Jag testade årets julpizza

I adventstider dyker det titt som tätt upp nyheter i dagstidningar och kvällspressen om att en pizzeria, oftast belägen i en mellanstor eller jätteliten svensk stad, har lanserat en julpizza. Matmässigt kan man definiera Sverige med två punkter 1) Vi älskar att äckla oss något rejält med pizzor som har toppings som exempelvis banan, curry, ananas, bearnaisesås och kebab, och 2) vi är så pass nöjda och stolta över de få traditionella rätter vi har att vi envisas med att äta dem flera gånger per år, på påsk, jul och midsommar. Det borde alltså inte komma som en chock att någon har kommit på idén att man kan kombinera de två. Det var helt enkelt bara en tidsfråga.

Jag har av outgrundliga anledningar och svaga grunder blivit så nära VICE Sveriges pizzakorrespondent man kan komma. Så i journalistikens, Sörmlandsromantikens och julandans namn satte jag mig på regionaltåget till Katrineholm.

"Katrineholm – city of wonders" enligt stadens Snapchatfilter, och "Sveriges lustgård" enligt kommunens egna slogan, är även hem till en av årets julsnackisar: julpizzan på restaurang Barken.

Relaterat: The Pizza Show:

Vem är jag att inte känna enorm ömhet för en pizzeria som kastar på lite julmat på en vanlig margherita? Det hela känns som ett välbehövligt och ödmjukt svar på de hippa och obehagliga hybrider som uppkommer i juletider – Gin och Tonic-glögg, vegansk mangosill och den där tropical house chill beach-remixen på "Tänd ett ljus". Inte på Pizzeria Barken inte. Här ger vi folket exakt vad de vill ha – en pizza. Med julmat.

Längs storgatan, tvärs över en bensinmack och genom ett halvt köpkvarter ligger Pizzeria Barken på en stor parkering. När vi äntrar lokalen och presenterar oss välkomnas vi med öppna armar. Vi bjuds in bakom disken för att få en nära titt på när kocken Nabaz tillagar den nu välkända julpizzan. Samtidigt står hans kollega och dirigerar oss med flaxande armar, "Ni skulle kunna filma här, sen gå in genom dörren och sänker kameran, det blir bra!"

Läs också:

Jag frågar om det har varit mycket press på besök och han svarar att han börjar bli van vid det här laget. Pizzan bakas, foton regisseras och det bjuds på julmust. För att ha blivit uppmärksammade av flera tidningar har Barken inte låtit kändisskapet stiga dem åt huvudet.

Pizzan i sig ser ut som mellandagarnas lunch baserad på rester från julbordet uppkastade på en pizza. En uppfriskande detalj som inte fanns med på restaurangens egna bild var fyra inlagda rödbetsskivor och lite ruccola på toppen. Till det här köttinfernot till måltid serverades en burk julmust, ketchup, senap, bearnaise- och vitlökssås. Jag vill inte vinna sympatier med onödiga snyfthistorier men jag vill ändå ta tillfället i akt och meddela att jag inte har ätit kött sen jag gick i högstadiet och här stod jag – i narrativets namn – inför en tallrik med ett potpurri av det mesta i köttväg. Jag skar upp pizzabitar och dippade friskt i alla såser jag kom åt i äkta dopp i grytan-manér.

Lyssna. DET VAR GOTT! Det känns som att många, inklusive jag själv, hoppades på ett annat utlåtande för komikens skull men tyvärr. Det är i och för sig ingen hemlighet att jag gillar att blanda det mesta i matväg i en enda stor tugga men här hade till och med jag slagit något slags rekord. Pizza, prinskorv, rödbeta, senap, bearnaise, vitlökssås och ruccola nersköljt med julmust. Det hela kändes på något sätt som att jag hade lurat hela kostcirkeln, min dåliga ekonomi och livspusslet eftersom jag lätt fick i mig 4000 kalorier per tugga och därmed inte skulle behöva äta på ett dygn.

Medan jag åt strömmade klassiska jullåtar ur högtalarna och jag och Hampus, vår fotograf, började prata om julmusik. Alla jullåtar är just klassiska, det ligger lite i sakens natur. Julens grundpelare, förutom någon slags botten i kristendom och amerikanska påhittet Christmas spirit är en extremt, ja, nästan kusligt hög dos repetition. Varje år lyssnar vi på samma musik, äter samma mat, brottar oss fram längs samma trånga shoppingstråk, slökollar på samma Kalle Anka och Love Actually, misslyckas med exakt samma julbak och går på ett glöggmingel identiskt med det vi var på förra året.

Enligt mina ovetenskapliga beräkningar tar det minst två decennium och helst ett generationsskifte innan en julvana kan få klassas som en rikstäckande tradition. Kanske är det därför det fortfarande finns ett nyhetsvärde i en pizza med julmat på. Någon gång på 2030-talet skulle julpizzan kunna bli en lika uppskattad svensk samhällsinstitution som kebabpizzan.

I tider med lussebulls-korvbröd och Beyoncés egna jul-merch är det lätt att tappa bort sig i befintliga och obefintliga jultraditioner. Vissa blir onekligen en one-hit wonder, ett roligt inslag i årets mörkaste månad som inte tar mer plats i adventsbestyren än att en kompis taggar en under artikeln om julens nya spexiga smakkombination. Andra nykomlingar ålar sig sakta men säkert in i stugorna tills de blir en given del av julen. Jag spår en gnistrande framtid för julpizzan. Nästa trend borde rimligtvis bli midsommar-pokébowl med sill, färskpotatis, snyggt skurna betor och srirachamayo. Nyhetsvärde i fyra år, självklar del på midsommarbordet efter 20. Kom ihåg var ni läste det först!

Ingrid Altino finns på Twitter

Mer från Ingrid:

Jag lät IQ:s bot guida mig genom en hel utekväll

Jag klädde mig fult på Stockholm Fashion Week för att se om jag skulle bli street style-fotad

Jag testade Stockholms sämst rankade restauranger