Fotografi

Fyra årtionden av Afghanistans historia i bilder

Vi pratade med Steve McCurry om hans nya bok ’Afghanistan’.

av Bruno Bayley; foto: Steve McCurry; Översatt av David Johansson
2017 10 16, 3:09pm

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Steve McCurry har under de senaste 40 åren varit verksam som fotograf i Afghanistan. Bland hans tidiga verk återfinns bland annat kampen mellan mujahideen och Sovjetunionen; till skillnad från andra fotografer har han lobbat för att få fortsätta arbeta i landet efter att Sovjetunionen drog sig tillbaka och nyhetscykeln med dem. Han dokumenterade återgången till någon slags normal tillvaro i en nation med relativ fred, talibanernas framfart och sedermera koalitionsstyrkornas invasion.

Förutom att ha tagit ett av de mest kända fotografierna någonsin i Afghanistan har McCurrys fokus på platsen och människorna – genom bilder av krig, explosioner och arméer – skapat ett ovanligt medlidsamt och ömsint portätt av en plats som de flesta associerar med fara och förstörelse.

Jag pratade med honom om boken han nyligen släppt där flera av dessa bilder är med, som passande nog fått namnet Afghanistan.

VICE: Jämfört med många av de senaste årens böcker om Afghanistan är det värt att notera att din inte innehåller några fotografier av faktisk strid. Hur ser du på att publicera och visa strid, mot att visa resultatet av strid?
Steve McCurry: Jag är ingen krigsfotograf och har egentligen aldrig fotograferat strider. Jag har befunnit mig i några situationer då och då, för kanske 20 eller 30 år sedan, där jag befann mig i typisk stridssituation. Men jag har aldrig ens varit i stridssituationer i några andra länder jag fotograferat i, och skulle aldrig definiera mig som en krigsfotograf. För mig har det alltid varit viktigare, och mer intressant, med den civila befolkningen. Människorna på de här platserna levde bara sina liv fastklämda mellan två rivaliserande sidor. Den delen var för mig väldigt viktig.

Det finns naturligtvis bilder i din bok som visar de direkta effekterna av krig. Skador, tillfångatagningar… men det finns också foton som inger hopp och skönhet. Mängden arbete du gjort måste skapat inre konflikter när du skulle redigera boken. Hade du en balans i åtanke mellan negativt och positivt som du ville förmedla?
Jag tyckte urvalet var mer talande från min resa i Afghanistan. Det är som en dagbok, om man så vill, och jag tog de viktigaste sidorna ur den dagboken. I Afghanistan har den väpnade konflikten pågått sedan 1978, och den bara fortsätter. För mig så finns det trauma och problem i landet, trots att det är ett så vackert land med fantastiska människor och kultur. Det finns många grannländer i regionen som försöker påverka utkomsten av konflikten, som Ryssland och Kina. Sedan finns så klart USA och dess allierade. Alla har ett finger med i spelet. Urvalet av bilder fokuserar på minnesvärda stunder, minnesvärda människor jag mött och det är definitivt en personlig resa. Den försöker verkligen visa kulturen och människorna, men också vad som händer med det här landet, från mitt perspektiv. Boken behandlar inte Afghanistans historia de senaste 40 åren, det är min upplevelse i Afghanistan de senaste 40 åren.


Relaterat: ISIS i Afghanistan


I boken är det väldigt tydligt att du känner stark samhörighet med det afghanska folket. Känner du att det har funnits en brist i medmänsklighet när det kommer till Afghanistans befolkning, särskilt efter 9/11, eller åtminstone en underrepresentation av de i media?Afghaner har riktigt bra humor. De är vänliga och visar stor gästvänlighet, och är i många fall hårt arbetande personer. De älskar sin familj och vill ha bra utbildning och hälsovård. Men i och med hur nyheterna ser ut får vi bara höra att de är terrorister. Så min upplevelse är annorlunda från det. Jag har många afghanska vänner och har sett deras sanna personlighet och karaktär.

Mångfalden hos befolkning blir tydlig i boken – något som explicit tas upp av historikern William Dalrymple i efterordet. Det är människor som, precis som du påpekar, blir dragna över en kam, trots en myriad av stammar och etniska grupper. Tänkte du i redigeringen att du skulle upplysa tittarna på den här typen av karaktärsdjup, komplexitet och mångfald?
Jag ville absolut visa så mycket mångfald jag bara kunde. Samtidigt är det en resa. Det här är inte en bok som kartlägger samtliga stammar i varenda region, det är det inte. Och heller inte en encyklopedi av landet. Det var aldrig min mening att göra det, det är en helt annan bok av en helt annan person. Det här är helt enkelt min personliga upplevelse. Vissa av fotografierna kommenterar inte direkt politiken eller situationen i landet, utan är mina personliga bilder…

Vad var det som fick dig att känna att det behövdes en retrospektiv återblick i form av den här boken, efter nära 40 år som fotograf i Afghanistan?
Jag tror att man kan spendera en hel livstid på ett ämne. Vid en viss tidpunkt tittar du på dina ord eller dina fotografier och kommer till slutsatsen att du berättat det du ville berätta. Du har tagit din ståndpunkt. Avtrycket du ville göra är färdigställt. Vid den punkten känner du att du har haft en upplevelse och kanske besöker den igen fem eller tio gånger. Du känner att du upprepar dig. När det börjar hända, oavsett om det är i Afghanistan eller någon annanstans, är det dags att gå vidare.

Boken flätar samma bilder av motståndskraft och optimism med bilder av förtvivlan och sorg. Hur känner du inför landet nu? Känner du att situationen där är mer hopplös än när du kom dit första gången?
Afghanistan kommer överleva. Jag tror att det som händer nu kommer fortsätta. Afghanerna är ett motståndskraftigt folk och de kommer att anpassa sig på något sätt. Det är så deras historia sett ut i flera hundra år. Den nuvarande riktningen landet tar, med USA, Storbritannien och NATO involverat, har på grund av politik och girighet varit helt bortkastad. Alla har sin egen agenda och jag tror aldrig amerikanerna riktigt förstod situationen här, eller så ville de inte förstå. Efter att man spenderat en miljard dollar i stort sett i onödan, och några tusen amerikanska liv… det enda man kan säga är att det har varit ett omdömeslöst och missriktat vågspel.

Jag tror att afghanerna kommer överleva, men talibanerna bor där. Det är deras hem och kommer inte att ta sig vidare någonstans. De afghanska krigarna har ett tydligt uppdrag och jag tror deras humör är på topp, med tanke på att de i stort sett vinner. Jag tror att den gemene amerikanska soldaten egentligen bara vill åka hem, även om det är en del av människans natur att vilja kämpa. Det är inte deras land, inte deras strid. Soldater är generellt sett inte speciellt intresserade av kulturen, och möter heller inte afghaner eller går in i deras hem.

Man skulle kunna tro att alla miljarder dollar kunde hjälpa till att bygga skolor, sjukhus, vad som helst i Afghanistan, men i slutändan kommer afghanerna att klura ut det själva. Vi kommer slutligen inse att vi inte tjänar någonting på att spendera våra resurser i Afghanistan. Jag tror vi måste lära oss att vi inte kan kontrollera världen.

Steve McCurrys bok Afghanistan finns ute nu via Taschen.

Scrolla ner för fler fotografier: