Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien
Chunni Babu bor nuförtiden i en rik förort utanför Melbourne i Australien. På senare år har han blivit ett riktigt snille på att sälja fastigheter, men på 80-talet levde han ett helt annat liv. Under den grymme diktatorn Zia Ul-Haqs regim anordnade Chunni exklusiva swingersfester för Pakistans sociala elit. Under flera år var det hela en stor succé innan alltihop imploderade.
Videos by VICE
Jag har känt Chunni ett bra tag men har aldrig fått höra hela berättelsen. Så nyligen åkte jag hem till honom för att röka lite vattenpipa på hans balkong och fråga om historien bakom hans fester. Varför tog de slut och hur rättfärdigade han swinging med sin muslimska tro?
VICE: Hej, Chunni. Hur var det politiska klimatet i Pakistan när du började med de här festerna i slutet av 70-talet?
Chunni Babu: Det var tufft. Landet spårade verkligen ur av Zia Ul-Haqs [diktator i Pakistan mellan 1978-1988] militärdiktatur. Zia Ul-Haq upprätthöll sina ideal som en tyrann och upphävde den tidigare regeringens progressiva socialistiska ideal. Jag arbetade som fastighetsutvecklare. Min familj började bygga om gamla traditionella marknader till moderna shoppingcenter och hyrde ut dem. Men rent socialt spenderade jag och min fru mycket tid hemma. Det var vår eget avlägsna Pakistan, långt borta från den långtråkiga vardagen på utsidan.
Berätta hur festerna startade.
Vår sociala cirkel var ganska liten. De flesta helgerna umgicks vi alltid med samma personer så vi lärde känna varandra väldigt bra. En natt hade vi två par på besök och de föreslog [swinging]. Vi var alla ganska höga och lyssnade på Rafis ballader, så vi tänkte, varför inte?
Hur gick det från att bara vara en kväll till något regelbundet?
Jag erbjöd mig att vara värd för en annan fest, eftersom jag var något av en oskuld på swingerscenen. Jag var nyfiken och jag hade pålitliga kontakter som kunde hyra ut musiker och dansare. Vi startade en mejlinglista och vi skickade ut vackra gyllene inbjudningar som var handmålade av en peshawari-konstnär som specialiserade sig på arabisk kalligrafi. De allra första festerna var små och endast för våra vänner, men precis som med allting i Pakistan hörde folk talas talas om det, byråkratin tog över och den sociala eliten började bjuda in vem de ville. Mina stackars dörrvakter fick stå ut med flera överfall från idioter och politiker som inte kunde acceptera att de blev avvisade.
Så folk började bara åka hem till dig?
Ja, men jag ville att människor jag älskade skulle få vara fria, att få uppleva och njuta av den korta tid vi har på den här planeten. Sexuell frigörelse är en gammal idé som har suddats ut i och med att vi blivit mer “civiliserade”, vad nu det betyder.
Hur kom du undan med det här under diktaturen?
Vi mutade såklart polisen. Och diktaturen gjorde det bara mer spännande. Alla ville smaka på frihet och jag är av den åsikt att när man försöker upprätthålla en ideologi för strikt kommer folk att göra revolt – det ligger i vår natur. Så revolt är precis vad vi gjorde, på det mest råa sättet.
Rå?
Mer sexuellt, mer frigjort och i slutändan lite mer olycksbådande. I början antog jag att det rörde sig om influenser från västvärldens frihetsideal – med hippies som konstant besökte norra Indien och till och med Afghanistan – men jag hade fel. De högre samhällsklasserna och sociala grupperna har en ritualiserad syn på sexualitet som nästan är helig, med rötter i historia och tradition.
Vad hände sen med festerna?
På vår sista fest var det över 50 personer. Det här var i mitten på 80-talet. Det var en varm kväll men jag kände mig orolig, så jag patrullerade runt huset för att se att allt var okej, för det fanns en del människor där som jag inte riktigt kände. De hade kommit med vänner som var väldigt högt uppsatta, söner till politiker och rika gangstrar som var kopplade till maffian.
När jag gick in till gästrummen såg jag en tjänare som svettades och hade panik, och han sa att han hade sett något förbjudet. Han var rädd. Min första tanke var, Okej, han måste ha sett två män ha sex. Men jag hade fel. Tydligen hade någon idiot gett heroin till två av våra dansare och en av dem höll på att krampa. Gärningsmannen hade flytt scenen och skrikit åt en av tjänarna att städa upp röran. Jag nyktrade till väldigt snabbt, det var som att vakna upp mitt i en konstig mardröm. Jag kunde höra en ghasel sjungas på våningen under samtidigt som ett engelskt par hade det kul i köket. Det var bisarrt och skrämmande.
Relaterat: Mobile Love Industry
Gick det bra med dansaren?
Jag vill helst inte prata om det. Men jag kan säga att ingen på festen brydde sig ens om att fråga hur hon mådde. Det var väldigt upprörande och det var den sista festen.
Hur länge hade du anordnat de här festerna vid det laget?
Vi anordnade dem ganska regelbundet i ungefär fem år, vanligtvis hemma hos mig. När vi slutade delade många av gästerna upp sig i privata cirklar. De började organisera hemliga fester som man absolut inte pratade om för att hålla borta lokala gangsters och ligister. De här festerna skapade ringar på vattnet ut till Indien, och till och med ända till London. Några anordnas fortfarande privat. När jag åker till Mumbai, Dubai eller Karachi får jag alltid ett samtal från en gammal bekant som frågar om jag vill festa som på den gamla goda tiden.
Intressant… Du tänker inte att det går emot din tro som muslim?
Det gör det kanske, men de som säger så har ofta hakat upp sig på sina egna osäkerheter. Religion är för mig något personligt, en direkt relation till Allah. Jag tror på rätt och fel. Jag har aldrig skadat någon i mitt liv och jag tror att om jag någonsin blir dömd kommer det goda väga ut det onda. Vi hade det väldigt härligt och tillät varandra utforska våra förhållanden och oss själva mer än vad vi trott var möjligt. Det var en smak av himlen och helvetet i en värld som inte verkade ha en plats för oss.
Känner du att du ofta tänker tillbaka på den tiden?
Hela tiden. Vi hade så roligt, vi var verkligen ute och utforskade, inte som de unga i dag som är fast bakom sina datorskärmar. Vi hade stora drömmar och modet att försöka nå dem. Ju längre jag rör mig bort från den eran har jag märkt att jag rör mig mer mot kostymer och slipsar, en väldigt dämpad, konservativ livsstil. Men det kanske är så det är i tiden vi lever i nu.
Mahmood Fazal finns på Twitter.
