Vidriga och oförglömliga scener från tv-spel

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Spoiler alert – de här spelen har varit ute ett bra tag nu, men om du inte hunnit spela dem ännu bör du veta att följande spel nämns: Condemned: Criminal Origins, The Last of Us, Dead Space 2, Silent Hill 2, SOMA, Life Is Strange, Metal Gear Solid 4 och The Walking Dead.

Alla har vi starka minnen som man helst skulle vilja bli av med. Kanske smög du ner för trappan sent på kvällen för att kolla på A Nightmare on Elm Street när du var barn. Kanske vinglade du hem full en kväll och, uppenbarligen inte vid ditt sinnes fulla bruk, bestämde dig för att ta reda på vad grejen med 3 Guys 1 Hammer var. Kanske var Pennywise the Clown anledningen till varför du slutade duscha ett tag som tonåring och började lukta galet mycket svett. Eller kanske såg du en äldre herre kaskadspy ut sina löständer på asfalten utanför McDonald's när du var tio, ett minne som fortfarande gör att du vaknar kallsvettig och spyfärdig mitt i natten.

Vi har alla ett sånt minne – en bild i huvudet som ligger och slumrar inombords under dagen, men så fort du lägger dig på kvällen och stirrar på insidan av dina ögonlock kommer det tillbaka. Det finns saker som man aldrig blir av med, som ligger kvar längst bak i huvudet, som alltid följer efter dig, och du kommer aldrig bli av med dem. Någonsin.

Som du säkert är medveten om kan tv-spel ligga bakom en mängd av dessa obehagliga minnesbilder. I och med att spel blivit mer och mer sofistikerade har spelutvecklare börjat bli alltmer påhittiga när det kommer till att få spelaren att känna sig äcklad, sorgsen, rädd och upprörd. Från psykologisk skräck och det extremt brutala, till hjärtskärande stunder av riktigt sorg, här är några scener från tv-spel som jag aldrig kommer kunna släppa.

Blir du också vettskrämd av skyltdockor? Tänk dig att du går in i köket mitt i natten för att se vad det var för något som låter, och så sitter en docka i människostorlek där på en stol. Eller ännu värre, tänk dig att du hamnar i ett förfallet köpcenter i Monolith Softwares förbisedda skräckspel Condemned, som är fullt av galningar, och trasiga kroppar kastas på dig ner för trappor med ordet "LEAVE" skrivet på dem med blod, och just det – alla skyltdockor lever. De kommer fram i rader bakom dig, tomma leenden, blå kostymer, och de hindrar dig från att fly.

Det här är absolut inget spel du borde spela ensam i mörkret. Gör inte det, okej?

Enligt mig är The Last of Us slut inget mindre än ett mästerverk. Bara att titta på den här konversationen mellan Ellie och Joel igen för den här artikelns skull gav mig gåshud, och jag kan ha fått en tår i ögat. "Svär," avbryter Ellie. " Svär att allting du sa om the Fireflies är sant." Joel tittar på henne misstroget. Allt är inte sant, och hon vet om det. Han svär. Hennes ögon tittar sig omkring misstänksamt, hjärtskärande, samtidigt som Gustavo Santaolallas melankoliska spanska gitarrer börjar spelas i bakgrunden. "Okej," viskar hon. Hon får tårar i ögonen av lögnen. Och det får du med. Mest du.

När det kommer till den där övergripande känslan av omskakande, feberaktig och psykologisk skräck (de läskiga hemsökta rummen i Silent Hill 4, Heathers orala missfall i Silent Hill 3, hela P.T.) har Konamis berömda skräckserie egentligen ingen konkurrens. Personligen är mitt starkaste (och mest traumatiserande) minne från serien Abstract Daddy i Silent Hill 2, en förvriden och mardrömmig manifestation av misshandeln som en kvinnlig karaktärs utsattes för av sin pappa.

Jag kommer aldrig få bort bilden av Abstract Daddy. Jag tänker på den nästan varje dag. Hur den vagt liknar en man och girigt griper efter en under ett blodigt lakan. Hur Angela nästan kräks av tanken att bli rörd av James som försöker trösta henne. Själva rummet, en vansinnig maddrasserad cell, abstrakta objekt som penetrerar hålen i väggarna. Abstract Daddy är på alla sätt och vis en riktig mardröm. Den förkroppsligar mardrömmen, representerar mardrömmen, och sen när du ligger där ihopkrupen i din sorgsna lilla säng på kvällen, då blir den en mardröm på riktigt.

Kan någon hjälpa mig med förbjuda att man pratar om och visar ögontatueringar på internet? Jag är orimligt känslig när det kommer till ögon. Tänk dig då att man tar det här ett steg längre, att ens kanske känsligaste, viktigaste och mest ömtåliga organ blir penetrerat av nålar.

Om du inte minns har Dead Space 2 i alla fall den mest traumatiserande ögontortyr som någonsin skildrats sen Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters. Isaac, som spelaren styr, blir fastspänd i en fruktansvärd och dystopisk maskin; hans saftiga, skrämda ögon tittar vilt omkring sig i panik. Om man misslyckas med sekvensen kollapsar maskinen och allt slutar i en blod och skrik och död. Det känns okej, det känns ganska överdrivet. Men om du däremot lyckas går nålen ner och penetrerar försiktigt hans iris, vilket leder till att lite ögonsås rinner ut, för att sedan gå ner djupare till bakre delen av hjärnan, innan nålen dras ut igen och får blod att komma ut. Det här är på något sätt mycket värre. Än i dag kan jag inte titta om det. Jag kan inte sluta föreställa mig hur outhärdligt det skulle vara.

Så, om du är en sån som har en ögontatuering, cred till dig. Men håll dig borta från mig.

Det regnade i Arcadia Bay och jag kunde inte stoppa Kate från att hoppa från taket.

Life Is Strange kan kännas djupt obehagligt att spela i och med att det får spelaren att känna att det är ens eget fel, beroende på vilka val man gör i de första två avsnitten (om man svarar när hon ringer, om man och räddar henne från skolans elaka mobbare) och allt når sitt klimax på taket av Blackwell Academy. Regnet öser ner, och Kates röda, söndergråtna ögon stirrar på dig medan du får göra val som leder till att hon antingen dör eller överlever, samtidigt som klockan tickar.

Jag gjorde fel val, och Kates plågsamma liv fick ett alldeles för tidigt slut i ett av spelvärldens mest intelligenta och fruktansvärda skildringar av mobbning och självmord någonsin.

Om någon riktade en pistol mot mitt huvud skulle jag KANSKE tvingas till att välja MGS4:s mikrovågskorridor som min favoritdel i hela serien.

I den här obehagliga scenen kravlar Snake igenom en radioaktiv tortyrkorridor, som aldrig tycks ta slut i Outer Haven, samtidigt som Otacon desperat försöker peppa honom att inte ge upp, att strunta i smärtan.

Samtidigt spelas vackra "Love Theme", och spelaren måste konstant trycka på knappar under de fem minuter den spelas; en smärtsam upplevelse för ens tumme och handleder. Spelarens fysiska och mentala förmågor sätts direkt i parallell till Snakes. Det är en modig, fantastisk och oförglömlig scen som bara Hideo Kojima skulle kunna komma på, och en sån sak som man aldrig glömmer.

SOMA, som är ett av mina favoritspel, har en särskild scen som lyckas kombinera tre av människans tre vanligaste och mest förlamande rädslor: spindlar, trånga utrymmen och mörker.

Fram mot slutet av spelet när du tagit dig ner i havets djupaste delar, när du kämpat mot en otroligt realistisk undervattenstornado, tvingar spelutvecklarna dig att gå ner i en tunnel. En mörk tunnel. En väldigt mörk tunnel. En väldigt, väldigt mörk tunnel. En väldigt, väldigt mörk och trång tunnel. En väldigt, väldigt, väldigt mörk och trång tunnel på havets botten. En väldigt, väldigt, väldigt trång och mörk tunnel på havets botten, full av enorma och vidriga spindlar, som klättrar på väggarna som händer, och kan när som helst hoppa ner och attackera dig.

Därför kallas jag den för Tunnel of Nope. Jag har fortfarande mardrömmar om den. Jag är 31 år gammal.

Helt ärligt, jag har aldrig gråtit så mycket sen dess som jag gjorde den kvällen när jag spelade det här avsnittet av The Walking Dead när Lee dog, vilket måste ha varit för tre år sen. Jag verkligen hulkade. Varma, pissiga tårar rann ner längs mina kinder. Jag kunde inte hålla det inne. Riktiga snyftningar som fick hela kroppen att skaka.

Den här scenen, alltså…

Lee försöker in i det sista förbereda föräldralösa Clem för det brutalt hårda livet utan honom. Du väljer att skjuta honom och accepterar konsekvenserna. Den ständigt närvarande stressen som kommer med att man behöver fatta snabba beslut. Lee börjar förlora medvetandet, Clem gråter och barndomens oskuldsfullhet går förlorad. Det sista skottet.

Den här jävla scenen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i april 2016.

Jonathan Beach finns på Twitter.

Mer från VICE:

Varför ville vi döda våra The Sims-karaktärer?

De hemliga referenserna till ketamin i tv-spelet 'Ecco the Dolphin'

The VICE Guide to eSports