Låt oss prata om fördomarna inom hbtq-familjen

Det är dags att ta obarmhärtig död på myten om att minoriteter är immuna mot egna fördomar, skriver Daniel S Ogalde i en krönika.

|
jul 30 2018, 5:38pm

Foto: Hampus Andersson/Johanna Carlberg

Det tog mig två utekvällar och tjugo år att skriva den här krönikan. Vi kan kalla honom Anders. En vit medelålders homosexuell man med glasögon, glesnande hår och en öl i handen. Med förväntansfull blick hade han satt sig framför mig och initierat ett samtal som på något sätt styrts in på invandring. Hans ståndpunkt var klar. Sverige hade tagit emot för många. Invandrare ville inte integreras. Invandrare kostade alldeles för mycket. Det gick tjugo minuter av munfäktande mot dåligt underbyggda argument, undanflykter och frustrerade suckar innan vi skildes åt. Hans förväntan hade då bytts ut mot nervositet och mitt festsug mot ilska. Det blev likväl fest den kvällen och jag vacklade hem sent i sommarvärmen men dagen efter hängde Anders kvar som en oönskad bakfylla.

Jag var 14 år när jag som en stapplande liten Bambi började gå på bögklubb i Stockholm. Det är många år sedan nu men jag minns fortfarande hur jag vid nioslaget på TipTop smet in på toaletten för att undkomma vakten. Jag satt tyst på toalocket och lät minutrarna gå. När sådär en halvtimme tickat förbi och festsorlet tagit sig smög jag ut och blev en del av natten.

Som det garderobshomo jag då var så blev bögklubbar mer än bara ett sätt att få vara mig själv. Det blev ett utforskande av mitt jag, en uppgradering av ett skört självförtroende måhända ytlig men likväl effektiv och inte minst ett sätt att träffa andra likasinnade. Under mina äldre flatkompisars beskyddande överseende, som antagligen präglades av mer omtanke än utbyte, dansade jag loss i klubbmörkret på TipTop, Lino och Patricia. Jag drack, raggade och kände mig coolast i stan. Det var här jag hörde hemma, här jag kunde vara mig själv. Det här var min nya familj.

Men även i familjer finns det skillnader. Skillnader på mamma och pappa, på vuxen och barn, på flicka och pojke och så vidare. Den familj jag tillhört fram tills dess, förutom min biologiska, var den grupp pojkar och flickor som utgjorde mina skolkamrater. En kontext där ”bög” fortfarande användes som ett skällsord och vi killar fåfängt blåste upp oss i testosteronstinn grabbighet. Här var det ingen som var bög. Här var det ingen som var fjolla. Här fanns det ingen plats för en sådan som jag. Här gällde det att smälta in.

Så i dansgolvets mörker var varje blick, varje hand, varje ord välkommet. De symboliserade så mycket mer än bara ett försök att få mig i säng. De sa åt mig att jag tillhörde något. Men även i familjer finns det skillnader. Med några få ord skulle mitt fjortonåriga jag bli väckt ur denna rosapuffiga dagdröm. ”Gud vad det stinker svartskalle här, ring Invandrarverket". Skämtet hade säkert skördat ett par skratt och såna där höjda gud-att-du-vågar-ögonbryn men jag undrar om dessa hånflinande killar var medvetna om till vilket pris.

Att gå på gayklubb blev aldrig detsamma för mig. Inte för att jag råkade vara en överkänslig ”PK-fjant” utan snarare för att detta inte blev sista gången som kommentarer kring mitt ursprung loskades i mitt ansikte. Jag vet, det var säkert bara ett skämt, det var väl inget att bry sig om, vi bögar har ju en sådan rå humor. Allt det må vara och ha varit sant men det blev aldrig detsamma att gå på gayklubb för mig.

Några månader senare skulle jag bli utdragen ur garderoben av min mammas homofoba ex och tvingad att bikta min innersta hemlighet för familj och vänner. Jag var bög. Och nu var jag det på riktigt. Inte bara de kvällar jag tagit mod till mig att gömma mig i klubbmörkret. Inte bara de gånger jag smygtittat på killen jag var kär i på skolan. Inte bara de gånger jag runkat till killarna på QX tidningsomslag. Nu fanns det ingen återvändo. Jag hade abrupt bytt en familj mot en annan utan att egentligen veta om det var det jag ville. I en sågs jag som en äcklig bög medan jag i den andra var en stinkande svartskalle.

Att minoriteter till skillnad från vad många tror och hoppas, ska ha en inbyggd medkänsla för andra i samma situation är en myt som sedan länge slagits hål på. Snarare är det tvärtom. Vi tycks bli härdade och hårdare i hur vi behandlar andra. Idag vet jag det. Jag har varit allt från ett exotiskt inslag i människors fördomsfulla sexfantasier till ett blatteluder när jag sagt nej. Jag är inte fjorton längre och livet har lärt mig ett och annat. De där hånflinande bögkillarna har lärt mig ett och annat. Anders har lärt mig ett och annat. Ska vi alla få plats i regnbågsflaggans ABC är det dags att vi börjar prata om våra egna fördomar.

Missa inte Amnesty & VICE Talks goes EuroPride. Ett samtal om "minoriteter inom minoriteten”. Torsdagen den 2 augusti klockan 18.00 på Södra teatern i Stockholm. Mer information finns här.

Mer VICE
Vice kanaler