Vi besökte en medlemsklubb för superrika män där kvinnor inte får prata
Alla foton av Manuel Nieberle
RIKA MÄN

Vi besökte en medlemsklubb för superrika män där kvinnor inte får prata

"Vi har en strikt regel: kvinnor här är inte tillåtna att inleda en konversation med manliga gäster."
29.1.18

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Klockan är sex på kvällen när jag träffar tyska affärsmannen Michael* på en parkeringsplats i närheten av Theresienwiese i München – en plats känd för att årligen locka miljontals människor till Oktoberfest.

Michael heter något annat egentligen; han ville inte bli förknippad med den här artikeln eftersom han fått en hel del negativ press de senaste månaderna. Orsaken till all uppståndelse är hans privata klubb som ligger fyra meter under marken där jag nu står. Det är en enorm lokal, dekorerad med glittrande ljuskronor och pampiga möbler i rokokostil som ser ut att vara stulna från en opera.

Annons

Michael äger den här privata herrklubben som fått namnet Contenance Club. Lokalen öppnade i december 2017 och är just nu endast till för privata tillställningar, men Michael hoppas att fler medlemmar kommer ansluta sig inom kort, och att de då kan få möjlighet att besöka klubben alla kvällar i veckan.

Michael öppnar upp lokalen.

Även om "contenance" är det fornfranska ordet för måtta och avhållsamhet är Michaels vision för klubben det motsatta. Han vill att den ska vara en högljudd och livlig fristad för inflytelserika, rika män, där de kan socialisera sig med varandra i sällskap av vackra kvinnor, som enligt klubbens regler inte får prata såvida de inte blir tilltalade.

Dessa så kallade "gentlemen's clubs" har funnits sedan 1600-talet då de etablerades i London och blev platser där överklassmän kunde träffas och networka. I Tyskland har det här konceptet egentligen inte funnits i det här formatet. Det finns ett fåtal liknande klubbar i landet som kräver medlemsskap, men till skillnad från Contenance Club marknadsför de sig inte som lyxiga grottfester för rika män, en anledningen till att Michaels klubb fick så mycket dålig press och varför folk blev upprörda när den öppnade. Det var även därför jag själv ville se om det var så illa som media fått det att låta som.

Trappan som tar en fyra meter ner under marken till Contenance Club.

En vit dörr öppnas, och ut kliver Michael på parkeringsplatsen, där jag står och väntar på honom. Han är helt svartklädd – överlag ser han rätt elegant ut, men jag ser på hans ögon att han är trött. Bredvid honom går hans event manager, en mörkhårig kvinna i mitten på 20-årsåldern som inte vill säga sitt riktiga namn.

Annons

Efter att ha hälsat på varandra leder Michael in mig i klubben. Det första jag lägger märke till är en enorm ljuskrona som hänger från taket. Längst ena väggen står en blå soffa med ordet "Beluga" broderat i guld. "Det är en typ av kaviar," förklarar Michael som antar att jag inte känner till det, medan vi går ner för ytterligare en trappa. "300 euro [2900 kronor] för 100 gram," fortsätter han. "Jag har ätit så mycket av det att jag inte kan äta det längre".

Vi kommer ner till källaren – ett 400 kvadratmeter stort rum med tegelväggar och valvtak. Michael har planer på att göra om det här rummet till en bar som kommer servera ostron och Kobebiff. "Kobebiff smakar helt brutalt gott," säger Michael. "Köttet masseras och blir smekt hela dagen."

Gigantiska målningar hänger på väggarna – bilder på nakna änglar, den sista måltiden och en grupp som har sex svävandes i himlen. Michael berättar att det tar ungefär en månad att måla varje tavla, och att det är en konststudent som pluggar kvällskurser som målat dem.

Det enda jag vet om Michaels privatliv vid det här laget är att han är 63 år gammal och att han föddes i München. "Jag vill inte ha publicitet längre," säger han. Den allmänna uppfattningen om att han är "vän till de rika, de kända och de vackra" är dock något han trivs med. Titt som tätt namedroppar han tyska rockstjärnor, skådisar och inflytelserika personer, till exempel som när han berättar att han försökte ge äktenskapsråd till Boris Becker en gång.

Annons

Michael sätter sig ner i en soffa i vad som är tänkt att bli klubbens cigarrum. Här kommer man även i framtiden kunna titta på fotboll, men just nu används rummet bara som ett förråd för vad som verkar vara världens största samling fåtöljer i guldtyg. Han lutar sig bak i soffan och berättar Michael att han inte investerat några av sina egna pengar i klubben. Contenance Clubs huvudsponsor är en vän till honom, och Michael ska även ha gjort en hel del fördelaktiga överenskommelser med champagne- och vodkamärken.



Han understryker dock att han själv är den som ligger bakom utformningen av klubbens koncept och design. "Jag behövde ingen hjälp med inredningen," säger Michael stolt. "Jag har drömt om att göra det här de senaste fem åren.

Han vill inte avslöja exakt hur många medlemmar klubben har i dagsläget, men han påstår att han i snitt tar hand om två nya medlemsansökningar om dagen. Nyligen ska sonen till en berömd fotbollsspelare ha bett om att få bli medlem, skryter han. Om dennes ansökan blir godkänd kommer han behöva betala en årlig medlemsavgift på mellan 10 000 och en miljon euro. "För en miljon kommer du kunna bli upplockad var som helst i Europa med privatjet," lovar Michael.

Skillnaden mellan priskategorierna är simpel: ju mindre du betalar, desto mer i förväg behöver du reservera din närvaro på klubben för en viss kväll. Enligt Michael tycker inte rika män om att vänta, så han tror att det alltid kommer kännas värt för dem att betala lite extra. "Normala människor" får inte komma in, säger han. "De klagar för mycket. Jag vill inte ha någon här som bara sitter i ett hörn och dricker cola och ser sur ut."

Annons

Michaels något mystiska event manager har som uppgift att anställa de kvinnor som jobbar på klubben. En tysk kvällstidning publicerade nyligen kraven som ställs på de som söker jobbet: kvinnorna måste vara längre än 1,75 meter, yngre än 35, väga mindre än 53 kilo och vara singlar.

Enligt Michael är det här dock bara riktlinjer. "Jag väger till exempel mer än 53 kilo," säger hans kollega. "Kvinnorna här behöver bara vara eleganta och sexiga," fortsätter Michael.

Michael vill inte avslöja exakt hur många rika som suttit och sippat champagne på hans klubb.

Nyligen tackade en modell nej till ett jobberbjudande på klubben. "Hon ville inte jobba för 200 euro [2000 kronor] per dag," säger Michael, uppenbarligen förvånad. I hans värld drömmer alla kvinnor om att äga dyra skor och Gucciväskor, och det lättaste sättet att få tag på det är genom att hitta en rik man. "90 procent av alla kvinnor prostituerar sig själva på ett eller annat sätt," förklarar han för mig.

Han känner sig dock tvingad att tillägga att det här inte är en sexklubb. "Titta dig omkring – det finns inga sängar här. Vi anställer tjejer som spionerar på de andra anställda och ser till att ingen erbjuder sig till männen. Om de gör det får de sparken. Vi har en strikt regel: kvinnor här är inte tillåtna att inleda en konversation med manliga gäster. Men om jag ska vara ärlig tycker jag inte vi borde behöva ha det som en regel, eftersom en normal kvinna inte skulle göra det ändå." I utbyte mot att vara tyst så länge ingen pratar med dem, menar Michael att hans kvinnliga personal får en säker arbetsplats, där säkerhetsvakter alltid kommer finnas till hands för att stoppa medlemmar om de börjar tafsa.

Annons

Michaels favoritrum är Bayern-rummet. På en glaspiedestal står en byst av Ludwig II av Bayern – kungen som lät bygga det pråliga slottet Neuschwanstein på 1800-talet. Michael säger att han inte bryr sig om folk som tycker att han inrett lokalen smaklöst. "Två miljoner människor besöker Neuschwansteinslottet per år," protesterar han. "Är de bara idioter, eller vadå?"

Contenance Club är dock långt från att vara ett Neuschwanstein – det är egentligen bara en grotta fylld med låtsasguld och glitter – men jämförelsen får Michael att reagera. "Jag är ju monarkist," säger han och börjar beskriva ytterligare ett av kung Ludwigs slott, Schloss Herrenchiemsee, känt för sina bord gömda i golvet, linbanor och utsmyckade tak. "Jag är också en drömmare, en vansinnig," erkänner han stolt.

Han sätter på lite musik: "Also Sprach Zarathustra" av Richard Strauss. Zarathustra var en iransk filosof på 500-talet som enligt Nietzche steg ner från ett berg för att lära människor att det fanns högre mål att sträva efter i livet.

Sen sätter han på Andrea Bocelli. Michael börjar även sjunga, med armarna uppe i luften som om han uppträder för en publik, när det i själva verket bara är han, jag och hans event manager där. Efter en stund sjunger han inte ens längre, han bara skriker i takt med musiken. Jag frågar vad som är fel. "Jag gillar bara att driva med folk," säger han. "Jag vill att folk runt omkring mig ska känna att vad som helst kan hända när som helst."

I Bayern-rummet står bysten av Michaels idol, kung Ludwig II.

När man tittar sig omkring känns det tydligt att Michael vill förknippas med det vackra, det exklusiva och det glamorösa, men det verkar samtidigt som han missat poängen lite grann. Klubbens stämning känns som något från det förflutna, där män med hans världssyn aldrig ifrågasattes och kvinnor var objekt man öppnade dörren för, som inte togs tillräckligt seriöst för att ha en riktig konversation med.

Nyligen startade Michael ett Instagramkonto. "Det är ju bara massa halvnakna kvinnor där som tar selfies," säger han hånfullt. "Men om en man skulle gå fram till dessa kvinnor på gatan och bjuda med dem hem till sig eller ge dem en komplimang skulle de säga 'Jag är inte en sån typ av tjej.'" I en så förvirrande värld där kvinnor har rätt att bestämma över sina egna kroppar är det tur för Michael att han har en tillflyktsort i form av Contenance Club.

Michael stänger av musiken. Plötsligt har han bråttom. Ytterligare en journalist har kommit hit för att fota. Han följer med mig tillbaka till parkeringsplatsen. Jag frågar om han är säker på att det kommer gå bra för klubben. "Såklart," säger han. "Men oavsett hur det går kommer vi ha kul."