Min mormor förgiftade oss
Illustrationer av Matt Rota
En sorglig historia

Min mormor förgiftade oss

Jag har börjat tro att min mormor på riktigt förgiftade hennes nära och kära.
30.6.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen i VICE Magazine.

När jag var fyra eller fem år gammal kunde jag ibland gå in i min mormors sovrum där hon satt och grät. Hon kunde sitta på sängkanten och ta sig igenom näsduk efter näsduk. Jag tror inte det här var en sida hos henne som hon ville visa inför andra; kanske kände hon att vi hade ett speciellt band till varandra eftersom jag hade hennes fars namn som mellannamn och hans ljusa drag. Hon grät för Martha, dottern som dog i hudcancer vid 28 års ålder. Tio år senare, när Norman (hennes yngsta barn, min morbror) dog, också 28 år, grät hon för honom.

Annons

Det var många i mormors närhet som dog – hennes barn, hennes makar, hennes pojkvän – så hennes eviga sorg var förståelig. Att se henne ihopkurad på hennes höga och mjuka sänk, insvept i vindens mörker och omgiven av den där doften som kommer med hög ålder, fick en att känna att mammor inte får vad de förtjänar. I dag när jag tänker tillbaka på det undrar jag inte om mormor fick vad hon förtjänade som mamma; jag undrar om hon fick vad hon förtjänade som mördare.

För några månader sedan åkte jag med fru och barn till mormor. Jag hade inte sett henne på över ett och ett halvt år, och under den tiden hade hon flyttat från från sitt hem till ett äldreboende, för att sedan flytta igen till ett annat äldreboende. Det fanns ingen bra ursäkt för min frånvaro, jag antar att jag tyckte det var jobbigt hur vi hade lämnat hennes hus. En katastrof. Fullt med skit. Köparna av huset sa att de skulle ta hand om det, vilket de gjorde; de rev hela huset. Min bror hade en kompis från Long Island (där huset låg) som sa att det var årets skandal.

Det huset, där jag under min barndom varit så mycket på besök hos min mormor, var vidrigt. I slutet på 90-talet lade min bror och jag ner tre dagar på att städa allting. Min mormors sista pojkvän Joe hade dött, och hans grejer var kvar. Han var en av fem döda vars grejer var undanstoppade där, överallt i hela huset. Min mosters grejer, min morbrors grejer, min morfars grejer, och mormors andra mans grejer uppskattade jag fyllde ungefär hälften av husets totala volym. Körkort och viktiga dokument och halvfärdiga projekt och minnen, som rostiga gamla skruvar morbror Norman hade dragit ur skeppsvrak när han hade dykt. I biblioteket i källaren hittade vi en liten flaska med en röd, trögflytande vätska. Flaskan, som var förseglad med smält vax eller plast, var handblåst och ganska vacker, och asken den låg i var av polerat trä. Vi tänkte att den kanske var dyrbar. Den skulle kunna varit gammal, vi var inte riktigt säkra. Så vi försökte sälja den i en antikaffär, som i stället rekommenderade oss att göra oss av med den via Giftinformationscentralen.

Annons

Bara genom att se utsidan på säcken kunde man förstå att det var djur; man kunde se konturerna av lik.

I källarens verkstad hittade vi några halvsmälta heroinskedar (mormor hade låtit vissa halv-misstänksamma personer bo hos henne), och i trädgården hittade vi en stor svart sopsäck full med döda djur. Bara genom att se utsidan på säcken kunde man förstå att det var djur; man kunde se konturerna av kadaver. Både jag och min bror tog en titt inuti, men vi gjorde det så snabbt att vi bara kunde avgöra att det rörde sig om kadaver, inte vilken typ av djur. Min bror säger att han såg sköldpaddor, vilket inte är helt orimligt då min mamma hade haft sex sköldpaddor som alla dog under en mystisk och oväntad tragedi. Jag tyckte jag såg en uggla, vilket verkar mindre rimligt, men det skulle kunna vara det eftersom det vistas en hel del ugglor i området. Vad som var mest sannolikt dock, tänkte vi, var att säcken var full av katter och tvättbjörnar, eftersom man alltid kunde se dem ta sig in i mormors sopor. Hon brukade skrika på dem från verandan. Sista gången jag såg säcken låg den framför huset och väntade på att bli upphämtad av sopbilen. Man kunde se vad som måste varit ben ligga där i.

I huset var till och med sakerna som skulle sparas deprimerande. Gungstolar i ek, som en gång i tiden varit vackra, och antika skrivbord hade blivit täckta med vit målarfärg. På bokhyllor hade man lagt musätna stickade filtar. Mattorna var mögliga. Tallrikar och glas var nerfläckade med intorkade matrester. Toaletterna var fulla, ospolade och dammiga med babypuder. Mormor brukade säga att hon sparade pengar genom att inte spola, men egentligen ville hon bara påminna oss om att allt handlade om att spara pengar.

Annons

Till mormors försvar föddes hon under den stora depressionen, och mentalt kom hon aldrig ur den tidsperioden. När ekonomin började dala på 90- och 2000-talet brukade hon poängtera de kulturella likheterna mellan då och nu: när pengarna sinar vänder man sig till mystik, självhjälp och det ockulta, berättade hon för oss. Jag tror hon hade rätt. Trots sin höga ålder var hon insiktsfull och kunnig. Hon skramlade runt i sitt snuskiga hem till ljudet av public service-radio skränandes i varenda rum. Hon visste allt som fanns att veta, till exempel att katrinplommonjuice kunde användas för att färga håret (än i dag är hennes hår brunt som ett katrinplommon). Hon hade hört en tandläkare på radio rekommendera att man borde skölja munnen med vatten och använda tandtråd, även om man inte hade möjlighet att borsta tänderna; i dag är hon 94 år och har fortfarande kvar alla sina tänder. Fast nu har alla blivit lite lösa. Hela hennes käke ser ut som att den hänger lös i hennes mun.

Vi åkte och besökte henne på ålderdomshemmet, jag lagade hennes hörapparat, och min fru åkte och köpte några paket vuxenblöjor. Mormor minns knappt vem jag är, och när jag frågade henne om hennes barn verkade hon inte minnas Martha överhuvudtaget. Jag kände inte direkt att jag hade saknat henne under tiden då jag inte kommit på besök, så jag förväntade mig inte att dagens besök skulle påverka mig särskilt mycket. Men det faktum att mormor inte visste vem Martha var, att hon låg i sin säng och sög på sin instabila käke, att alla henens tänder höll på att ramla ut – jag tappade det nästan helt och hållet. Mina barn satt där, stirrandes, deras munnar vidöppna, förstelnade i stum skräck. För dem hade det senaste året varit en enda lång resa av besök hos folk som låg på dödsbädden: Gigipop. Poppa. Abuelita. Granmaman. Och nu mormor. Det var uppenbart för oss alla, hennes tid var snart kommen.

Annons

De lyckades ta sig samman när mormor bad dem att sjunga. De kunde några tyska sånger från skolan, och mormor sjöng med även hon. Hon sa att när hon sjunger för det henne tillbaka till hennes barndom. Hon säger att hon lever där som om det vore verkligheten. Och kanske i hennes huvud är hennes barndom fortfarande där när hon sjunger, men jag tror inte så mycket annat finns kvar där. Ibland pekar hon på sitt huvud och skämtar om sitt "glömmande".

Det var märkligt att se en familjemedlem såhär. Som barn brukade jag bo hos mormor så mina alldeles-för-unga föräldrar kunde få en liten paus, ofta i flera veckor i sträck. Hon kunde säga till mig att judar uppfinner saker, att judar inte dricker, att judar är smarta eftersom judendomens filosofi värdesätter tänkande, att jag inte borde kalla dem för judar. Hon brukade säga: "Till och med när vi bråkar har du goda tankar." När jag berättade om min förlovning till en kvinna som inte delade vår judiska tro föll mormor ner på knä och bönade mig att inte gifta mig i en kyrka. Det slutade med att vi gifte oss på en tennisplan, och mormor hade snofsat till sig rejält och flirtade med min frus morbröder, som var 20 år yngre än hon själv. Mormor var alltid kul att vara med, och när hon själv inte var värdinna och ansvarig för mat och dryck var det som att en tyngd lyfts från henne, som att hon äntligen kunde känna sig fri.

"Mormors färdigheter inom näringslära går tillbaka ända till 60-talet. Fram mot mitten av 70-talet hade hon skrivit och publicerat flera böcker om näringsintag och vitaminer. Det var på den tiden, eller möjligen tidigare än så, som jag tror att hon började förgifta människor.

Annons

Jag kan inte riktigt lista ut exakt vad hon gjorde och med vilka ingredienser. Jag kan inte ens vara 100 procent säker på att hon faktiskt gjorde sakerna jag tror hon gjorde. Det jag har att gå på är egentligen omständigheter och föraningar som förenats till teorier genom åren. Enligt mina misstankar föredrog hon att använda sig av vitamin A (vilket kan orsaka trötthet, försämrad syn och illamående, bland annat), senare började hon använda laxermedel, och när hon blev äldre och latare gick hon vidare till receptbelagda mediciner.

Mormor lagade aldrig samma rätt mer än en gång, och hennes skapelser var extremt fettiga och oftast riktigt konstiga. Till exempel: ungsbakad kyckling med aprikos och krossad tomat, eller blandad köttfärs med katrinplommon eller inlagda saker. Hon var ökänd på mataffären hon brukade gå till. De sparade alltid hajlever åt henne.

På senare år bestod hennes rätter ofta av färdiglagad (eller nästan färdiglagad) mat, vilket kom att bli hennes vanligaste matlagningsmetod. Hon hade en effektiv strategi som gick ut på att hon hittade ens favoritmat, köpte den i extrema mängder och bjöd dig sen på den konstant. Man åt det – importerad Jarlsberg, glass, eller vad det nu var – och däckade senare på soffan, eller på tåget tillbaka till stan. Det var också så att ju längre man stannade hos mormor, desto större risk var det att man råkade ut för något dåligt. Om man var hos henne i en vecka fick man diarré, man blev utmattad och ens syn började bli suddig.

Annons

Grejen är att man inte alls vill tro att ens mormor skulle förgifta en. Man vet att hon älskar en, det finns ingen tvivel om den saken, och hon är så underbart charmig, precis som bara en mormor kan vara.

Till en början var min mamma den enda som vägrade äta mormors mat, och jag trodde bara hon var paranoid. Sen började jag märka att varje gång jag åkte till mormor tuppade jag av på soffan eller på tåget när jag skulle hem igen. När jag själv slutade äta mormors mat tyckte min bror att jag var paranoid. Men jag slutade däcka, och ganska kort därefter slutade även min bror att äta hennes mat.

Grejen är att man inte alls vill tro att ens mormor skulle förgifta en. Man vet att hon älskar en, det finns ingen tvivel om den saken, och hon är så underbart charmig, precis som bara en mormor kan vara. Och man vet att hon aldrig skulle vilja förgifta en. Så trots ens bättre vetande fortsätter man äta maten tills man tuppat av så många gånger att man inte längre kan tvivla på sig själv. I slutändan började vi ta med oss vår egen mat när det var dags att fira högtider tillsammans hos mormor, och hon verkade lättad över att vi inte lät henne röra våra tallrikar. Vid det laget hade hennes syn börjat försvinna, så hon märkte inte det tunna lagret pulver som låg på den fina rökta laxen hon försökte servera dig.

Så frågan var: Hur skulle vi förklara för gäster, utomstående, att de inte skulle äta mormors mat? En gång, under pesach, tog min bror med sig sin flickvän, en skådespelerska. Mormor hade lovat att inte förbereda någonting, och det verkade som att hon skulle hålla sitt ord, så vi nämnde inte något om våra misstankar om förgiftning till flickvännen. Men efter vi ätit lunch kom mormor ut ur köket med ett gäng havrekakor som såg riktig äckliga ut. De var bubbliga, som om bakpulvret hade ballat ur i ugnen. Min brors flickvän åt två stycken, kanske av ren artighet. Vi såg förfärat på. Hon skulle återvända till stan för ett genrep, men hon däckade på soffan och missade det.

Annons

Så varför skulle mormor förgifta oss? Min mamma har sen en tid tillbaka menat att mormor skulle kunna ha Münchhausen by proxy, en psykisk störning som får omhändertagare att förgifta eller skada människor de tar hand om. Jag tror inte att mormor ville skada någon. Om hon lade något i någons glas var det för att hon inte ville att du skulle gå, hon älskade att få folk missa sitt tåg. "Sov över här, sov över här," brukade hon böna oss.

Andra gånger verkade mormors skäl vara mer praktiska. När min mamma flyttade hem till mormor under en kort period hade hon många husdjur (sköldpaddor, hundar, hamstrar, katter) som successivt blev sjuka och dog. Och sen var det Joe, den tidigare fallskärmsjägaren som var mormors sista pojkvän. Han hade en vana att lägga hela sin pension på casinokvällar och snyltade alltid på mormor tills det var dags för nästa utbetalning. Sen bröt han sitt ben, varpå mormor började ringa oss, hysterisk, och berättade att hon var tvungen att passa på honom dag som natt. Sen dog han plötsligt.

Vad skulle mormor säga om allt det här? Jag tror att även om hon skulle vara villig att prata om det, eller om hon var i bättre skick för att kunna säga varför hon gjorde det, tror jag inte hon skulle kunna det. Hon har alltid varit ett mysterium, till och med för sig själv. Hon brukade berätta om en viss incident: när hon var väldigt ung hade en pojke försökt pussa henne i en garderob, och hon hade puttat bort honom och sprungit hem och gråtit och gråtit. "Varför då, mormor?" frågade vi henne. "Eftersom jag var kär i honom!" svarade hon.

Annons

Mormors pappa var en äldre herre, lång och stilig, en änkeman som hade varit ryttare i Ryssland, där han kom ifrån. Hennes mamma hade varit 17 när hon gifte sig med honom. Paret hade fyra döttrar och en son, som dog väldigt tidigt. När den stora depressionen kom blev pappan inkallad till kontoret på fabriken i Brooklyn, där han arbetade som arbetsledare. De hade inget val, de var tvungen att säga upp honom. Han bad om ett annat jobb, vilket som helst, för att kunna försörja sin familj. Han fick bli en "fireman", vilket innebar att han skyfflade in kål i ugnar. En dag skedde en explosion, vilket skadade honom allvarligt, och han kom inte hem efter det. Han försvann. Tre veckor efter olyckan gick min mormor ut och pratade med en man som satt mittemot hennes hem på en trappa. Hans ansikte var täckt med bandage. Hon frågade honom varför han aldrig kommit hem, och han svarade: "Jag var rädd att du inte skulle älska mig längre." Han var ärrad för resten av livet. Jag träffade aldrig min gammelmorfar Benjamin, han vars namn jag delar.

Mormors första man, Irving (som hon var gift med på 50- och 60-talet) var älskad av alla, precis som hennes pappa. Han gjorde affärer med några italienare, vilket är ett sätt man kan beskriva hans jobb på. Efter 20 års äktenskap skilde de sig, och det var inte förrän långt senare som jag fick känslan av att det kanske hade att göra med att Irving hade en skrämmande sida.

Annons

1982, när han var 70 år gammal, var Irving med om en bilolycka. Han körde av sin Cadillac från motorvägen. Han kan ha somnat, eller kan det ha varit skruvmejselns fel, som man senare hittade i rattstången. Han fick en del skador på huvudet, men han var en tuff gammal jude, och efter fyra år vaknade han upp igen och spenderade tio år med att kämpa med sin förlamning, innan han dog i slutet på 80-talet. Samtidigt blev hans pengar ämnet för en stämning som resulterade i att Irvings kollegor och hans andra fru (som tog hand om honom) fick större delen av hans arv. Genom hela processen jämrade sig mormor över att hon lämnat Irving. Hon kunde säga: "Allting han gjorde hela dagarna, man kan inte bara komma hem och vara Mr Nice Guy då, det funkar inte."

Martha, mormors äldsta barn och min moster, fick cancer i 20-årsåldern. Mormor tog hand om henne. Det skulle kunna vara Marthas sjukdom som ledde till hennes död, men… ja, jag vet inte. Aaron, mormors andra man, dog också i cancer på 70-talet. Han var döv, avskydde tv och skrek alltid på barn. Mormor sa att hon gifte sig med honom eftersom "han var den enda som ville ha mig". Han rökte pipa. Efter hans första operation för halscancer spelade han pingis med mig; han verkade gladare och var inte lika hemsk. Han började pyssla i trädgården. Men oavsett hur mycket han åt fortsatte han gå ner i vikt och tyna bort. Eller… återigen, det kanske inte bara var cancerns fel.

Annons

En gång såg jag mormor straffa Norman genom att låta honom stå framför spisen, varpå hon drog upp styrkan på flammorna och hotade att bränna av snoppen på honom.

Nästa person som skulle begravas var Norman, mormors yngsta barn och enda son. Låt oss snacka om honom: Norman var en jävla skitstövel. Han var bara åtta år äldre än jag, och han torterade mig när jag var liten. Han hade ett fruktansvärt skratt, som en gris som tjuter. Inte en lycklig gris, som en gris i smärta. Han hotade mig med knivar och stal från mig och tog sönder mina saker. Han försökte övertyga mig att han skulle kidnappa mig mitt i natten och sälja mig till "araberna". Kanske det hade att göra med att han var avundsjuk på mig; han var knubbig och såg judisk ut, så mormor med sitt blonda hår och blåa ögon fann honom motbjudande. I skarp kontrast till Norman, det köttiga misslyckandet, var jag själv en atlet med icke-judiska ansiktsdrag, och därför var jag även hennes favorit. En gång såg jag mormor straffa Norman genom att låta honom stå framför spisen, varpå hon drog upp styrkan på flammorna och hotade att bränna av snoppen på honom. Han var kanske tolv år gammal. Hon brukade också laga massvis med mat och servera det till honom. Han sa alltid nej, eftersom han inte ville bli tjockare, men hon lockade alltid med maten framför hans näsa tills han åt det – och sen skällde hon på honom för att han var så tjock.

Norman gillade vapen. Han samlade på saker som dödade, som armborst och yxor, och alla var vettskrämda för honom. Ibland stormade han huset med en bowiekniv eller machete, och resten av oss sprang och gömde oss i våra rum. När jag var kanske sju år hällde han metan på min arm och satte eld på den, bara för att visa för mig hur starkt metan var och att jag inte skulle skadas av att han tände det. Det är sant att jag inte kände någon smärta, men det brände bort alla hårstrån på min arm. En annan gång när jag besökte Long Island som tonåring var det ett gäng ungar som tacklade mig och sparkade mig om och om igen. Min mamma trodde det var Norman som skickat dit dem.

Annons

Bör jag också nämna att han var ett geni? Han var det; han kunde göra vad som helst. När jag var åtta gick han med mig till Canal Street, bara ett par kvarter från där jag bodde, för att visa mig att han kunde köpa datordelar och bygga ihop en fungerande maskin på en eftermiddag, vilket han gjorde.

I slutet av 80-talet, vid 28 års ålder, bodde Norman fortfarande hos mormor, men han började ändå komma lite på banan. Han hade gått ner i vikt, han hade en tjej, och han funderade på att kanske jobba med datorer på något sätt. Han tyckte även om att dyka med tuber. Han brukade sova under vatten med sin tub och utrustning i badkaret, och ibland hyrde han en båt för att dyka ner till skeppsvrak och fota.

Dagen då olyckan inträffade hade han planerat att åka ut med en båt han hyrt, men mormor ville inte att han skulle åka, hon klagade alltid på hur dyrt det var, så hon lade något i hans glas. Tror jag. Han kände sig rätt snurrig hela morgonen; han trodde att han kanske blivit sjuk. Hans partner övertalade honom att åka iväg ändå; senare blev det ett problem med Normans utrustning när han befann sig under vatten. Kanske var det ett tekniskt fel, kanske var det hans eget fel; han hade skräddarsytt all sin utrustning (eftersom han var ett geni). Hans dykarpartner simmade upp till ytan själv, i stället för att dela sin tank med Norman och göra en gemensam uppstigning med sin "buddy". Vi vet inte exakt hur länge Norman var kvar där nere. Det kan ha varit att han inte trodde han hade tillräckligt med syre för att göra en kontrollerad uppstigning, vilket innebär att man andas ut luft konstant samtidigt som man simmar upp. Eller kan det ha varit att han fastnade i ubåtsvraket som han och hans partner undersökte. Eller kanske var han för borta för att kunna rädda sig själv. Det finns en slags flagga som dykare kan skjuta upp till ytan för att uppmärksamma andra i båten om att man behöver hjälp, och Norman skickade upp den här. Men detta var på Long Island, där man inte ser så allvarligt på regler om att det måste finnas räddningspersonal på båten. Norman dog där nere, samtidigt som den där jävla flaggan viftade på ytan.

Annons

Sen har vi även min frus missfall. Det är något roligt med det, eller egentligen inte "roligt", men jag hade glömt bort det tills det var dags att skriva den här artikeln och jag började gå igenom gamla anteckningar. När vi berättade att min fru var gravid blev min mormor galen och menade att vi inte hade råd att försörja ännu en familjemedlem. Vi besökte henne precis innan min fru fick missfall, och även om min fru visste att hon skulle hålla sig undan mormors mat är det ändå möjligt för vem som helst att begå misstag. Och, ja… det var sent in i graviditeten för att ett missfall skulle ske. Och datumen stämmer överens. Men det skulle kunna vara ett sammanträffande.

Det var inte förrän jag kom upp i 30-årsåldern som allting klickade för mig, och jag insåg att det inte är normalt eller okej att sova i tre dygn, och de enda gångerna jag vaknade upp mitt i natten och hade svårt och andas var hemma hos mormor.

Senare, när vi fick ett barn, kom mormor hem till oss för att fira. Hon hade med sig en present till bebisen: en vass och spetsig läkarsax. På ett annat besök tog hon med sig rödbetor som hon hade köpt. "Mormor, varför får jag 15 burkar rödbetor?" frågade jag henne. Hon hade recept, rödbetor här och rödbetor där, och massa av dem lagade man även med solrosfrön. Hon var oerhört stolt över en särskild uppfinning: rödbets-och-solrosfrön-glass. Inget slog det näringsmässigt, menade hon. Kolla upp det. Jag gjorde det: "Inlagda rödbetor och solrosfrön," skrev jag in i datorn. "VARNING. PRODUKTÅTERKALLELSE," skrek Google tillbaka till mig. Allting hon gav oss borde ha tagits bort från hyllorna.

Ibland när jag berättar de här historierna får jag en känsla av att folk anser att jag borde ha gjort något. Men det var psykologiskt svårt att pussla ihop allt det här, och som barn förstod jag inte vad det var som hände. Innan mormor nattade mig ibland gav hon mig varm choklad, som såg oljig och tunn ut. Och när jag vaknade efteråt kunde det ha gått 24 eller upp till 72 timmar. Tre eller fyra gånger fick vi rusa iväg till sjukhuset för att jag hade svårt att andas. Men det var inte förrän jag kom upp i 30-årsåldern som allting klickade för mig, och jag insåg att det inte är normalt eller okej att sova i tre dygn, och de enda gångerna jag vaknade upp mitt i natten och hade svårt och andas var hemma hos mormor.

Och vad spelade det egentligen för roll när jag väl listat ut det? Efter att Joe, mormors sista pojkvän, dog gick jag till polisen och berättade att jag trodde att mormor hade något att göra med det. De svarade: "Och vad vill du att vi ska göra åt saken?"

Även nu, återigen, känns det som att jag borde bry mig mer. Som att det borde ske ett avslut. Antingen försonas jag med mitt förflutna, förlåta henne, och får en känsla av balans i mitt liv, eller så hittar jag bevis för vad hon gjort genom åren och avslöjar henne en gång för alla. Jag hade ändå alltid planerat att genomsöka hennes hus en sista gång, men nu är huset borta. Och ingen kommer gräva upp liken, och mormor vet inte ens om vad hon själv gjorde. Och det kommer inte bli något storslaget avslut. Och medan jag satt där och lyssnade på min mormor sjunga med min barn (inte riktigt gråtandes, jag grät bara nästan) insåg jag att jag inte brydde mig om vad som hände, att ingen bryr sig om vad som hände, att det är upp till poliser på CSI och läkare på Cityakuten och muskelknuttar till soldater i filmer att bry sig.

För inte så länge sen pratade jag med en vän som vet om allt som hänt med mormor. Min vän nämnde i förbifarten att min mormor skulle kunna ha råkat döda mig, vilket förvånade mig. Det stämmer inte, menade jag.

"Men hade inte du svårt att andas? Fick ni inte rusa dig till sjukhuset mitt i natten? Hon försökte inte skada dig, hon försökte hantera dig, men hon skulle kunna ha skadat dig."

"Jag antar att det är sant," sa jag, och nickade långsamt, misstroget, eftersom mormor skulle aldrig skada mig. Vi hade ett speciellt band.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2014.