Gagnef lägger ner, men det finns en festival som tar över mystiken

I helgen kom så än en gång rök ur bastun vid Dalälvens floddal. Gagnefbesökarna tog sina sista dopp i älven som magiskt får bakfyllan att lämna kroppen. Det som skulle bli ”Nya Gagnef” blev också den sista.

De två senaste åren har festivalen huserat 2500 besökare. I år sålde man medvetet färre biljetter. Varför lägga ner en festival som är mer populär än någonsin?

I december gick Gagnef ut med ett meddelande på sin Faceboksida inför årets festival: “Om ni enkom åker till Gagnef för att festa på natten och vara väck i skogen så vill vi uppmana er att stanna hemma eller hitta någon annan festival, Gagnef är färdigrejvat”.

“Så här i efterhand förstår vi att det kanske var fel uttryckt, det måste vi erkänna. För oss handlade det inte om att vi slutat gilla techno. Jag älskar rejvkultur och är uppvuxen i den. Det är förväntningarna vi tröttnat på. Att det efter klockan tre måste vara ett visst format som folk är vana vid. Att det måste vara just den musiken, att det måste se ut på exakt samma sätt när man gör ett open air”, berättar Johanna Beckman i föreningen Skankaloss, några dagar innan årets festival.

Johanna har varit med i 15 av 17 år. Hon har byggt, bokat och planerat med kompisgänget som styrt vänners vänner-festen, som började som en 30-årsfest 2001. Födelsedagsfirandet som sakta men säkert vuxit till Gagnef-festivalen. “Jag var här första gången 2003. Då var vi runt 300 personer”, berättar Johanna.

“Nya Gagnef” skulle bli mer som gamla Gagnef. Med “mer fokus på konst och alternativa upplevelser som går åt det interaktiva hållet med sport, hälsa och rekreation”.

Men en del av publiken blev förvirrade av den nya inriktningen. “De tog oss extremt bokstavligt. Känner man oss i Skankaloss vet man att vi inte är gravallvarliga. Vi försöker göra saker med humor. Men många såg inte humorn i det vi försökte förmedla", säger Johanna.

Det var efter förra årets festival som folket i föreningen Skankaloss kände att de kommit för långt från delar av sin publik. “När det började komma så mycket nytt folk förlorade publiken kontakten med platsen och naturen. Det som är viktigast för oss.”

Festivalen har alltid haft tillstånd till klockan 3. Men festen på campingen har levt sitt eget liv. “Vi har inte varit involverade så det har vuxit en egen kultur där. Wasteland skapades av vänner till oss och sen har andra ravecrews kommit upp och kört sitt eget race på campingen. Det skapade en disconnection mellan oss och det som händer efter klockan tre. Och det var mycket det som vi kände behov att ta tillbaka.”

Hur växte Gagnef från ett vänners-vännerhäng till en festival som tömmer Stockholm på klubbfolk? Något hände redan 2008, berättar Johanna. “Det brukar ofta vara bra väder på Gagnef, men det året var sånt väder som i år. Stekande sol och värme. Då fattade folk att wow, det här är ett häftigt ställe.”

800 besökare åkte hem till Stockholm och berättade för allt och alla om paradiset på jorden. Nästa år kom plötsligt… 1700 besökare. “På den tiden var det inte så tydligt med biljettförsäljningen. Man betalade in till ett kontonummer och så fanns man på en lista i dörren, typ. Så helt plötsligt dundrade det in folk. Vi var ju inte beredda. Alls. Vi hade inte bajamajor. Vi hade inte mat. Vi hade ingenting. Vi blev tagna på sängen”, berättar Johanna.

Läxan lärd. Nästa år släpptes bara 1000 biljetter. Men… “Då blev det en grej istället. Vi började sälja slut tidigt. Varje år.”

Gagnef blev hype.

“2500 besökare är ju egentligen inte mycket, vi har ju 6000 personer in och ut på Trädgården en lördag. Men den här typen av småfestivaler är känsliga och måste få växa långsamt”, säger Johanna, som också är bokare på Trädgården när hon inte hänger vid Dalälven.

Delar av den nyvunna publiken hade börjat förvänta sig något annat än det Skankaloss ville skapa. De hade blivit konsumenter som konsumerar en upplevelse, istället för att vara en del av den.

“Vi var bland de första i Sverige med det som kom att kallas participatorisk kultur. Men vi har ändå varit en hybridfestival. Vi levererar en upplevelse och samtidigt en deltagarkultur i det. Det har inte alltid varit lätt”, säger Johanna.

Men gänget i Skankaloss var heller inte riktigt överens vad "Nya Gagnef" skulle vara. De har ju själva blivit 17 år äldre, sen där mytomspunna födelsedagen.

“Vi ville inte bli en sån där festival som fyller musik-slottar efter ett schema. Det har aldrig varit grejen med Gagnef. Men det blev ändå mer och mer så, när vi professionaliserades”, säger Johanna Beckman.

Nu är sista Gagnef över. Skankaloss finns kvar och lär återvända till Gagnef och hänga, precis som förr. Årets festival blev precis det som kompisgänget alltid velat skapa. ”Vi lyckades skapa just den här respekten för platsen och för varandra. Det har känts som förr, som gamla Gagnef. Sista året har nog blivit bästa året”, berättar Johanna, några dagar efter festivalen.

Och mystiken i festival-Sverige är ändå långt ifrån död. Samtidigt som Gagnef lägger ner finns det ett gäng som vill fortsätta att överraska. Där naturupplevelsen och deltagandet står i centrum.

Föreställ dig… Ghetto tech-legenden från Detroit. Dj Assault. Spela hans anthem Ass 'N' Titties. På en ö. Bland de stora ekarna uppe på klipporna, i solnedgången över Blekinges skärgård.

PLX Translurar anordnas för andra året på Tjärö – en ö och ett naturreservat i Blekinge skärgård. “På PLX är naturen en aktör. Vi ser gärna att artister och konstnärer kommer någon dag innan och låter Tjärö sjunka in. Att de gör ön till sitt hem och anpassar sin konst efter den. Vi vet inte exakt vad alla ska göra. Vi vill bli överraskade. Det är så man gör något på riktig”, berättar Alexander Höglund och Alexandra Karpilovski från PLX.

PLX är Gagnef lillasyskon, berättar Johanna. “Vi är goda vänner och har inspirerats av varandra. PLX hjälpte till exempel oss att bygga om scenen Wasteland och skapa scenen Dalen”, säger hon.

Musiken på PLX är liksom Gagnef bred och hör inte hemma i en genre. “Fokus ligger på exprementeriellt och skiftande. Vi tittar mer på kvalitet i musiken än kvalitet i en genre”, förklarar Alexandra.

Som scenen Klyftan. Två väggar av berg, en scen i mitten. Folk som sitter på bergstopparna och tar in vibrationerna i berget. Förra året spelade death-growl-bandet Pyramido här. “Du ser havet. Det ekar mellan bergsväggarna. Hans röst får berget i gungning. Du känner det i bröstet. Genom vibrationerna får du en stark känsla för naturen och platsen”, berättar Alexander.

Stämningen på PLX är snäll och mystisk. “Det händer något med en när man är där. Isolationen på ön gör att alla kommer närmare varandra. Vi blir ett microsamhälle. Så som man vill att hela världen ska fungera”, säger Alexandra.

Det första du gör som besökare är att sätta dig på den lilla färjan som tar dig ut på ön. “Du lämnar något när du kliver på båten. En flykt från alldagligheten. Alla på Tjärö delar den här resan med dig”.

För att maxa eskapismen lite mer… Årets PLX bjuder på ett lajv i framtidsmiljö. Örjät 2810 är en alternativ verklighet till Tjärö 2018. Två tyska konstnärer och en kurator från Schweiz samlar ihop deltagarna. De skapar sedan en bakgrundshistoria till dig. “Ditt alter ego väntar på dig. Som ett personligt tecken på att du har anlänt till den alternativa verkligheten får du en silverring som du bär med de andra som skrivit upp sig.”

Lajvet är fortfarande under produktion och ingen vet hur det kommer utspela sig. “Även om allt inte är fakta så blir det nästan som fakta. Det blir som ett ytterligare lager på den här overkligheten”, säger Alexandra.

Stenig skärgård, eklandskap och betande kor. Och så ljud, ljus och rök. “Det kan man inte spara på”. Och så den naturliga dimman som sveper in vid gryning. “Då stänger vi av rökmaskinerna. Det är så bedårande vackert”, säger Alexander.

Naturen har en särskild plats i svensk danskultur, menar Johanna, Alexander och Alexandra. Vid Dalälven med Skankaloss. I Blekinge skärgård med PLX. Och inte minst på alla hundratals open air-fester under den svenska sommarhimlen.

“Folk som inte upplevt en sån här festival eller ett open air har en bild av att det handlar om att ta droger. Det är inte sanningen”, säger Johanna och fortsätter: “Det handlar väldigt mycket om magin i naturen. Om att ta hand om varandra. Om gemenskapen. Vi hade inte haft festivalen i 17 år om vi inte ville åka tillbaka till just den här platsen för att skapa konst i den här naturen”, säger Johanna.

Naturupplevelsen skapar snälla människor som tar hand om varandra, menar de. “Det händer något, när man inte behöver en överman som styr och säger åt en var man ska gå eller stå. Naturen är allas. Med den skapas en respekt. Sådana fester blir alltid mycket snällare. Det händer sällan något dåligt, för det finns en förståelse. Vi är där tillsammans, och gör de här festerna ihop”, säger Alexandra.

Så… Vad vet DJ Assault om Tjärö?

“Han har fått bilder skickade till sig och verkar se mycket fram emot det. Det kommer helt klart bli en annorlunda klubbupplevelse. Något ingen är van vid”, säger Alexandra.

Jonas Grönvik finns på Twitter