Jag åt Hunter S. Thompsons ökända frukost för första och sista gången
bra start på dagen

Jag åt Hunter S. Thompsons ökända frukost för första och sista gången

Det suger att stå naken i regnet, speciellt om man är fullproppad med tequila, bacon och ladd.
3.10.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Munchies

Frukost är dagens viktigaste mål. Hunter S. Thompson var väl medveten om det. Om han inte hade skjutit sig själv i huvudet och fallit ner död framför sin skrivmaskin den 20 februari 2005 hade den berömda hedonisten och gonzojournalisten fyllt 80 år i år.

Med sin osammanhängande, kaotiska livsstil och en konstant uppfuckade dygnsrytm blev frukosten hans trygga punkt – en slags förankring till verkligheten. I en artikel som publicerades i Rolling Stone den 3 juni 1976, när han var i full färd att med att beskriva president Jimmy Carter, fick Thompson ett plötsligt infall och började mala på om något helt annat – något han hade för vana att göra. Hans bisarra hjärna var någon helt annanstans, och i paragrafen efter berättade han om den vördnad han kände inför dagens första måltid, och vad den helst ska bestå av. Det här var vad han hade att säga:

Annons

"I like to eat breakfast alone, and almost never before noon; anybody with a terminally jangled lifestyle needs at least one psychic anchor every twenty four hours, and mine is breakfast. In Hong Kong, Dallas, or at home—and regardless of whether or not I have been to bed—breakfast is a personal ritual that can only be properly observed alone, and in a spirit of genuine excess. The food factor should always be massive: Four bloody Marys, two grapefruits, a pot of coffee, Rangoon crêpes, a half-pound of either sausage, bacon, or corned beef-hash with diced chilies, a Spanish omelette or eggs Benedict, a quart of milk, a chopped lemon for random seasoning, and something like a slice of Key lime pie, two margaritas, and six lines of the best cocaine for dessert… Right, and there should also be two or three newspapers, all mail and messages, a telephone, a notebook for planning the next twenty four hours, and at least one source of good music… All of which should be dealt with outside, in the warmth of the hot sun, and preferably stone naked."

För att hylla världens galnaste journalist bestämde jag mig för att återskapa hans frukost. Eller "skapa" kanske är en mer korrekt term, för jag har svårt att tro att Thompson åt en så orimlig mängd mat varje morgon. Han har alltid varit känd för att överdriva, och bara tillagningstiden borde ha varit tillräcklig för att göra det omöjligt att börja varje morgon på det här viset. Att käka den här maten varje morgon skulle förmodligen ha resulterat i att frukosten blev hans dödsorsak, långt innan han sköt sig själv.

Jag insåg snabbt att det skulle vara rent ut sagt farligt att försöka äta så pass överdrivet mycket mat, särskilt så tidigt på morgonen, så jag bestämde mig för att dela på den extravaganta frukosten med min kompis "Ziggy Silver", som föredrar att vara anonym. Han är poet och aspirerande alkoholist och har tidigare assisterat mig under mina kulinariska och litterära eskapader. Ziggy äger dessutom en kolonilott där vi kan bete oss som idioter utan alltför många nyfikna ögon.

Annons

Jag hade sovit i fyra timmar, led av en dunkande bakfylla och det spöregnade på kolonilotterna i Søborg i Danmark. När jag öppnade den rostiga grinden till Ziggys hem fick jag en olycksbådande känsla som spred sig genom hela min kropp. Frukost är menad att vara en bra start på dagen, och jag var inte helt säker på att Thompsons variant skulle bli det.

Ziggy var mer peppad och började genast blanda ihop Bloody Marys åt oss, till ljudet av lite moderna rytmer i bakgrunden.

Under flera relativt långa perioder av sitt liv bodde Thompson på hotell runt omkring i USA. Om man kan beställa roomservice och få ens arbetsgivare att betala för det är det kanske möjligt att sätta ihop en så pass omfattande måltid som han beskrivit. Men om man måste laga all mat helt på egen hand kommer man garanterat dö av hunger innan man är färdig. Trots att jag hade förberett några saker och tagit med dem hemifrån (jag hade "fuskat lite", som tv-kockar skulle säga) stod jag i köket i två timmar. Svettdroppar rann ner längs min panna snabbare än regndropparna på fönstret, och mitt huvud kändes så otroligt tungt. På sitt sätt var det ju väldigt autentiskt att jag var bakis. Med tanke på den mängd alkohol som Thompson drack måste det ha varit ett kroniskt tillstånd för honom – ett livsvillkor, helt enkelt.

"Jag är fucking hungrig, G," sa Ziggy medan han tände en spliff. Jag bad honom hålla käft. Jag blir irriterad när jag är hungrig.

Annons

Han började berätta om en biker som hade gett honom en gitarr dagen innan, samtidigt som jag pocherade ägg, stekte bacon, lagade pannkakor och kokade kaffe. Sakta men säkert började frullen ta form.

Utomhus fortsatte regnet ösa ner, men Thompson hade ju sagt att mat ska ätas under den öppna himlen. Naken. När vi tog av oss byxorna och dukade upp maten på bordet svor jag åt den jäveln. Jag tror aldrig han käkat frukost i detta skithål till land där det regnar i princip varannan dag. Efter att ha konstaterat att det är kallt att sitta på en blöt trädgårdsstol med sin nakna röv kastade vi oss över maten, med samma aptit som ett gäng punkare som går till amfetaminbuffén efter en konsert.

"Det här är bra grejer," sa Ziggy med munnen full av eggs benedict. "Tillsammans med en Bloody Mary är det här verkligen en perfekt start på dagen för en snubbe från landet."

Skribenten (till höger) och Ziggy

Crêpes Rangoon med den krämiga krabbfyllningen var nästan lika god. Vi log lyckligt mot varandra medan regnet piskade våra kroppar. Jag växlade mellan en Bloody Mary, ett glas mjölk och en kopp kaffe medan jag kollade min mejl på mobilen, eftersom "two or three newspapers, mail, messages, a telephone, notebook, and a source of good music" är samlat i en och samma apparat i vår digitala tidsålder.

"Ska vi inte äta efterrätt snart?" frågade Ziggy och nickade mot en tom tallrik. Inom kort var sex linor ladd uppradade på köksbordet. Snart frös jag inte längre alls och det pirrade i mina händer.

Annons

"Jag tror det är dags för guns nu," sa jag och vinglade till lite när jag ställde mig upp med en margarita i högsta hugg. Ziggy ställde fram en juicekartong, stirrade på mig med uppspärrade ögon och sköt hål i kartongen med ett luftgevär. Knivskarp.

Mitt hjärta dunkade helt galet när det var min tur att skjuta, och jag tror aldrig jag har känt mig så nära till att förstå hur det var att leva som Hunter S. Thompson.

Tillbaka vid bordet märkte jag att vi hade glömt bort att äta pajen, men vi var båda alldeles för mätta för att ens försöka. Även om vi hade delat på Thompsons frukost på två fick vi inte ner en enda tugga till, och jag kände mig superkonstig – för mätt, småfull, coked up, blöt, naken och med en bakfylla som bara blev värre och värre. Jag tog en stor klunk av min margarita för att lugna ner mig. Det hjälpte inte. Några sekunder senare spydde jag i en buske.

Köket var en enda stor röra, det låg halvätna rätter överallt och jag föll ihop i en hög på soffan. Jag behövde skriva en artikel men jag kunde knappt stå upp. Ziggy var inte färdig med efterrätten.

Medan illamåendet sköljde över mig kom jag att tänka på ett annat citat från Thompson: "If a thing like this is worth doing, it's worth doing right."

Det gäller uppenbarligen även när det kommer till frukost.

Mer om mat från VICE:

Jag lyxade till tre trista budgetrecept

Svenska stoners berättar om sina bästa munchies

Folk berättar om de värsta sakerna de käkade som studenter