Föreställ dig att du hoppar från ett flygplan 4500 meter upp i luften, det blir fel på fallskärmen och du slår ner på den hårda, hårda marken i 80 kilometer i timmen. Det som rimligtvis händer då är väl att man dör. Det är väl rimligt att anta att enligt fysiken och biologins lagar är man därefter inte längre vid liv. Så blev det i alla fall inte för Brad Guy som överlevde, trots att det blev fel på både hans instruktörs fallskärm och nödfallskärm, under ett tandemhopp 2013.
Jag träffade Brad för att snacka lite.
Videos by VICE
VICE: Hej Brad. Du överlevde ett fallskärmshopp som gick väldigt snett.
Brad Guy: Det gjorde jag. Det var ungefär för fyra år sen, den 1 augusti 2013. Det var i Melbourne, i ett område som heter Lilydale. Det var en perfekt dag – 25 grader varmt, vackert väder, inte ett moln på himlen. Jättebra omständigheter för planet att åka i och för mig att hoppa.
Hur högt upp var planet när du hoppade?
Det var 4500 meter upp i luften. Jag tror man fick välja hur högt upp ifrån man ville hoppa, och jag valde att åka högst upp. Det var massa skämt innan; instruktören frågade mig om jag hade några sista ord, typ på ett skämtsamt sätt. Jag har lite mörk humor, så jag ba: “Ja, jag hoppas min fallskärm inte öppnar sig.” Så jag jinxade väl det lite. Det är nåt jag tänkt på rätt mycket – fick jag det här att hända?
När min instruktör puttade mig närmare kanten kommer jag ihåg att jag grep tag i allting så hårt jag kunde. Det var aldrig att jag kände att jag inte ville hoppa, mer typ “Jävlar, jag är rätt skraj”. Och sen hoppade vi. De första sex eller sju sekunderna är helt otroliga. Det är en så magisk känsla. Jag kände ingen rädsla alls vid det laget.
När kom första fallskärmen ut?
Ungefär då. Jag förväntade mig ett kraftigt ryck, vilket all övning och instruktion man får innan hoppet ska förbereda en för. Men det hände ju aldrig. Då började de första varningsklockorna ringa för mig. Bill, min instruktör, försökte frenetiskt få ut skärmen. Den bara flängde runt i vinden. Det var då jag verkligen blev skräckslagen och började få panik. Det hade gått fel och det hade gått fel väldigt snabbt.
Efter en kort stund kom den andra fallskärmen ut. Jag tittade upp och såg en vit skärm som var intrasslad i en gul, och ingen av dem hade vecklats ut. Vi hade fortfarande inte börjat sakta ner alls. Jag kunde inte processa allt som hände, och jag hörde bara att Bill skrek något till mig – han började skrika så högt han kunde att jag skulle rikta mina fötter nedåt och hålla ihop kroppen, för vi började gå ner som i en spiral och skaka.
Vad kunde du se av marken?
Allt började bli tydligare och tydligare. Allt hände så snabbt. Då när jag såg att ingen av fallskärmarna hade vecklats ut accepterade jag att jag skulle dö, och jag visste att det skulle hända. Jag kände mig lugn på ett konstigt sätt, typ “Okej, det här kommer hända. Det kommer vara den värsta smärta jag någonsin känt, men sen när det väl hänt kommer jag dö.” Så jag hade accepterat det. Den överväldigade känslan jag kommer ihåg att jag kände var skuld. Jag hade så enormt mycket skuldkänslor för att jag tagit dit min familj och nu skulle de se mig dö. Jag såg dem i mitt huvud och kände mig så ledsen för deras skräck, deras trauma och att de skulle behöva se mig dö.
Trodde du inte att du skulle dö direkt?
Jag visste att det skulle vara smärta innan döden. Jag såg det som en kombination; de skulle samarbeta. Det är så svårt att riktigt reda ut tankarna som snurrade runt i mitt huvud, för det kändes som att det var för många tankar och ingen av dem blev processade. Jag visste bara att jag säkert skulle dö och att det var på väg. Sättet som ens kropp och hjärna förbereder en för döden – det är som att allt stängs av, så jag blev helt avdomnad. Jag var redo för smällen och jag visste att det skulle vara den värsta smärtan någonsin och att döden skulle komma kort därefter.
Relaterat: Klippdykning i Italien
Hur var de där sista sekunderna när du såg marken komma närmare och närmare?
Jag minns det som ett par smällar i stället för en enda stor smäll, för vi nästan studsade ner vid stranden av en sjö på en golfbana. Så vi var på kanten av sjön med halva kroppen i vattnet. Jag minns att jag öppnade ögonen och såg himlen och rörde marken, och jag var så otroligt chockad att jag försökte skrika, men jag var extremt andfådd och kippade efter andan. Jag landade i princip på min instruktör, fast lodrätt, så jag landade mer på ryggen och han mer på sina ben. Jag hade mer av min kropp i sjön och han hade typ halva sin vänstersida i sjön.
Kände du smärta då?
Jag minns absolut smärtan. Det första jag kände var att det var svårt att andas, sen var det bara som en brännande smärta genom hela kroppen, och jag hade ingen känsel. Jag blev så överväldigad av smärtan att allt domnade av, det var som att min ryggrad brann. Det var den mest intensiva… Jag kan inte ens beskriva det. Det var den värsta smärtan jag tror att någon skulle kunna stå ut med; jag hade slagit i jorden från 4500 meter upp i luften och fallit i 80 kilometer i timmen.
Jag kunde inte riktigt röra min kropp eller känna min kropp, men med den styrkan jag hade kollade jag över på Bill och han var medvetslös. Han var blå, han låg under mig, så med all min styrka tog jag tag i honom, klämde åt hans hand med min hand och försökte få honom att kvickna till. Jag minns att jag sa: “Snälla Bill, du måste vakna, du måste ta dig igenom det här, förlåt.” Jag bad redan då om ursäkt för jag kände mig ansvarig. Det kändes som en evighet innan han kvicknade till, men innan det trodde jag att jag hade dödat honom och att jag låg på ett lik.
Vad sa han när han var vid medvetande igen?
Han började skrika. Han hade väldigt ont – han hade brutit båda sina ben och bäckenbenet och jag kunde inte röra sig. Jag kände mig som en börda för jag var ju fastspänd på honom, vilket gjorde att han fick ännu mer ont. Vi började båda skrika, verkligen vrålade. Till slut kom tre golfare som hade sett oss falla och spände loss oss och lyfte upp oss ur vattnet. Jag grät floder. En av dem sa: “Du är okej, du är okej, du kommer klara det här, allt är bra.” Jag tittade på Bill som fortfarande låg och skrek. De försökte se till att jag inte rörde på ryggen och nacken och tröstade mig. Då kom ambulansen. Bill fick åka iväg i en helikopter, och jag blev inburen i en ambulans, och jag såg min familj komma springande över en kulle för att hitta mig. De sa: “Vi älskar dig, du kommer klara det här, vi ses på sjukhuset.” De var också helt förstörda. Jag tror jag bad om ursäkt; jag hade såna skuldkänslor. Jag fick lite morfin och de skar av mina kläder och jag bara grät. Det var så mycket att processa.
Jag kan tänka mig det. Det är otroligt att ni båda var vid medvetande vid det laget.
Jag frågar mig själv samma sak om och om igen. Det finns alltid saker som inte riktigt går att förklara. Allting som behövde ske för att vi skulle överleva hände mirakulöst nog.
Jag antar att de faktorerna var att fallskärmen kunde sakta ner er lite grann och att ni träffade marken i en vinkel som gjorde att smällen inte blev lika hård?
Ja, jag tror det. Det var på strandkanten vid sjön, så marken var lite mjukare, och det kanske hjälpte att vi snurrade. Där vi landade, hur vi landade, vädret, hur vi var fastspända; det är så många faktorer och på något sätt var de rätt för att vi skulle överleva.
Hur var det på sjukhuset?
Första natten var verkligen tortyr. Jag sov inte en blund den natten. Jag ropade konstant på sjuksköterskan för att få mer medicin, men jag kunde inte stänga av hjärnan. Jag var fortfarande i ett hysteriskt tillstånd. Varje gång jag blundade kände jag att jag föll. Dagen efter fick jag lite mer klarhet. Jag började känna mina lemmar igen. De sa att jag hade brutit ryggraden och att jag skulle bli bättre, men jag trodde fortfarande vid det här laget att jag inte skulle kunna gå ordentligt igen eller att jag skulle vara funktionsnedsatt för resten av livet.
Var du förvånad över att du inte var allvarligare skadad än så?
Jag var inte förvånad alls och det fanns inget jag kunde känna mig glad över. Det var fruktansvärt och hemskt. Jag kunde inte känna någon glädje. Det kändes bara som att “Fan, min kropp är förstörd, min hjärna är sabbad, det kommer vara så här resten av mitt liv nu.” De klassiska symptomen för depression gav sig redan då till känna.
Hur var det för dig månaderna som följde?
Jag låste i princip in mig i mitt rum i fyra månader och pratade inte med någon och träffade inte någon. Jag bara satt i mitt mörka rum, jag kollade knappt ens på tv. Jag var deprimerad. Jag åt inte, jag duschade inte, jag skrek på mina föräldrar så fort de kom nära mig för jag kände mig som ett monster. Jag hade fått PTSD. Jag hade konstant mardrömmar och flashbacks och jag kunde vakna från en mardröm mitt på dagen och skrika och kasta mina kuddar över hela rummet. Min mamma var ibland tvungen att hålla fast mig och trösta mig. Till slut blev det bättre. Genom att vara mer öppen om det kan jag lära folk att man borde söka hjälp om man inte mår bra.
Hur lång tid sa de att det skulle ta för dig att återhämta sig?
De sa tre månader, men det tog fyra. Jag kunde gå igen, jag fungerade. Jag går fortfarande i fysioterapi för att jobba på mina fysiska skador. Jag är lite begränsad. Jag kan inte göra de sporter som jag brukade. Jag börjar sakta men säkert komma tillbaka in i allt och jag hoppas kunna leva samma liv som förut. Jag kan inte riktigt gå på gymmet, kan inte ta cykeln, jag får ont i nacken och ryggen varenda dag, jag behöver en speciell stol på jobbet. Men man märker det inte om man bara tittar på mig. Jag kan gå, jag kan köra bil. Det har varit mycket blod, svett och tårar, men förhoppningsvis med lite mer fysioterapi kommer jag kunna göra mer och mer.
Patrick Heardman finns på Twitter.
