Vi frågade våra mor- och farmödrar vad de hade gjort annorlunda

Alla vet ju att ens farmor eller mormor generellt sett är själva sinnebilden av godhet. Ingen av oss är egentligen värdiga att äta deras soppa, tvätta våra händer med deras oändliga samlingar av gulliga små tvålar, eller bara bingea Hem till gården tillsammans i deras soffa med en virkad pläd över knäna. Det kan hända att du har ärvt några egenskaper av din kära mormor eller farmor, men ni har förmodligen vitt skilda upplevelser i livet. Det har hänt mycket på bara några få generationer under de senaste 50-60 åren – förväntningarna på unga människor, då och nu, är väldigt annorlunda.

I internationella kvinnodagens ära har medarbetare från VICE i Europa och Mexico pratat med sina mor- och farmödrar för att ta reda på vilka val de skulle gjort om de levt under 2018 som millennials istället för pensionärer.

Sylvia, 68

Min farmor Sylvia arbetade som hårfrisörska och bartender innan hon flyttade till Jamaica 1990. Där arbetade hon som kycklingfarmare och sömmerska. När hon återvände till Storbritannien blev hon en väldigt populär familjefotograf, och jobbade senare som administratör innan hon pensionerade sig.
– Amy, 22, praktikant, VICE UK

VICE: Kände du att ni hade samma rättigheter då som kvinnor har idag när du växte upp på 1960-talet?
Sylvia: På den tiden kände nog de flesta unga kvinnor sig ganska befriade, mycket på grund av att p-pillret precis introducerats. Lönegapet var mycket större då, och kvinnor är betydligt bättre utbildade idag. Även om man var klipsk så fick de flesta kvinnorna ur arbetarklassen inte gå i gymnasiet eller ta en examen, mycket på grund av att deras föräldrar hellre såg att de arbetade. Så det var annorlunda på 60-talet, även om jag tror att mycket redan hade hänt som underlättade vår frigörelse. Det var en hoppfull tid.

Tror du att dina livsval hade sett annorlunda ut om du fötts 1995, som jag?
Jag är osäker på om jag hade gift mig. Jag har på senare tid insett att jag gifte mig för ung – jag var bara 19 år och din farfar var 21. Vi skaffade barn utan att tänka ett extra varv – att gifta sig, flytta ihop och skaffa barn var helt enkelt det man gjorde då. Vi tänkte inte på hur svårt det skulle bli. Samtidigt var det inte det som var problemet, utan det var ensamheten. Det är sjävklart ensamt att vara ensamstående förälder, men när du är gift kan det bli väldigt ensamt när din man är på jobbet hela dagen.

Fanns det någonting som du verkligen ville göra men inte kunde, på grund av att du är kvinna?
Efter att jag skiljt mig från din farfar under tidigt 70-tal ville jag köpa ett radhus, men kunde inte få ett lån – trots att jag hade ett jobb och tillräckligt med pengar undanstoppade för att kunna lägga en deposition. De skrattade åt mig för att jag var kvinna. Till slut fick jag ett lån genom att gå en annan väg. Jag ville också bli polis, men anledningen till att det inte gick hade inget att göra med kvinnors rättigheter – jag var helt enkelt inte tillräckligt lång.

Melpo, 86

Min mormo Melpo bor i Pireus. Hon har jobbat som husmor i princip hela sitt liv, och tagit hand om sina fem barn.
– Melpomeni Maragidou, 28, redaktör, VICE Grekland

VICE: Tror du att du och jag gjort annorlunda val i livet på grund av att vi vuxit upp som kvinnor under olika tidsperioder?
Melpo: Jag hade en bra man som gav mig mer frihet än vad andra män gav sina fruar. Men du och din mamma har uppfostrats väldigt annorlunda, jämfört med mig. Jag fick aldrig gå utanför huset själv, till exempel. Mitt äktenskap arrangerades när jag var 19. Om jag var ung idag skulle jag nog gift mig med någon jag faktiskt älskade, även om jag började älska min man med tiden. Jag önskar också att jag varit äldre när jag gifte mig och hunnit leva mitt liv innan det. Men om jag skulle få chansen att göra om allting skulle jag ändå gifta mig med min man. Han var en bra man. Han styrde inte över mig.

Finns det några andra saker du hade gjort annorlunda om du växte upp idag?
Jag önskar att jag skaffat ett jobb. Min man tjänade tillräckligt för att kunna försörja vår familj, men jag hade gärna tjänat mina egna pengar. Istället var jag fast i huset och tog hand om mina fem barn, och sedermera nio barnbarn. Jag älskar de allihop, men jag hade inte direkt något val. Jag hade så gärna blivit kock, eller chaufför. Men jag lärde mig aldrig att köra bil.

Min man lät mig ha mycket frihet, så vid varje chans jag fick gjorde jag vad jag kände för. Han var en ivrig högersupporter, och jag brukade alltid säga till honom: ”Oroa dig inte, jag röstade på honom du sa åt mig att rösta på”, men jag röstade alltid på det socialdemokratiska partiet PASOK istället. Det berättade jag så klart aldrig för honom.

Vilka rättigheter tycker du kvinnor borde fortsätta kämpa för?
Mycket har förändrats, men vi är fortfarande inte i mål. Det finns ingen äkta jämställdhet bakom stängda dörrar. Kvinnor drar fortfarande det stora lasset när det kommer till att balansera karriären, uppfostra sina barn, städa huset och se efter äldre släktingar. Du måste tjäna dina egna pengar och vara framgångsrik på ditt jobb – allt för att bli självständig och ha möjligheten att lämna din partner när helst du vill. Stanna aldrig kvar hos någon bara för att du känner dig tvingad till det. Det spelar ingen roll hur många män du varit med – en, två, tre, tio – utan försök bara hitta den som är bäst för dig, och är han inte det: nästa tack!

María Aguirre, 75

Min farmor María bor i Venezuela. Innan hon fick barn arbetade hon som sekreterare i några år.
– Diego Urdaneta, 28, reporter, VICE Mexico

VICE: Skulle du ha gjort annorlunda val i livet om du växte upp idag?
María Aguirre: Ja, jag hade tagit tillvara på friheten. När jag växte upp fick jag inte lämna huset själv. Jag gick bara ut med din farfar – han var väldigt beskyddande, och lät mig inte gå ut själv. Jag födde din pappa när jag var 17, och din farfar tvingade mig att säga upp mig från mitt jobb som sekreterare så jag kunde ta han om mina söner. Jag gjorde det gladeligen och har inte ångrat det, men det hade varit intressant att försöka skapa mig en karriär precis som unga kvinnor gör idag.

Fanns det någonting i din tillvaro som kvinna under den tiden som störde dig särskilt mycket?
Eftersom jag var kvinna och hade de färdigheter jag hade var sekreterare det enda jobbet jag kunde få. Jag kunde inte bli befordrad. Jag ville alltid bli chef eller liknande, och hjälpte ofta männen på mitt kontor med deras jobb. Men jag tilläts inte ha en åsikt om deras beslut.

Tror du kvinnor har uppnås jämställdhet i företagsmiljöer nu?
Idag har kvinnor arbeten och karriärer som på min tid var tillgängliga exklusivt för män. Så jag tror att vi är nära jämställdhet. Vi har till och med kvinnliga presidenter!

Janina, 65

Min mormor Janin växte upp i Iława i Polen och jobbade som psykolog i 41 år. Hon har nyligen gått i pension.
- Maja, 19, skribent, VICE Polen

VICE: Tror du att du och jag vuxit upp på helt olika sätt?
Janina: Ja, kvinnor hade inte lika många rättigheter när jag var i din ålder. Kvinnors uppgift var att städa huset och uppfostra sina barn. Unga flickor fick lära sig att vara en lydig hustru och ansvarsfull moder. Kvinnodagen den åttonde mars var en nationell högtid under kommunisttiden, och kvinnor fick traditionsenligt en nejlika och ett par strumpbyxor den dagen. Män brukade också fira, genom att röja runt berusade på gator och torg.

Vad störde dig mest med din tillvaro som kvinna i det kommunistiska Polen?
Jag kunde aldrig köpa de kläder jag ville ha. Ingen pratade heller om kvinnors sexualitet under den här tiden. Det enda vi fick lära oss var hur man förhindrar en graviditet. Hade du blivit gravid fick vi lära oss hur man födde ett friskt barn. Efter Michalina Wisłockas bok The Art of Loving förändrades det där – Wisłocka visade att kvinnor var människor med individuella begär och behov.

Kvinnor i Polen har fortfarande många anledningar att högljutt protestera idag – som när den polska regeringen försökte totalförbjuda abort för två år sedan. Vad tycker du är den viktigaste kampen som polska kvinnor står inför idag?
Vi måste fortfarande kämpa för lika rättigheter och jämställda uppgifter när det kommer till barnuppfostran. När ett barn är olydigt beskylls ofta kvinnan av samhället. Många arbetsgivare är dessutom inte intresserade av att anställa kvinnor, eftersom de enligt lag måste garantera barnomsorg för kvinnliga anställda som har barn. Som ett resultat av det har kvalificerade och välutbildade kvinnor fortsatt vara arbetslösa, och tvingats stanna hemma och ta hand om sin man och sina barn. Om de ändå får ett jobb får de sämre betalt än män för samma slags arbete. Det finns mycket kvar att protestera mot i Polen.

Manuela Doral Pardo, 78

Min farmor ”Lola” föddes i Noceda do Cervantes, men flyttade till Barcelona 1954. Hon arbetade som kökshand på sjukhuset Vall d’Hebrón i Barcelona, och har tre barn som idag är 56, 46 och 36.
- Laura Muriel, 32, redaktör, VICE Spanien

VICE: Om du hade vuxit upp runt samma tid som jag växte upp, hade du gjort någonting annorlunda med ditt liv då?
Lola: Till att börja med hade jag studerat till sjuksköterska. Jag föddes under det spanska inbördeskriget, så jag gick aldrig i skolan eftersom jag var tvungen att ta hand om min familjs kossor och får. När jag fyllt 16 flyttade jag till Barcelona och började arbeta som husa åt rika familjer. Jag lärde mig läsa och skriva vid 36 års ålder, och vid den tiden hade jag två barn. Det första födde jag när jag var 21. Om jag var ung nu hade jag studerat, och skaffat familj senare. Men inte så sent som kvinnor vanligtvis skaffar barn idag.

Fanns det någonting med din position som ung kvinna då som särskilt störde dig?
Jag tror att kvinnor då var mer okunniga, och männen var mer sexistiska. Jag kommer ihåg att det störde mig när jag fick reda på att jag tjänade sämre än männen på min arbetsplats, trots att jag arbetade längre pass än dem. Jag hade ingen aning. Jag spenderade 30 år med att arbeta i sjukhusets kök – där var männen kockar och kvinnor kökshänder. Vi lagade också mat, men kvinnorna var tvungna att servera måltiderna till mer än hundra patienter varje runda. Männen behövde inte arbeta så hårt, men ändå tjänade de mer pengar. När vi protesterade, för att få samma villkor som männen, hotade man med att ge oss sparken. De menade att vi klagade för mycket. I slutändan förändrades ingenting. Männen var kockarna, och kvinnorna deras assistenter.

Tror du att kvinnor och män idag har samma villkor och rättigheter?
Det finns fortfarande mycket kvar att kämpa för, men jag är positivt inställd till att vi kommer nå dit. Vi har inte jämställda rättigheter än, eftersom män känner sig hotade. Men det borde de inte göra – vår framgång förminskar inte deras insats. Män borde också inse att vi behöver de i vår kamp för jämställdhet, hjälper de oss kommer allt bli bättre för alla. Jag är däremot rädd att frågor som drogberoende och arbetslöshet i vårt samhälle kommer göra att jämställdhet mellan könen kommer försenas.

Maria Zeveleanu, 78

Min mormor Maria arbetade som kemist inom stålindustrin i 32 år fram till pensionen.
- Andrada Lăutaru, 27, skribent, VICE Rumänien

VICE: Hur såg livet ut för en ung kvinna i kommunismens Rumänien?
Maria: Jag fick jobb precis efter studenten, när jag var 17. Hade jag fötts i en annan tidsperiod hade jag nog fortsatt studierna, antingen inom IT eller plugga ett främmande språk.

Fanns det någonting med din position som kvinna under den här tiden som störde dig särskilt mycket?
Det var tufft. Det var inte tillåtet att göra abort eller lämna landet – vi hade i princip ingen frihet alls. Det enda vi tilläts göra var att arbeta mer än männen och få mindre betalt för det.

Vad hade du gjort annorlunda om du var 27 idag?
Om jag var 27 nu hade jag skaffat ett bättre jobb med vettig lön. Jag hade rest – det är en sorg för mig att jag inte hade möjligheten att spendera högtider utomlands och kunna se världen som du har gjort. Och det finns så mycket korruption i det här landet – om jag var i din ålder hade jag anslutit mig till protesterna mot regeringen också.

Birgitta Andréasson, 74

Min mormor Birgitta bor i Kalmar och arbetade som administratör på Skatteverket innan hon gick i pension.
– Benjamin Wirström, 25, redaktör, VICE Sverige

VICE: Tror du att saker och ting är annorlunda för kvinnor idag än när du var ung?
Birgitta: Jag tror världen är väldigt annorlunda. Jag vet uppenbarligen inte hur kvinnor lever sina liv idag, men när jag ser på ungdomsfilmer, och ser vad de unga gör, är det en helt annan värld. Vi var så naiva och jag tror att vi mognade mycket senare i livet än vad unga gör idag.

Hade du gjort några annorlunda val i livet om du växte upp idag?
Absolut. Någonting som jag är avundsjuk på är att unga människor idag har möjligheten att resa och se världen, och ta lärdomar av det. Det har blivit så enkelt att åka till andra länder och träffa människor – du växer som människa och lär dig så mycket genom möten med andra.

Vilka rättigheter tycker du kvinnor i Sverige fortfarande måste kämpa för?
Jämställd lön är en stor grej, eller hur? Trots att vårt samhälle utvecklats på många sätt är våra lagar föråldrade när det kommer till löner. Jag vet inte om det är möjligt att nå äkta jämställdhet, även om 100 år. Män och kvinnor har helt enkelt olika förutsättningar, just för att vi är så olika i grunden.

Maria, 77

Min farmor Maria arbetade som lärare och har gått i pension och bor i Zurich. Kvinnor i Zurich fick rösträtt så sent som 1971. Den sista schweiziska regionen att ge kvinnor rösträtt gällande lokala angelägenheter blev tvingade att införa det 1991.
- Julian Riegel, 26, redaktör, Noisey Alperna

VICE: Tror du att du och jag vuxit upp annorlunda när det kommer till kvinnors rättigheter?
Maria: Du föddes samma dag som det var en nationell kvinnlig strejk i Schweiz – den 14 juni 1991. Det finns en mycket större medvetenhet kring kvinnors rättigheter idag. Jag har haft rätt att rösta i större delen av mitt liv, men det skedde inte riktigt en större, offentligt push för jämställdhet och vi kom aldrig ens i närheten av jämställda löner. När jag undervisade fick jag betydligt sämre betalt än mina manliga motsvarigheter. Männen anställdes av staten, medan kvinnor anställdes av stadsfullmäktige.

Hade du gjort annorlunda val i livet om du var i min ålder idag?
Jag var den allra första flickan i vår by som gick i gymnasiet. På den tiden trodde folk helt enkelt inte att en flicka behöver utbildas. Eftersom det inte fanns särskilt många alternativ för en flicka som ville studera blev jag tvungen att skriva in mig på ett internat som styrdes av ett gäng nunnor. Det var hemskt. På sommaren tvingades vi bära vita klänningar, på vintern var det mörka som gällde. Vi fick inte gå på promenad ensamma, och nunnorna kontrollerade all vår brevväxling. När jag slutade gymnasiet vid 20 års ålder gick jag med i militären, eftersom kvinnlig tjänstgöring fått mycket uppmärksamhet och jag tänkte att det kunde vara fördelaktigt för mig att gå med. Jag vet inte om jag hade tagit samma beslut idag.

Vad tycker du finns kvar för schweiziska kvinnor att kämpa för?
Vi måste kämpa för jämställdhet, och för samma möjligheter på arbetsplatssen som män har. Och vi behöver lämpa för att förändra mäns uppfattning om kvinnor. Många män känner sig hotade av kvinnors rättigheter, och känner ett behov av att trycka ner kvinnor för att själva känna sig starka. Jag tror kvinnor och män behöver arbeta för det här tillsammans, för att göra livet bättre för alla.

Maria Sobral, 82

Min mormor Maria Sobral föddes i staden Beja 1935. Efter hon fått barn arbetade hon som socialarbetare.
- Madalena Maltez, 24, skribent, VICE Portugal

VICE: Var du medveten om kvinnors rättigheter när du växte upp?
Maria: Jag växte upp som dotter till en markägare i ett landsbygdsområde i Portugal, och kvinnors rättigheter var inte direkt någonting man pratade om. Arbetarnas rättigheter gjorde redan att min far hade sömnlösa nätter – jag kan inte ens föreställa mig vad han hade gjort om jag tagit upp kvinnors rättigheter.

Hade du någonsin ett jobb?
Ja, jag började som socialarbetare 1973, efter att jag fött fyra barn och de börjat skolan. Innan dess var jag upptagen med att uppfostra mina barn. Kvinnor i min samhällsklass förväntades inte ha ett jobb eller ens lämna huset utan någon som agerade förkläde. Jag kan erkänna att jag aldrig riktigt kände ett behov av att arbeta. Vid den tiden tillhörde en kvinnas lön hennes man – enligt lag hade mannen hand om familjens inkomst, och kunde begära att hans frus anställningsavtal revs. Men min man ville aldrig det, min lön var min egen. Han är fortfarande en mycket mer politisk person än jag, helt enkelt en trofast supporter av jämställdhet.

Tror du att du hade gjort någonting annorlunda med ditt liv om du vuxit upp idag?
Jag tror ärligt talat inte det, nej. Saker och ting hade varit annorlunda, så klart. Jag växte upp under en diktatur, vilket innebar att jag var dold för politik. Utbildningen jag fick var utformad så att det distraherade mig från samhällsproblemen, och många av familjerna som ägde mark där jag växte upp stöttade eller hade någon form av relation till regeringen och diktaturen. Jag hade inte förändrat några av mina personliga val, men jag hade gärna varit mer medveten om hur livet såg ut för många människor under den här typen av status quo. Det finns ingen tvekan om att kvinnors liv är mycket bättre nu.