Arvida Byströms nya utställning är en chans att stiga in i hennes värld

Arvida Byström känner du såklart redan till, då hon är en av Sveriges mest uppmärksammade unga konstnärer, och även om du inte gör det har du sett henne och hennes verk på Instagram. Arvida är känd för att använda sig av och leka med klassiskt kvinnligt kodade attribut och uttryck, samtidigt som hon inte förändrar eller förskönar det som inte passar den kvinnliga normen. Idag öppnar hennes nya utställning Cherry Picking på Galleri Steinsland Berliner, vilket är en samling verk som tillsammans skapar en fysisk version av den sfär hon redan byggt upp virtuellt. Jag tog mig till galleriet för att prata med henne om hennes verk, och om steget att gå från internet till ett verkligt rum.

VICE: Hej Arvida! Hur skulle du beskriva din nya utställning?
Arvida Byström: Jag har inte haft en soloshow på fyra år och den som jag hade då var ju kul – det är kul att jobba med rum, men det var en helt annan grej och det var mycket att förbereda sig för. Det var i relation till ett släpp med Bon-tidningen som jag hade fotat bilder till. Det har verkligen varit en större produktion den här gången och mer planering från min egen sida. Nu pratar jag ju bara om det materiella, men man skulle kunna säga att det är ett hopplock av saker från de senaste åren.

Cherry picking används ju till exempel inom vetenskap och betyder typ att välja ut vissa bevis som stärker ens egen tes. Är det något du utgått från?
Ja precis, man väljer ensidiga bevis för att stärka sin egen tes. Det har jag pratat en del om med kompisar – det är ju något som kommer upp rätt ofta idag i och med nyheter och internet och vinklade saker. Det är lite så konstnärer jobbar och det behöver inte vara något dåligt inom konsten att man väljer ut vissa delar av verkligheten för att stärka sitt uttryck. Och det är oftast det som det är att vara konstnär: att ta någon del av verkligheten eller fantasin och belysa det.

Jag har insett att svenskar i allmänhet inte förstår frasen "cherry picking" [skrattar]. I varje intervju har folk antingen googlat eller trott att det är samma sak som "pop my cherry", men det är inte samma sak. Men jag tycker att det är roligt i relation till att jag jobbar mycket med körsbär, och körsbär är väldigt feminiserade traditionellt sett. Det är också kul med ett sånt uttryck som inte är så feminint, utan som används i ett annat syfte. Men en utställning handlar lite om det, att plocka ut vissa delar ur något.

Hur är det skillnad att ställa ut IRL jämfört med att göra det på internet?
Det är ju lite en annan sak. Man når inte lika många människor, eller jag når i alla fall fler om jag gör något online. Men det är väldigt kul att arbeta med ett rum tycker jag. Man får en annan känsla och i en annan takt offline. Jag gillar också att man kan gå runt verken. Jag gillar det fysiska och att man använder det och inte bara sätter upp bilder på väggarna. Jag gillar hur man kan jobba med hur allt runt omkring ska kännas som en del av verket. Och jag gillar när det är maximalistiskt och väldigt mycket att kolla på – att verkligen ta över ett rum.

Att gå in på din profil på Instagram och gå in på din utställning borde ju bli lite samma sak, att det är ett utrymme som du har kurerat.
Ja precis, det hoppas jag. Men man blir ju mer submerged av något som är offline. Om man går in i ett rum har man fyra väggar runt sig. Något som är offline blir upphöjt på ett annat sätt. När jag och Molly släppte vår bok Pics or it didn’t happen frågade alla varför vi gjorde en bok. Men det var bilder som blivit borttagna från internet och dömts till att inte finnas i ett kollektivt medvetande och historia, vilket internet är på något sätt. Att då göra en bok av det, något som kostar pengar och associeras med till exempel konsthistoria kändes bra. Det är ju att upphöja något och ge det mer emfas om man gör det i print.

Kommer du vara där själv på öppningen?
Ja, jag kommer göra ett performance. Om någon vill prata med mig får de gå in på min Instagram och chatta med mig live medan jag ligger på en dagbädd.

Är det läskigt att vara i ett rum där man ser att andra kollar på och utvärderar ens konst?
Ja, det är en av anledningarna till att jag har varit online så mycket; det är fruktansvärt att ha öppningar. Det är så skönt att lägga något på internet och inte se folks ansiktsuttryck när de se verken. En sak jag tycker om med internet är att eftersom man kan göra det i hemlighet är det väldigt mycket mer öppet. Jag har pratat med min gallerist om att jag vill göra inkluderande konst och sa att det nog är rätt många som känner sig exkluderade, till exempel äldre män. De kanske går in på mitt konto och känner att de gör något de inte får göra.

Men annars tror jag att det är en ganska öppen vibe och man får gå in och kolla runt. Gallerirummet är ganska läskigt, det är svårt att veta om det är öppet och hur man ska förhålla sig till saker och det är ganska tyst. Jag tycker det är hur kul som helst att jobba med ett rum, men det är ett ganska bräckligt koncept eftersom det är så exkluderande och ganska hög tröskel. Jag har vissa verk som är mycket mer konceptuella med mycket referenser som är ganska svåra att förstå, men jag tycker [generellt] om att göra saker som inte är så svåra att konsumera.

Det finns ju något självgott att ta mycket plats när ens konst är så svår att ens förstå. Jag älskar svår konst, men jag har inte den självkänslan att jag skulle kunna göra något som är extremt komplicerat och inte ens visuellt intressant. Men att vara på den nivån är också ett sätt att skydda sig själv på, då kan man alltid skylla på att andra inte förstår. Det blir lätt så när man jobbar med feminina saker, att folk säger att det är ytligt och väljer att inte gräva lite djupare varken i verket eller sig själva. Det är väldigt beskyddande att göra något verkligt krångligt, så kan man bara säga att människor är för korkade för att uppskatta det.

På tal om andra som utvärderar ens konst och så, läser du kommentarer på din Instagram?
Nej, jag vet inte riktigt vad man ska svara. Det är ju en grej med utställningar, när folk kommer fram måste man ändå prata. Min Instagram är tillräckligt stor för att folk ska acceptera att jag inte svarar på alla kommentarer. Jag är ju ganska privat på internet, går man in på min Instagram ser man ju egentligen inget om mitt privata liv.

Ett slags cherry picking?
Ja, precis! Du kan ju inte lägga ut hela ditt liv online, även om du livestreamar hela tiden är ju det bara från en vinkel.

Arvida Byströms utställning Cherry Picking öppnar i kväll på Galleri Steinsland Berliner och håller på till den 23 juni 2018. Mer information finns här.