sexuella övergrepp

Problemet med #metoo

Det finns såklart styrka i solidaritet, men jag kan inte hjälpa att jag kände mig lite förtvivlad när hashtaggen drog igång.

av Megan Nolan
2017 10 17, 3:16pm

Foto: Mandoga Media/DPA/PA Images

I lördags, efter att flera kvinnor gått ut offentligt och anklagat Harvey Weinstein för övergrepp och våldtäkt, började hashtaggen #MeToo trenda.

Skådespelerskan Alyssa Milano twittrade: "Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem." Senare uppdagades det av Ebony att en kampanj med samma namn och syfte startades av en svart kvinna som heter Tarana Burke för tio år sedan, fast utan hjälp av sociala medier.

Kampanjens framgång var enorm, den spred sig som en löpeld över flera plattformar och belyste hur obehagligt vanligt förekommande det är med sexuellt våld. Många har valt att bara kopiera frasen från den ursprungliga tweeten; andra har valt att berätta detaljerat om sina fruktansvärda upplevelser; medan andra, som jag, uttryckt ambivalens inför kampanjer av det här slaget.

Att man ignorerat det faktum att Tarana Black var den som skapade rörelsen och i stället tillskrivit den en berömd vit skådespelerska är inte irrelevant här. Det är en bra utgångspunkt när man ifrågasätter hur det används för att uppmärksamma de många typer av människor som inte kommer kunna tala ut, eller som inte kommer respekteras om de gör det. "Vem som får tala, och varför, är den enda frågan," som Chris Kraus skrev i I Love Dick – men nästa fråga är: Vem lyssnar på dem när de väl talar?

Är medvetandekampanjer som den här användbara i sig? I går kände jag samma vaga känsla av förtvivlan som jag känner inför "prata om det"-kampanjer och journalistik om psykisk ohälsa. Det som började som än välvillig uppmuntran att bryta ner skammen kring ens diagnos utvecklades till slut till en enkel och meningslös catchphrase som lägger bördan på den som lider att bli frisk på egen hand utan några resurser.


Relaterat: Amy Ziering om våldtäkter på universitet och varför ingen tror på kvinnor


Jag vill vara tydlig med att jag förstår att vissa kan finna tröst i solidariteten som den här kampanjen bygger på, och jag missunnar dem inte det, men för mig känns det groteskt att ansvaret att uppmärksamma problemet ska läggas på kvinnor, att vi så ofta får uppgiften att presentera vår smärta. En sak som jag blir frustrerad över gällande att tala om sexuella övergrepp är att man förväntas spela sin egen berättelse som ett trumfkort. Om jag ogillar ett våldtäktsskämt är jag en sur feminazi tills jag förklarat att jag blivit våldtagen, varpå jag förvandlas till en skör blomma som behöver skyddas och bli behandlad nedlåtande. Det finns inte utrymme i samtalet för att ge en opersonlig kritik av själva kulturen som inte är en berättelse av vad man själv varit med om.

Med det här menar jag inte att det finns ett värde i att förbli tyst om sina egna erfarenheter. Alla som känner mig vet att jag skrivit öppet om några av mitt livs mest smärtsamma stunder, inte minst om att jag blivit våldtagen. Ångrar jag det? Nej. Men tror jag att det var till allmän nytta? Jag är inte så säker på det. Vad jag lärde mig om att tala ut var att människor, till och med vänliga människor, blir förskräckta och ängsliga när det kommer till att tala öppet om ett övergrepp. Ofta är de oförmögna att klara av en uppriktig konversation om det. Folk försöker få en att berätta, och sen när man väl gör det kan de knappt möta ens blick.

Något annat jag upplevde var den märkliga känslan av hur girigt övergreppet jag var med om konsumerades av andra. Telefonsamtal kom in konstant från radiostationer och tidningar efter jag skrivit en artikel om det. The Irish Daily Mail satte mitt ansikte på framsidan med rubriken "Flicka, 18, våldtagen på Trinity College". Det var oväsentligt att jag var 24 när jag skrev artikeln, det spelade ingen roll vad som hade hänt i mitt liv sen dess. Jag var fortfarande – och skulle alltid förbli – flicka, 18, våldtagen.

De senaste veckorna har jag känt av den här glupskheten lite igen, när jag själv följt allt som uppdagats om Weinstein med en känsla som närmast kanske kan beskrivas som upprymdhet – jag har läst alla detaljer, lyssnat med förskräckt fascination till ljudet av när han övertalade en kvinna han förgripit sig på. Det är naturligt, den här viljan att veta. Särskilt som ett offer av övergrepp blir det nästan automatiskt att jag girigt samlar ihop alla detaljer och jämför dem med mina egna upplevelser. Men det gör mig fortfarande lite illamående, hur ivrigt vi absorberar dessa fruktansvärda händelser.

Problemet är egentligen hur pass våldsamt närvarande offret tvingas bli i narrativet, och hur fullkomligt passiv gärningsmannen blir. Problemet är inte att kvinnor har svårt att se sig själva som offer för sexuellt våld, utan att män har svårt att se sig själva som förövare. Det är svårt för oss alla att acceptera hur många män vi känner som har begått sexuella övergrepp. Det är därför ordet "häxjakt" kastas runt i sådana här sammanhang, för det känns ju faktiskt orimligt när man börjar uppmärksamma det, otroligt faktiskt, att så många män är inblandade. Eftersom man kopplar sexuellt våld med ondska identifierar de inte sig själva, eller sina vänner, som en del av problemet. För de här akterna är specifika och kontextuella och inte alltid så filmiska som vi förväntar oss. Och det finns anledningar till varför de sker, små rättfärdigande ord och ursäkter vi matar oss själva med. Det finns alltid anledningar.

Medvetandekampanjer om övergrepp på den här skalan löser inte de här problemen. Och faktum är att jag inte har en aning om hur vi ska lösa dem. Det här är problem som är djupt inrotade i grunden av vårt samhälle. Tillståndet att vara sexuellt förtryckt är tillståndet som kommer med kvinnlighet. Jag tillbringar inte min vardagliga existens med att grubbla över mitt sexuella trauma, eller med att vara rädd. Men likväl har det rådande klimatet av sexuellt förtryck format mig till den jag blivit, och vad jag råkade ut för. Det finns ingen som inte påverkas av patriarkalt sexuellt förtryck, eftersom kulturen i sig kommer ur det.

I den riktiga världen där vi lever är det såklart nödvändigt att vidta praktiska åtgärder för att förebygga attacker, för att underlätta anmälningar, för att se till att förövare får lämpligt straff både juridiskt och socialt. Dessa saker bidrar till påtagliga förändringar för kvinnors liv.

Men det större problemet kvarstår. Det utgör själva essensen av vår värld, det här våldet. Inget mindre än att avveckla de rådande systemet och fullständigt misskreditera hur vi för närvarande ser på makt kommer leda till den radikala förändring vi så uppenbarligen behöver och har väntat på så länge.

Megan Nolan finns på Twitter