teknologi

Skaparen av gilla-knappen tycker du ska chilla med likes

Leah Pearlman som brukade jobba på Facebook förklarar hur bekräftelse först styrde internet, innan det förstörde det.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

En dag halkade Facebooks gilla-knapp in i våra liv. Plötsligt fanns den där i våra flöden, och vi blev desperata efter att få fler och fler likes, eller rättare sagt, vi ville mäta hur viktiga våra tankar och åsikter var för andra. Och den här mekanismen ändrade i princip hur internet fungerar. I dag har alla sociala medier en version av gilla-knappen och hela företag, idéer och rörelser flyger eller faller tack vare antalet likes de får. Min egen åsikt är kanske partisk, eftersom mitt jobb går ut på att producera content på internet, men för mig känns det som att födelsen av gilla-knappen påverkade internet lika dramatiskt som iPhonen gjorde.

Annons

Så hur kom den här funktionen till? Hur kunde ett litet verktyg på en hemsida komma åt oss så djupt i våra psyken? För att ta reda på det kontaktade jag Leah Pearlman, som för närvarande arbetar som serieskapare efter att tidigare ha varit anställd på Facebook. Leah anses nämligen vara den som ligger bakom att gilla-knappen kom till.

Jag hade till en början tänkt fråga henne specifikt om knappens utveckling, men vi kom även in på ett annat spår: människors bekräftelsebehov. Vad som är intressant är att Leah säger att hon blev besatt av likes precis som alla andra, men att det gick så långt att hon började känna sig orolig.



VICE: Hej Leah, kan du berätta hur du hamnade på Facebook?
Leah Pearlman: Jag har alltid varit intresserad av matte och naturvetenskap. Jag älskade problemlösning och att ta reda på rätt svar på saker. Jag tror också att det var på grund av att jag var en tjej på matten, vilket också kändes coolt. Så jag pluggade massa matte och lämnade Brown University med en examen i datavetenskap. Först fick jag jobb på Microsoft och jobbade där i två år, men det kändes inte givande för mig alls. Jag hade några vänner som gick vidare till Facebook, och jag var väldigt imponerad av deras produkt. Deras sajt hade en speciell användardesign och det kändes nästan lite magiskt, så jag gick på intervju där. Jag var 23, och det var typ 100 andra 23-åringar som jobbade tillsammans på samma kontor, och de var alla supersmarta och roliga. Det här var 2006, och jag kände att det var något magiskt med det. Jag märkte det direkt.

Annons

Var Mark Zuckerberg lite magisk?
Det var inte han som intervjuade mig, men jag skulle säga att han är en av mina favoritpersoner i hela världen. En av hans smartaste egenskaper är att han faktiskt inte är en perfektionist. Han kunde säga: "Ja, vi kommer göra vissa människor upprörda, det kommer inte funka på vissa ställen, men vi gör det ändå." Ett motto vi hade på företaget var move fast, break things, och han var alltid på det sättet. Jag skulle säga att han är en förebild, och den känslan har växt från första gången jag träffade honom, när både han och jag var unga.


Relaterat: Serien 'Silicon Valley' fast på riktigt


Så hur kom gilla-knappen till? Vilket problem var det du försökte lösa?
Jag försökte lösa vad vi kallade för ett överflödigt problem. Till exempel, om man skriver "Vi ska gifta oss!" brukade alla kommentarer vara "Grattis" om och om igen. Jag tyckte det var estetiskt sett fult, och när någon väl skrev något fint var det inlägget svårt att hitta bland alla överflödiga kommentarer. Så jag ville slå två flugor i en smäll.

Kommer du ihåg det exakta tillfället då du kom på gilla-knappen?
Nej, det var en utvecklingsprocess. I början var idén något som kallades för bomb-knappen, vilket var en liknande men lite annorlunda grej som min vän kom på. Han skrev upp den på våra idé-tavlor, men av någon anledning fick den ingen uppmärksamhet. Så då gjorde jag en lite annorlunda version och kallade den för toppen-knappen. Och den fick av någon anledning uppmärksamhet från vårt team, och så jobbade vi med den tillsammans. VI skapade den gemensamt.

Annons

Var det svårt att komma på en bra design?
Ja! Det var jättesvårt. Grejen var att olika symboler skulle vara opassande i olika länder. Olika ord funkade inte, "awesome" kändes för ungt, "love" kändes för töntigt. Designers blev frustrerade och lämnade projektet och så fick vi sätta ihop ett helt nytt team. I slutändan fick vi ihop designen, och Mark sa till slut: "Det kommer bli en like med en tumme upp, sätt bara ihop den och leverera den, vi är klara här." Så i slutändan tog han beslutet.

Kommer du ihåg hur det var när den funktionen lanserades?
Den gick bra direkt. Jag minns den där tillfredsställande känslan, "Jag visste det!" Statistiken gick upp så snabbt, all statistik som vi trodde skulle påverkas, men 50 kommentarer blev 150 likes nästan direkt. De människorna började skriva statusuppdateringar oftare, så det blev mycket mer content och allt funkade bra helt enkelt.

Det här var 2009. Hur känner du inför gilla-knappen nu, åtta år senare?
Först kände jag att det var fantastiskt att vi hade kommit på det här. Men sen för ungefär två år sen märkte jag att algoritmerna för nyhetsflödet hade ändrats så att visst content inte skulle få lika mycket spridning. Och på den tiden började jag rita serier. Serierna var ett sätt för mig att rita och dela med mig av min inre värld, och jag la ut dem på Facebook och började få mer och mer fans och jag älskade det. Men när Facebook ändrade sin algoritm sjönk antalet likes som jag fick, och det kändes som att jag inte fick tillräckligt med syre. Jag kände bara, vänta lite, jag la ner hela mitt hjärta och min själ i den här teckningen men den fick bara 20 likes. Så även om jag kunde skylla det på en algoritm var det något inom mig som sa, de gillar inte mig, jag är inte bra nog. Jag måste börja köpa annonser!

Annons


Började du köpa annonser?
Ja, helt plötsligt började jag köpa annonser, bara för att få tillbaka den uppmärksamheten. Men jag skäms över att erkänna det. Jag tror aldrig jag erkänt det förut.

Jag fattar, mitt liv styrs också av likes. Men jag tycker det är intressant att du blir lika motiverad av likes, även fast du skapade systemet. Känner du dig ansvarig över vad du gjort med internet?
Jag känner att jag borde känna mig ansvarig, men det gör jag inte. Jag tittar tillbaka och tänker att det var rätt sak att göra på den tiden och att det inte fanns något sätt att gå runt det. Min rumskompis bygger artificiell intelligens och han får ofta höra från andra att han borde sluta, men det kan vi helt enkelt inte göra. Någon kommer bygga det. Det fanns inget sätt att inte inte göra det, så jag känner mig inte ansvarig.

Känner du att du behöver mer social bekräftelse än andra?
Ja, det gör jag. Jag känner mig lyckligt lottad, för ibland om jag kan få bekräftelse från allmänheten – som i ett Ted Talk – kommer jag verkligen göra mitt bästa vilket boostar min integritet. Men samtidigt, om jag inte får uppmärksamhet kan jag tappa det och känna att jag inte räcker till.

Många har svårt att erkänna det. Varför tror du att det är så?
Från min erfarenhet är det så att om du märker att jag försöker få din uppmärksamhet kommer jag inte få den av dig. Det har även att göra med ett erkännande av ett lågt självförtroende – snälla bekräfta mig för jag är gnällig och svag – vilket 100 procent går emot den image av mig själv jag försöker utstråla.

Annons

Så varför har du inga problem med att erkänna att du behöver bekräftelse?
Eftersom även om jag inte känner mig ansvarig för att ha skapat [gilla-knappen], känner jag att jag har ett ansvar att prata om bekräftelse. Som en person som behöver bekräftelse, och som personen som uppmärksammade det här behovet hos andra, borde jag prata om uppriktighet.

Så du håller med om att du förändrade hur internet fungerar, även om du inte känner dig ansvarig för det?
Alltså, kommer du ihåg det där avsnittet av Black Mirror när alla är besatta av likes? När jag såg det blev jag livrädd för att bli en av dem, eller att jag skulle ha skapat den miljön för alla andra.

Hur gör du för att försöka undvika att bli så?
Så det finns massa grejer som jag tycker är obehagliga, som vissa tankar eller folk som är dömande. Och min respons till det är att kolla på min mobil för att undvika det obehaget. Jag hade börjat bygga upp hela mitt liv runt att undvika obehag i stället för att fokusera på saker som gör mig glad. Och jag försöker ändra på det. Just nu är jag fokuserad på glädje och att ha klarhet om vad jag mår bra av. Saker som att titta på havet. Jag vill bara hoppa ner i vattnet och det är glädje, det är lätt att älska. Och samtidigt, när jag märker att någonting känns obehagligt uppmärksammar jag det. Jag skriver ner det, intervjuar det.

Jag sa till dig tidigare att mitt liv styrs av likes. Mycket av det kommer från mitt jobb som skribent, men mycket av det är bara mig och mitt dumma bekräftelsebehov. Har du något tips på hur man kan sluta bry sig?
Om du verkligen oroar dig över hur många likes du får, då är du egentligen inte själva verket orolig över att vara orolig över hur många likes du får. Du vill bara få massa likes. Och om så är fallet, kör hårt säger jag. Tillåt dig själv vilja bli omtyckt. Ge dig själv fullt tillstånd att få göra det. Och om det finns en osäkerhet där, lägg märke till den också. Tillåt dig att känna den och uppmärksamma hur det känns. Jag kommer inte säga åt någon att sluta på något sätt, för det funkar inte från min erfarenhet. Jag skulle säga att det sista vi behöver är att man fortsätter vara dömande mot sig själv. Jag tror att det är något som vi skapade i början av den här epidemin. Det är som att vi gillar att döma oss själva, och sen behöver vi någon annan för att bekräfta oss. Så ja, det är okej. Man får vilja bli omtyckt.

Annons

Det låter intressant. Tror du att det ligger ett svar där för hela internet eller bara generellt? Finns det ett sätt att sätta stopp för den här bekräftelsestyrda hyperrymden vi lever?
Jag tycker det är som det där citatet av Einstein: "Vi kan inte lösa problem genom att använda samma slags tänkande när vi skapade dem." Och det finns ett ännu bättre citat av Buckminster Fuller: "Om du vill ändra ett system, bygg bara ett bättre så kommer den gamla falla bort."

Så jag gissar att något ännu mer intressant till slut kommer komma och att den sidan av internet kommer förändras, förhoppningsvis. Att få bekräftelse från andra jämfört med att verkligen acceptera sig själv inifrån är två helt olika saker. Jag menar, att känna mig djupt och personligt tillfredsställd när jag gör något som jag är otroligt stolt över – det är inte något som en like på Facebook kan tävla med.

Tack Leah.

Julian Morgans finns på Twitter och Instagram.

Mer om sociala medier på VICE:

Knepen sociala medier använder för att göra oss beroende av dem

Min pappa tog över mitt Facebook-konto i en vecka

Ett Snapchatfilter är borta för alltid och det är antagligen mitt fel