga post-separations-pre-skilsmässo-radhus, frusna och redo att överraska honom med julklappar.
Videos by VICE
Pappa blev definitivt förvånad. När han öppnade dörren försökte han distrahera oss med småprat, medan en blondin sprang in i sovrummet och stängde dörren bakom sig. Det ligger ju i barns natur att vara nyfikna, så självklart tryckte vi oss förbi honom och sprang efter henne in i sovrummet. Vi slängde upp dörren och möttes av Angie, en vacker 22-åring med blont lockigt hår som höll i en vinöppnare och en oöppnad flaska rött. Hon såg förskräckt ut. Eftersom ingen av mina föräldrar drack på den tiden hade jag aldrig sett en vinöppnare förut och tyckte därför det såg ut som ett vapen. Jag tittade Angie trotsigt i ögonen innan jag vände på klacken och sprang tillbaka ut i snön.
Nu stod vi alla utanför huset och grät, inklusive pappa. Julbesöket hade floppat totalt. Jag hade länge känt för att svära men aldrig gjort det, eftersom jag visste att jag skulle få skäll. Jag hade länge väntat på att universum skulle förse mig med en situation då jag kunde svära utan att vara rädd för konsekvenserna. Mitt i gråtandet blev jag säker på att det här var den rätta stunden.
“Pappa, vad i helvete händer?” ville jag veta.
Jag minns inte om han svarade.
Samma dag som jag blev introducerad för Angie på riktigt var även första gången jag var på min allra första shoppingrunda. Det var ingen slump – pappa hade planerat det hela in i minsta detalj. Det var några år efter den katastrofala julen. Angie hade gett ett så dåligt första intryck att pappa tänkte att det bästa sättet för oss att hälsa på varandra igen var genom att hon skulle gå runt med mig i ett köpcenter för lite kvalitetstid, bara hon och jag. Han slog verkligen huvudet på spiken.
I bilen på väg till köpcentret pratade vi knappt. Angie skrämde mig, förmodligen för att hon var 25 år gammal och hade en perfekt kropp och naturligt stora bröst. När jag växte upp hade jag idoliserat Barbie och nu, 13 år gammal, fann jag mig tillsammans med en livs levande Barbiedocka, som dessutom ville lära känna mig och ta med mig på en shoppingtur. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse. Vi drog igång turen genom att gå in en butik och köpte flera par klumpiga Doc Martens-sandaler. Det visade sig vara kul att shoppa med Angie, för hon var så uppmuntrande och ifrågasatte inte min klädsmak. När jag inte kunde bestämma mig mellan ett brunt och ett svart par löste Angie problemet omedelbart. “Ta båda!” utbrast hon och tog fram sitt kreditkort. Hon köpte till och med ett par sandaler till sig själv.
Inte nog med att jag fick två par sandaler, jag fick också Clueless och Tommy Boy på vhs, fem kaxiga ungdomsoutfits, bokstavligen talat flera ton av produkter från Lush och genom shoppingrundan fick jag den där ursnygga äldre systern jag aldrig vetat att jag alltid velat ha.
Angies favoritaffär i köpcentret var en butik som hette Georgiou, där man kunde köpa “sexig affärskvinna”-kläder, vilket i Oklahoma City var så nära man kunde komma Versace. Den dagen köpte Angie några tajta tröjor, ett kedjebälte, färgglada jeans och några små sjalar man kunde knyta runt halsen. Man kunde även köpa långklänningar på Georgiou, så vi provade såklart några stycken. När jag såg mig själv i spegeln, iklädd i en svart klänning med slits upp till låret, såg jag inte längre ut som en 13-åring – jag såg vuxen ut. Angie sa att jag såg skitsnygg ut och köpte klänningen åt mig.
Inte alltför lång tid efter vår första shoppingtur drack jag även mitt första glas champagne. Vi var på en golfklubb tillsammans med Angie och pappa och åt middag. Matsalen i klubben var formell – man var tvungen att komma uppklädd – och eftersom jag precis hade köpt min första formella aftonklänning skulle den naturligtvis visas upp. Servitören kom fram och frågade vad vi ville dricka.
“Vi tar tre glas champagne, tack” sa Angie och log med sitt Colgate-leende.
“Absolut,” svarade han.
Pappa började protestera, men Angie tystade honom innan han hann säga något.
“Vad är det, Butch? Det är ett glas champagne. Herregud!”
Innan pappa hann svara hade vår servitör hämtat vår champagne. Jag smuttade glatt på mitt glas, medan Angie log upproriskt mot pappa och utmanade honom att sätta stopp på vårt bus. Han svepte sitt glas och höll tyst, fullt medveten om att han just låtit mig bryta mot reglerna och att han inte kunde göra något åt saken.
När pappa flyttade från sitt radhus till ett nytt hus flyttade Angie in med honom och tog med sig sitt festhumör. Det var sällan hon inte hade en öl, ett glas vin eller hade en cocktail i handen. Hon hade inget jobb, så hennes dagar gick ut på att laga mat, städa och dekorera pappas nya hem med vansinnigt dyra, vävda picknickkorgar från en inredningsaffär som hon var besatt av. Hon fyllde korgarna med tidningar, gosedjur, frukt – ja, allt som fick plats i en korg, helt enkelt. Jag hade aldrig vetat att korgar kunde vara en så stor grej, men här var vi, omringade av korgar värda orimligt mycket pengar. Medan Angie fokuserade på sin spirande passion för korgar fick pappa en grej för att samla på sällsynta Beanie Babies, då han var övertygad om att deras värde skulle stiga på lång sikt.
En dekorativ korg. Foto via Flickr-användaren steve eng
Första gången jag blev full var när jag och Angie spenderade en helg tillsammans i det nya huset. Den lördagen satt vi i sovrummet och kollade på Troop Beverly Hills. Hon gav mig en Coors Light som jag tog emot med enorm entusiasm. Fyra öl senare dansade vi på sängen till Madonnas Immaculate Collection. Det var såhär det var att leva med Angie: ett pyjamasparty som aldrig tog slut.
Angie var den första personen som någonsin såg mig bli riktigt full. Pappa hade tagit mig, mina syskon och Angie till Dallas över en helg. Vi var på ett poolparty, och Angie som då var 26 blev full och grälade med pappa och hans kompisar, och alienerade effektivt sig själv från alla 40- och 50-nånting-åriga på festen. Hon snubblade runt och varje gång någon försökte ta vinglaset ifrån henne ryckte hon bort handen. Till sist föll hon ner och krossade glaset och spillde vin överallt. I stället för att ursäkta sig garvade hon bara, medan hennes korta, blommiga klänning flög upp och visade hennes underkläder.
Jag såg allt det här från avstånd, fascinerad, men också medveten om att något var fel. Angie hade valt att vara en del av en värld där det inte fanns någon plats för henne. Kvinnor avskydde henne. Män var rädda för henne. Hon var ensam.
Jag hade inte sagt till nån att jag varit på tjack hela dagen
Nästa gång Angie flippade var under ett sommarlov när mina syskon och jag spenderade en vecka hos henne och pappa. Vi åkte på en resa och vårt första stopp var Bartlesville eftersom laget pappa coachade, Woodward Travelers, skulle spela årets sista turnering där. Därefter skulle vi köra mot Grand Lake i nordöstra Oklahoma där vi skulle spendera resten av veckan.
Jag gick på turneringen med pappa under den första helgen av vår minisemester. Mina syskon var kvar på hotellet tillsammans med Angie. På söndagskvällen vann Woodward Travelers sin sista match och jag trodde det var början på en bra resa. Då fick pappa ett samtal från mamma som sa att Angie var full och körde mina syskon till Bartlesville.
Angie hade tydligen spenderat dagen med att hinka öl på hotellet och sedan lastat in mina syskon i bilen och kört iväg. Hennes konstiga beteende och dåliga körförmåga hade gjort min bror Jake så pass rädd att han stal hennes telefon för att ringa mamma och berätta vad som pågick.
Pappa avslutade samtalet i telefonen samtidigt som Angies bil körde in på parkeringsplatsen. Vad som följde var bråket som skulle sätta stopp för alla bråk: mina syskon och jag hoppade in i pappas bil medan han försökte lugna ner en rasande Angie. Så småningom stormade hon gråtandes över till oss och började gå runt bilen som ett rovdjur i en skräckfilm. Sen började hon verbalt attackera oss en efter en.
Först gick hon på Jake för att han hade stulit hennes telefon.
“Din efterblivna lilla tjuv!” skrek hon och syftade på hans Aspergers syndrom. “Jävla bebis!” sa hon till Kurt som grät och var rädd. Claire, den yngsta av oss fyra, kallade hon “en gnällig liten bitch” innan hon stirrade mig i ögonen.
“Din bortskämda jävla skitunge,” fräste hon.
Jag blev chockad. Jag trodde att Angie och jag var vänner.
Hon avslutade sitt utbrott genom att springa över till sin bil, slänga upp bakdörren, dra ut den portabla tv:n vi skulle ha med oss till sjön och krossa den på marken.
Händelsen satte igång en period då Angie kom in och ut ur våra liv. Vanligtvis var hennes försvinnanden på grund av fulla eller drogpåverkade utbrott, som fick henne och pappa att separera en kort stund innan de blev tillsammans igen.
När jag flyttade in hos pappa vid 15 års ålder hade Angie flyttat in i en egen lägenhet på vår gata. Jag visste det inte då, men hennes flytt hade att göra med att hon blivit påkommen med att stjäla pappas receptbelagda smärtstillande. En domare hade bestämt att om pappa ville träffa sina barn fick inte Angie bo med honom. Angie hittade dock, sakta men säkert, vägen tillbaka in i våra liv, och så småningom bestämde sig pappa för att gifta sig med henne.
Angie bestämde sig för att vara den som informerade mig om deras giftermål.
“Jag har något jag vill visa dig”, sa hon en kväll. Hon log maniskt och visade upp förlovningsringen, och njöt av mitt chockade uttryck.
Rena kristaller av metamfetamin. Foto via Wikimedia Commons/Radspunk
När jag var 16 år flyttade pappa in i ett nytt hus (som Angie genast fyllde med ännu fler dekorativa korgar), där jag hade min första hemmafest medan han och Angie var i Karibien och gifte sig.
Pappa kom tillbaka från vad som skulle ha varit ett diskret bröllop för två med ett ansiktsuttryck som visade att det hade varit en skakande upplevelse. Angie hade bestämt sig för att behandla helgen som om det var MTV:s Spring Break 2000, och under loppet av de 72 timmar som de varit borta hade hon nästan blivit utkastad från hotellet, hotellbaren och strandbaren. Bröllopsfotot avslöjade allt: hon och pappa på stranden, hon i hans armar med en cocktail i ena handen och en brudbukett i den andra, och han som försöker att inte tappa henne.
Efter bröllopet levde jag och Angie med spänt passiv-aggressivt hat mot varandra. Under mitt första år på gymnasiet hade jag upptäckt att weed var kul och jag insåg att jag tyckte om att röka mer än att plugga för prov i biologi, vilket till sist gjorde att jag hamnade i sommarskola med massa stoners som var äldre. Det var fantastiskt. Varje dag på lunchrasten blev vi höga och fortsatte hänga och röka tills jag var tvungen att gå hem. Sen vaknade jag nästa dag och gjorde om alltihop.
En kväll när jag kom hem, hög som ett hus, hörde jag Angie och pappa bråka högljutt. Hon var så full att hon knappt kunde gå. Hon anklagade pappa för att ha strypt henne (pappa är inte och har aldrig varit en våldsam person). När hon hotade med att ringa polisen tappade jag det.
“Håll käften för fan, ditt jävla fyllo!” skrek jag från vardagsrummet.
Angie stormade ut ur sovrummet, telefon i hand.
“Vad sa du till mig?” sluddrade hon argt.
“Du hörde mig. Varför kan du inte bara försvinna från våra liv!”
Angie höjde armen med telefonen i handen som att hon skulle slå mig.
“Ska du slå mig? Fuck. You.”
Jag puttade bort henne och sprang upp för trappan till mitt sovrum. Jag försökte stänga igen dörren men Angie följde efter mig in i rummet, hennes ansikte förvridet av ilska.
“Vet du vad, Lara? Jag har knullat din pappa sedan du var sju år gammal!” skrek hon. Hon stirrade mig rakt in i ögonen. “Jag har knullat din pappa sedan du var sju.” Tårar strömmade ner längs mina kinder.
“Fuck det här, jag ringer polisen,” muttrade hon och vände sig om.
Polisen kom den natten. Vi fick alla lämna vittnesmål och jag var helt säker på att det som hänt skulle vara det sista strået. Jag trodde att pappa skulle annullera deras äktenskap.
Jag hade fel.
Den sommaren delade jag och Angie på en joint för första gången tillsammans. Vi hade kommit på varandra när vi hade försökt röka under en familjesemester vid sjön. Då hade vi insett att vi trots våra skillnader faktiskt hade ganska mycket gemensamt. Även om hon var 28 och jag var 16 brydde vi oss om samma saker: att få pengar av pappa och bli bäng. Jointen vi delade på gav verkligen nytt liv till vårt förhållande, så jag suddade bort allt som hade hänt och förlät Angie för allt hon hade gjort. Vi började röka weed och dricka tillsammans när pappa inte var hemma, vilket var ganska ofta. Och när han var hemma lät jag dem vara och gick ut för att röka och dricka med mina vänner i stället. Livet kändes bra.
Vårt festande fick en hårdare ton när Angie introducerade metamfetamin för mig. Pappa var tvungen att åka på en jobbresa i sista minuten och jag övertygade honom att låta mig vara kvar i hans hus där Angie kunde hålla koll på mig. Mamma som förstod att vi skulle hitta på dumheter insisterade att jag skulle bo hos henne, men jag lyckades till slut övertyga henne att det var lugnt genom att lova henne att jag skulle komma iväg till skolan i tid nästa morgon. Jag gick på en kristen privatskola där man var tvungen att komma i tid till kyrkan på morgonen, vilket jag sällan gjorde, så mitt löfte om att vara punktlig var väsentligt här för att få som jag ville. Det funkade.
Samma sekund som pappa lämnade huset började Angie och jag dricka och röka. Vi blev mer och mer fulla, och efter att jag började bli snurrig drog jag mig tillbaka till mitt sovrum och däckade med alla lampor tända, klockan var kanske tre på natten. Jag vaknade halv åtta och hade tio minuter på mig att vara utanför dörren. Jag slängde på mig några kläder och vinglade ner för trappan.
Medan jag trött hällde upp lite kaffe i en plastmugg kom Angie in i köket och såg obegripligt fräsch ut för en 28-åring som bara sovit tre och en halv timme efter en natt av hetsdrickande. Hon log beklagande och skakade på huvudet över min hemska situation.
“Alltså… jag har lite tjack på mig om du vill ha lite. Jag tror verkligen det skulle hjälpa dig!”
Vanligtvis hade jag sagt nej, men det var en krissituation. Jag var bakis som fan och var tvungen att dra till skolan, annars var jag dödens. Att ta tjack verkade som en rimlig lösning.
“Ehh, okej, visst. Om du tror att det hjälper.”
Och bara sådär materialiserade sig en tallrik med två små linor och ett sugrör framför ansiktet på mig.
“Snorta en lina i varje näsborre. Det kommer bränna, men det går över sen.”
Jag snortade linorna. Det brände helt sjukt, så jag snortade lite vatten för att få det att gå över, vilket hjälpte lite grann. Sen hällde jag mjölk i min kaffekopp och gick hemifrån.
“Vet du vad, Lara? Jag har knullat din pappa sedan du var sju år gammal.”
“Where is My Mind” började spela några minuter in i min biltur till skolan, och jag var hög som en jävla ballong. Jag körde fokuserat och maniskt medan jag lyssnade på the Pixies på repeat. Jag kände ett sånt otroligt band till sången att det blev min anthem hela den dagen. Nu varje gång jag hör den sången tänker jag på att vara 16 och helt jävla söndertjackad.
Att vara hög på metamfetamin var faktiskt rätt najs i början. Jag smög in i min bänkrad i kyrkan prick klockan åtta, pluggade för (och fick alla rätt) på ett historiaprov och det kändes som om jag vandrade på moln hela dagen – det kändes bokstavligen talat som om jag svävade några centimeter ovanför marken hela tiden. Jag pratade och klickade med folk jag vanligtvis hatade. Jag åt ingenting till lunch för att mat kändes inte riktigt bra i min mun. Jag var övertygad att det här var mitt nya jag.
Dagen var över innan jag visste ordet av, och helt plötsligt fann jag mig själv i ett café med mina kompisar efter skolan. Det var vid det laget som saker började ändras.
Jag började känna mig skakig och hade problem med att formulera meningar. Jag hade inte sagt till nån att jag varit hög hela dagen; även fast mitt crowd var rätt med i svängarna kändes det faktum att jag tog tjack med min styvmamma som något jag borde hålla för mig själv. Jag sa hej då och åkte hem med “Where is My Mind” på repeat. När jag kom hem var Angie där och höll på att städa frenetiskt, medan någon snubbe höll på att laga en trasig dator på pappas kontor.
“Hej!!! Hallå. Herregud du är hemma!” sa Angie och kramade mig alldeles för hårt. “Hur mår du?”
“Inte… inte bra,” fick jag fram.
“Du behöver bara en liten lina för att komma tillbaka på banan. Kom här.”
Hon ledde in mig i badrummet och tog ut en tallrik med fler små linor på den. Jag lutade mig ner för att snorta en lina och tittade upp mot henne.
“Angie,” viskade jag och gav henne en menande blick, “datakillen då?”
“Åh, det är lugnt. Jag gav honom lite förut. Här.”
Så fort jag tagit linan ringde min mobil. Det var pappa som frågade mig varför jag var hemma och inte på väg till min psykolog. Jag försökte förklara för honom att jag hade helt glömt bort det just i dag och att det skulle vara så skönt om jag slapp gå, men pappa gick inte med på det och krävde att jag åkte dit genast.
Jag slirade iväg mot min psykologs kontor och kom dit 30 minuter sent, fullständigt tjackad. Den andra linan hade inte hjälpt alls – i stället hade den gjort mig till en stammande svetthög. En kvart in i sessionen insåg jag att jag var tvungen att sticka därifrån innan min psykolog märkte att något var konstigt. Jag slängde ur mig någon knäpp ursäkt om att jag var tvungen att gå medan jag långsamt backade ut från hans kontor, sprang till bilen, satte på den enda sången som betydde något för mig (“Where is My Mind”) och spelade den på högsta volym hela vägen hem.
Huset var tomt när jag kom hem. Pappa och Angie hade gått ut för att äta middag; jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag hade en vidrig avtändning, så jag satt ihopkurad på verandan och kedjerökte cigg tills de kom hem. När Angie kom hem behövde hon bara titta på mig för att fatta, så hon ledde bort mig, gav mig lite weed och en sömntablett för att få mig att somna.
Angie och pappa skilde sig kort efter mitt tjackäventyr. Så vitt jag kände var tjack en engångsföreteelse som helt enkelt inte var nåt för mig. Angie, däremot, fortsatte ner på den stigen och blev utmärglad och psykotisk, men hon förlorade aldrig sin passion för korgar. Hon tog med sig allihop när hon flyttade ut. En säkerhetsvakt anställdes för att se över huset under själva flytten, för att se till att hon inte gjorde något tokigt. Jag kände mig ledsen över att hon lämnade oss.
Historien brukar upprepa sig, och Angie och pappa började såklart träffas igen efter skilsmässan. Sex månader senare var även jag och hon tillbaka i varandras liv.
Jag var 17 och på väg in mot slutet av gymnasietiden. Jag hade tappat kontrollen helt över mitt liv och tack vare en serie skitdåliga beslut (som var konsekvenser av droger, alkohol och ensamhet) förlorade jag majoriteten av mina vänner. Angie blev den jag alltid gick till. Hon hämtade mig från skolan, körde hem mig till henne, gjorde en Bloody Mary till mig och snart så glömde jag alla mina problem.
Mina problem kom dock snart ikapp mig. Sista gången jag hörde Angies röst var när jag ringde henne från häktet och kom till hennes telefonsvarare.
När jag satt där, handklovad till en stol efter att ha blivit gripen för innehav av weed, smärtstillande och Valium, insåg jag att jag var körd. Varken mamma eller pappa var hemma och det enda jag ville var att Angie skulle komma och hämta mig, köra iväg mig och låtsas som att inget av det här hade hänt. Om nån skulle kunna rädda mig från det här var det hon.
“Hej Angie, det är Lara. Eh, jag har blivit tagen av polisen och hoppades att du skulle kunna komma hämta mig? Jag antar att du bara kan komma hit eller ringa dem så säger de till dig vad du ska göra. Okej, ses snart hoppas jag.”
Hon kom aldrig. Och efter den kvällen varken såg eller pratade jag med Angie någonsin igen.
