Film

'Blade Runner 2049' är en kvinnofientlig soppa

I uppföljaren till sci-fi-klassikern är kvinnor antingen prostituerade, holografiska hemmafruar eller så möter de en brutal död.
2017 oktober 11, 2:41pm

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D

Hey girl. Ryan Gosling har kanske lärt oss lite om några av historiens största feministiska tänkare (eller okej, det var Danielle Henderson – skaparen av den här bloggen – som gjorde det), men nu medverkar han i Blade Runner 1949, oj, jag menar 2049 – en av årets mest överskattade filmer som är en kvinnofientlig soppa. Det faktum att den mestadels fått lysande recensioner talar mer för en brist på kvinnliga filmrecensenter än vad det talar för bra delar i filmen – vilka jag kan rada upp för dig i en koncis mening: den ser fett cool ut, eftersom den är fantastisk ur ett estetiskt perspektiv; och Ryan Goslings karaktär K har på sig en fin rock.

Den första Blade Runner är inte heller helt oproblematisk när det kommer till hur kvinnor framställs. Att den spelades in 1982 är ingen ursäkt för våldtäktsscenen – men nu är det 2017 och vi borde ha högre förväntningar på vad regissörer som Denis Villeneuve skapar. Med enorm budget och väldigt erfarna skådespelare har Villeneuve lyckats göra en platt, känslolös och sexistisk film, så pass att man vill klösa ur ögonen på sig själv.



Kvinnor är antingen prostituerade (Mackenzie Davis i rollen som Mariette), holografiska hemmafruar som Joi (Ana de Armas) – en produkt som marknadsförs med sloganen, "Experience Joi," "Everything you want to hear. Everything you want to see." Eller så är de lite elaka och våldsamma på högt uppsatta positioner (Robin Wright som Lieutenant Joshi och Sylvia Hoeks som Luv) som dör på fruktansvärda sätt, vilket vi som publik får se in i minsta lilla hemska detalj. Män dödas såklart också, men vi får inte se deras livlösa uppspärrade ögon i särskilt många onödiga sekunder – männen får snabba, ärofyllda dödsscener, inte desperata och fetischiserade.

Med risk för spoilers: det är en kvinna (Carla Juris som Dr Ana Stelline) – som på något sätt anses vara lite mer värdefull än andra kvinnor som på riktigt hålls fast i en glasbur och blir infantiliserad som fan. Hon bor i sina egna fantasivärldar. För att inte tala om att det enda som egentligen skiljer mänskliga kvinnor från de hypermänskliga _replicant_-kvinnorna är att riktiga kvinnor kan föda barn. Slutsats: om du inte kan föda barn är du inte en riktigt kvinna, sorry.

Krista Kosonen och Mackenzie Davis som prostituerade i Blade Runner 2049

Man skulle kunna argumentera för att kvinnofientligheten i första Blade Runner var en del av själva dystopin, och att uppföljaren bara bygger vidare på den verkligheten. Men om 2049 försöker göra en poäng om hur pass anpassningsbart patriarkatet är till teknologiska utvecklingar är problemet att filmen helt enkelt inte gör det. I stället för att, till exempel, på något sätt hinta om hur problematiskt K:s förhållande till en holografisk drömflickvän/hemmafru är humaniserar filmen hennes roll så pass mycket att deras relation framställs som ett legitimt kärleksförhållande och inte känsloslaveri. Det är det enda riktiga förhållandet i filmen, och det antyder att genom hennes undergivenhet och roll som hemmafru är hon faktiskt mer av en kvinna än de mänskliga kvinnorna, som blivit härdade, "maskulina" krigare eller cyniska, ovårdade prostituerade.

De enorma och helt oförklarliga stenstatyerna av smala, storbystade nakna kvinnor som ligger utspridda i ett ökenlandskap i en scen är egentligen en perfekt metafor för den här filmen: dammiga gamla reliker som sedan länge varit förlegade.