livets goda

När amerikaner dricker isländskt brennivín

"Svarta döden" gör att "de inte kan känna sina fötter".
14.6.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Min vän Einar kommer från Island, en plats där i princip inget växer, men folk har anpassat sig till det. De bakar bröd genom att gräva ner det intill gejsrar, jagar sillvalar som långsamt migrerar längs kusten och lagar gulliga små fåglar. Einar tror på älvor trots att han närmar sig trettioårsåldern och har en examen från ett toppuniversitet. Jag är amerikan, och först trodde jag det bara hade att göra med Einars personlighet, men snart insåg jag att islänningar är ganska annorlunda från oss amerikaner.

Annons

För ett par år sen bodde Einar i en lägenhet i ett lite halvsjaskigt kvarter på Lower East Side i New York med några av våra gemensamma vänner. Då och då hade de fester. Jag missade inte en enda. En gång kom Einar ut från sin källarhåla med en grön flaska med en svart etikett på där det stod "Brennivín".

"Vill du dricka lite svart död?" frågade han.

"Vad fan är det för skit?" undrade en av våra vänner.

Utan att vänta på svar bestämde vi fyra vänner som var samlade köket unisont för att vi minsann ville ha lite av den svarta döden. När Einar öppnade flaskan poppade minnesbilder upp från när han en gång satt och stirrade på sin dator och slickade bort torkade fiskflakes från sina fingrar. Jag kände att det var osannolikt att något som kom från Einars hemland skulle vara gott att ha på tungan. Jag mindes även den där myten (jag kan inte annat än anta att det var mer än en myt) om fermenterad haj som kvällsmål.

Island på natten. Via Flickr

Jag kommer inte ihåg hur vi drack den svarta döden, möjligen var det i vanliga glas, shotglas eller kanske till och med direkt från flaskan. Det smakade i alla fall som lakrits. Senare lärde jag mig att den här drycken är mer känd som brennivín, och är en osötad snaps som görs av potatismos och smaksätts med kumminfrön, kvanne och en rad andra isländska örter.

Det jag kommer ihåg från kvällen är att vi kastade oss iväg från festen in i en taxi och drog hem till mig på norra Manhattan där jag, orimligt berusad, spenderade de kommande två timmarna med att försöka bemästra den komplicerade klapprytmen som börjar ungefär fyra minuter och 26 sekunder in i Nina Simones "Sinnerman". Einar förklarade aldrig anledningen till varför drycken ofta refereras till som "svarta döden" bland islänningarna, men kanske har det något att göra med själva namnet brennivín, alltså brännande vin. Drycken smakar dock mer som sötlakrits än digerdöden i vätskeform.

Annons

Jag blev förvånad när jag upptäckte att amerikaner kommer kunna spendera timmar ensamma i sina sovrum och fuldansa medan en näst intill hallucinogen buzz sprider sig i kroppen, eftersom svarta döden ska säljas i amerikanska spritaffärer. Det här är allt tack vare en orädd distributör vid namn Joe Spiegel. Jag hade svårt att begripa att denna (tidigare) olagliga handelsvara nu skulle komma in på vår spritmarknad, så jag ringde upp Spiegel för att ta reda på hur han tog sig förbi importeringshindret. Spiegel berättade för mig att idén att importera brennivín kom från hans jobbresor till Europa, som han ofta var på när han arbetade som konsult och investerare i tv-spelsbranschen.

En flaska brennivín. Foto av Bryndis Frid

"Alla billiga flyg [från USA] går via Island, och jag började ta med mer och mer brennivín till mina vänner," sa han. I slutändan kom han fram till att det fanns en marknad i USA för spriten och bestämde att han lika gärna kunde börja importera det. Efter tre månaders förhandling med Ölgerðin Egill Skallagrímsson, den enda som producerar svarta döden, kom de överens om en deal. På Island förtärs drycken främst på den traditionella vinterfestivalen Þhorrablot, men nu används den också som en ursäkt för att få festa loss på fårtestiklar, sylta och leverpudding. Jag tänker mig att den kommer tas emot och avnjutas annorlunda i USA jämfört med hur man dricker den på Þhorrablot, men det lär visa sig med tiden.

Till skillnad från amerikaner är inte marknadsföring en lika stor grej för islänningar. Jag försökte förstå anledningen bakom den här kulturella skillnaden, men de enda tre isländska kulturakademiker som jag fick tag på avböjde att svara på mina mejl.


Gillar du sprit? Titta på Wodka Wars:


Island har en lång och strikt nykterhetstradition, och det är inte förrän de senaste årtionderna som de börjat bli mer slappt. Vin kriminaliserades fram tills 1921, och sprit fanns inte förrän 1935, och därefter producerades det endast av ATVR, det isländska Systemboalget som ägs av staten . Öl var olagligt fram tills 1 mars 1989, en historisk dag som nu refereras till som "öldagen". Men precis som i Sverige kan man inte hitta öl i isländska mataffärer som har mer än 3,5 procents alkohol.

Spigels planer om att ta över världen liknar går snarare efter Islands metoder än en kapitalistisk approach till marknadsföring. I stället för att angripa amerikanarna från alla håll och kanter förlitar han sig på att information om produkten ska sprida sig från mun till mun. Produktionen kommer lanseras på en väldigt liten skala, med endast 66 000 flaskor à en liter som ska säljas till några lokaler i Jackson Hole, Wyoming, New York och San Fransisco.

Annons

När det kommer till dess kultstatus är det mer NXIVM än scientologi. Ett urval av fansen inkluderar Anthony Bourdain som klunkade i sig vätskan i ett avsnitt av No Reservations för att skölja ner lite rutten haj, Quentin Tarantino, som fick Michael Madsens karaktär att dricka det i Kill Bill Vol. 2. Även Dave Grohl är positivt inställd till spriten; inte sällan tittar han fram i brennivín-tischor och menar att det känns "som man tagit syra… som att man inte kan känna sina fötter". Grohl pratade för ett par år sen om att han ville få in brennivín till landet. Han föreställde sig en reklamkampanj där en hårdrockare skulle "gå ner längs en gata i stan, plocka upp en soptunna och kasta den genom ett fönster".


Gillar du livets goda? Titta på Munchies Guide to Sweden:


Joe Spiegel arrangerar då och då provsmakningar av drycken i USA, och när han besökte New York en gång gick han med på att organisera en för mig. Jag måste erkänna att det inte riktigt var något jag hade föreställt mig skulle hända när jag hade mitt första möte med drycken några månader tidigare. Vi befann oss på en stor takterass i Brooklyn med en fantastisk vy av Manhattan framför oss, med hinkar fulla med Pellegrino som stod uppradade bredvid läckra ostbrickor. Gäster fick prova på drinkar som "the Katla", gjord på brennivín, Kahlua och mineralvatten smaksatt med citron, samt "the Northern Lights", vilket var en kombination av brennivín, amaretto, mineralvatten och grapefruktjuice. Drinkarna var hur goda som helst, och gästerna småskrattade och kunde föra sammanhängande konversationer. En vän till mig sa: "Min mamma skulle verkligen tycka om den här," samtidigt som Spiegel berättade för en annan gäst: "Det är definitionen av en liten batch."

Jag hade antagit åtminstone två gäster skulle kasta sig själva från taket efter några shots, medan resten av de samlade babblade på om obegripliga saker och utmanade varandra att krossa flaskor på varandras huvuden, samtidigt som favoriterna från the Black Circle spelades på hög volym. Om vi hade tur morgonen därpå skulle vi tvingats skapa en hemsida som dokumenterade de olika platser vi hamnat på och hur mycket kläder vi blivit av med kvällen innan, à la FourLokoStories.com.

Men kvällen slutade utan dramatik; folk skakade hand och sa tack. Inte en enda huvudskada fanns så långt ögat kunde nå. Ingen klappade frenetiskt till Nina Simone och inga älvor hade hallucinerats fram, så jag beställde en taxi och åkte hem.

Bild ovan via. Kelsey Osgood har en hemsida.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2014.