Kortfilmen 'Nationell kris' visar ortens trauma efter skjutningarna

Ännu en ung man skjuten i orten. Mördad. Bakom varje rubrik finns en vän, ett syskon, en mamma och pappa vars liv är förändrat för alltid. Bakom varje rubrik finns också en hel ort som lämnas med ett kollektivt trauma.

Vad gör det med människorna i ett bostadsområde? När barn går förbi gravljusen på väg till skolan eller biblioteket. Att hela tiden tvingas bli påmind och förhålla sig till våldet. I centrum och intill lekplatsen.

Nationell kris är ett manifest mot det dödliga våldet som tar plats i Sveriges utsatta områden. En konstfilm som bryter tystnaden och gestaltar det kollektiva trauma som förorten lever med. Med hjälp av poesi och symboltunga bilder som påminner om en musikvideo lyfter Fernando Illezca gräsrotsorganisationen Förorten mot vålds kamp för att få regeringen att erkänna dödsskjutningarna som en nationell kris, och inte ett förortsproblem.

VICE: Hej Fernando! Varför skapade du din film Nationell kris ?
Fernando Illezca: Jag har själv sett våldet och sorgen på nära håll. Den första dokumentärfilmen som jag spelade in, Sagan om Atletico Husby, handlade om ett fotbollslag som jag följde i Husby. Under inspelningen mördades Ahmed Ibrahim Ali, en av spelarna. Det tog hårt på oss och hela Husby. På senare tid har jag jobbat mycket med ungdomar i Alby, Tensta och Husby. Jag har varit med när unga behövt sörja mördade vänner och bekanta. Unga tvingas förhålla sig till våldet på ett psykologiskt plan. Jag har sett hur morden lämnar ett kollektivt trauma, som drabbar hela orter. Där barn ständigt blir påminda av ljuslyktor och minnesplatser mitt i sitt centrum.

Jag är rädd att vi kommer se tillbaka på den här tiden om 20 år, vad hände där? Varför gjorde ingen någonting? Jag kände att jag behövde höja min röst. Vara en del av motståndet och kampen för förändring. Jag tror konst spelar en viktig del i den rörelsen.

Vad betyder titeln Nationell kris för dig?
Nationell kris kommer från Förorten mot vålds kamp för att få riksdagen att erkänna att skjutningarna är ett nationellt problem och inte ett förortsproblem. Det känns som att majoritetsbefolkningen och politiker blundar för den här frågan. Som att de i förorten måste ta hand om det själva. Om det sköts lika mycket i privilegierade områden skulle det förmodligen betraktas som en nationell kris.

Jag har följt Förorten mot våld och deras engagemang och ville stötta frågan på ett konstnärligt plan. Man kan ju skapa förändring på så olika sätt. Genom socialt arbete, debattartiklar men också via konsten, som i mitt fall. Det är där jag känner att jag kan förändra.

Vad tror du att konst kan göra för att minska skjutningarna?
Generellt är konst enormt viktigt i en rörelse för förändring. Det en person kan göra i en tre minuter lång låt kan förändra en hel generation. Tre minuter kan göra mycket mer för unga och vuxna än vad en politiker gör.

Var är filmen inspelad?
Det är mycket från Tensta, Bredäng och Alby. Lekplatsen ligger i Akalla. Bara ett stenkast därifrån blev Robin Sinisalo, 15 år, mördad och ihjälskjuten. Lekplatsen visar hur vi får våldet på oss. Det fysiska men också psykologiska våldet, hur våra unga behöver leva med det och behöva förhålla sig till det.

Filmen är indelad i tre verser: början, mitten och slutet. Vad betyder de för dig?
Det är ett konstnärligt grepp som jag använt i mina dokumentärer också. Första versen handlar om bakomliggande orsaker. Som dålig självbild, rasistiska strukturer och segregation. Andra versen är mer nutid, där vi är just nu. Militariseringen av orten och hur makthavare pratar om att lösa problemen. Den tredje versen är ett manifest för förändring. En uppmaning att organisera oss.

Ja, slutet är verkligen pepp och hoppfullt!
Ja, det var viktigt för mig att ingjuta hopp och peppa till kollektiv kamp. I slutet har jag lånat bilder från kollektiva kamper där orten organiserat sig. Som Alby är inte till salu och Förorten mot vålds demonstrationer.

Vad hoppas du att Nationell kris ska åstadkomma?
Jag hoppas att den bidrar till förändring, att folk organiserar sig. Att den sätter press på politiker, eller i alla fall ge upphov till det. Att regeringen erkänner skjutningarna som en nationell kris. Att folk öppnar ögonen, ser problemet och agerar.