Andningsterapi gav mig mitt livs bästa rus

Vi är tio personer som sitter på varsin madrass i en lokal i Århus, Danmark. Golvet är fyllt med trummor, skallror och tamburiner, vi har alla fått varsin ögonbindel och en spyhink. Fem assistenter finns på plats. Det är deras jobb att stötta oss på vår resa – en resa där vi ska hyperventilera oss in i vad som är menat att bli den bästa trippen i våra liv.

Vår instruktör, psykoterapeuten Bjarne Roursgaard, sitter på golvet mittemot oss och finjusterar spellistan med techno som han förberett inför sessionen. När han är klar börjar han gå igenom några riktlinjer. "Bara släpp taget fullständigt," säger han. "Oroa dig inte över vad de andra kan tycka – vi har sett alla möjliga reaktioner." Han fortsätter med att lista känslor som deltagare innan oss gått igenom. "Ilska, sorg, glädje. Till och med sexuell upphetsning." Oavsett vad för känslor vi får under sessionen, så ska vi bara låta oss dras med. "Låt dem komma, släpp allt trauma som byggts upp inom er."

Andningsterapi sägs framkalla en tripp som liknar vad man kan uppleva på hallucinogena droger, men förespråkare anser att ruset är mycket kraftigare, och att ens sinnen tar mindre stryk. Det är en relativt simpel process: man hyperventilerar tills hjärnan övermättas med syre och blir så pass snurrig att man upplever sig sväva iväg till en annan dimension.

Den Tjeckiske psykiatrikern Stanislav Grof, 86, är en av de tidigaste förespråkarna av psykedelisk terapi – användandet av hallucinogener för att behandla en rad olika psykologiska åkommor. I sin forskning hävdar Grof att LSD kan vara effektivt för att behandla ångest och depression hos kroniskt sjuka. Men efter att många länder började kriminalisera drogen under 1960-talet började Grof och hans fru Christina att arbeta med ett väldigt mycket mindre kontroversiellt verktyg: andningen. Paret upptäckte att andningsterapi kunde expandera en persons medvetande på samma sätt som LSD, och på samma sätt potentiellt hjälpa patienter som lider av olika former av trauman.

I lokalen i Århus går Roursgaard igenom några fler övningar. Han berättar för oss att han pluggade kemiteknik innan han valde att skola om sig till psykoterapeut, och att han för tillfället arbetar med en shaman från Peru för att bygga upp sin expertis inom vad han kallar "shamanistisk andningsterapi".

Roursgaards specifika form av terapi är inspirerad av Grofs idé om holotropisk andning – en teknik som kan involvera upp till tre timmar av snabb djupandning. I vår session andas vi i takt till spellistan med techno som Roursgaard förberett. Han erbjuder även längre helgsessioner där deltagarna tar ayahuasca – men hävdar att det egentligen inte behövs. "Jag har sett människor gå djupare med andningsterapi än med ayahuasca," säger han.

Jag inleder sessionen med att ta på mig ögonbindeln och lägga mig på rygg. Basen som utsöndras från de två högtalarna på golvet mullrar genom min kropp medan assistenterna vandrar omkring i rummet, spelandes på trummor och skallror. Samtidigt som volymen blir högre försöker jag koncentrera mig på att andas djupt med diafragman i takt till musiken.

Sekunden som min andning saktar ner och hamnar i otakt dyker en assistent upp och hjälper mig hitta tillbaka. Efter cirka tio minuter börjar jag känna mig snurrig, men fortfarande relativt normal – vid medvetande och med full kontroll över mina egna känslor.

Strax därefter börjar jag känna av effekterna i min kropp. Till en början lägger jag märke till små spasmer i bröstet. Jag försöker rikta min andning mot dem. Plötsligt överrumplas jag av känslor av ilska, och börjar skrika rakt ut. Jag tappar kontrollen och börjar tänka på allt som hände för ett halvår sen, när jag och min flickvän gjorde slut efter 13 år tillsammans. Denna plötsliga våg av ilska verkar vara knuten till vad som hände då, även fast jag aldrig tidigare känt den här känslan. Det är en helt ny, otrolig upplevelse, och jag bestämmer mig för att släppa taget helt – att låta mig dras med i alla affekter som blossar upp inom mig.

Mina skrik drunknar nästan helt i ljuden från de övriga i rummet. Jag håller tillbaka mina läten en sekund samtidigt jag upprätthåller min andning. Jag känner hur mina fingrar dras ihop i kramp – en effekt jag hade väntat mig av att låta allt syre i kroppen koncentreras i min hjärna.

Jag märker plötsligt en sorts vibration precis ovanför mitt hjärta. Jag fokuserar på att hyperventilera igen, men hur djupt jag än andas verkar ingenting hända. Ett par sekunder senare kommer en av assistenterna fram till mig, lutar sig försiktigt nedåt och placerar två fingrar på mitt bröst – precis mellan mina revben. Nästan omedelbart släpper jag lös ett massivt vrål, som kommer djupt inifrån mig, samtidigt som tårar rinner nerför mina kinder. Det känns bra, även fast jag inte förstår varifrån allt det här kommer.

Det finns viss forskning som stödjer idén om andningsterapi, till exempel en studie av en forskare vid Stanford University som fann att symptom på posttraumatisk stressyndrom reducerades kraftigt hos en grupp krigsveteraner efter flera sessioner med andningsterapi. En annan studie från Multidiciplinary Association for Psychadelic Studies (en ideell organisation som arbetar för att utöka vår förståelse för psykedeliska substanser) undersökte 482 frivilliga som genomgått andningsterapi, och fann att 82 procent av deltagarna fått så kallade "transpersonella känslor" – en out of body experience som överskrider gränserna för vad det innebär att vara en individ. 16 procent sa sig uppleva vissa effekter, medan de återstående två procenten inte upplevde någonting alls.

När jag ligger där på min madrass i Århus upplever jag definitivt någonting. Jag gråter 15 minuter i sträck, sedan börjar jag skratta. För första gången sedan vi påbörjade sessionen undrar jag om jag håller på att bli galen.

Jag bestämmer mig ännu en gång för att omfamna alla de känslor som virvlar runt i min kropp, och plötsligt börjar jag asgarva, och jag mår fantastiskt.

När vår 50-minuterssession är över uppmanas vi att ligga kvar i 20 minuter för att slappna av och börja andas normalt igen. Genom hela trippen har jag konstant varit medveten om att jag kunnat komma tillbaka till verkligheten genom att ta av mig ögonbindeln.

Jag är inte helt säker på vad som hände mig den dagen, men efteråt har jag känt mig lättare i både kropp och sinne. Jag upplevde också känslor som jag inte hade någon aning om att jag gick runt och bar på, och som jag inte hade en aning om att jag kunde komma i kontakt med – bara genom att andas djupt till ett technobeat.

Andningsterapi har inte bedömts vara medicinskt säkert, den här sessionen ägde rum med fem assistenter som höll uppsikt över deltagarna.