Annons
prokrastinering

Hur kan vi göra för att sluta prokrastinera?

Vad är ens poängen med nyårslöften om du skjuter upp dem tills 2019?

av Emma Garland
2018 01 05, 11:52am

Jag fixar det om en stund. Foto: Richard Baker/Alamy

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Förutom att försova sig och glädjelöst jobba sig igenom den där sista raden på en Marabou – typ med samma entusiasm som när man har oralsex bakfull – är prokrastinering januaris mest säregna drag. Du vaknade säkert också i måndags med huvudvärk, en uppsvälld mage och en övergripande känsla av att du måste bli en helt ny människa ögonaböj. Av denna anledning hittar vi på nyårslöften – inte för att förbättra vår livskvalitet, utan för att försöka magiskt förvandla oss till någon slags bättre version av oss själva. Och vi lyckas aldrig. Ingen gör det. Varenda jävla år är det samma visa.

Trots att vi har alla verktyg vi behöver – naturen, Amazon, möjligheten att stänga av våra mobiler – kan vi helt enkelt inte förbättra oss själva. Det finns en liten andel människor som flippar och blir besatta av löpning och tillbringar resten av sina liv med att instagramma bilder på dimma i en park klockan sex morgonen. Men du? Du kommer köpa ett klippkort på närmsta simhall och sen gå och simma exakt tre gånger. Du kommer käka salad till lunch i en vecka tills det blir lördag då du dricker sex öl och trycker i dig en kebabrulle. När 20 januari slår till kommer du ligga i sängen, gömd under ett påslakan som inte tvättats sen november, och sträckkolla The Crown, omringad av random kvitton och odiskade glas. Ja. Vi kan alla sätta upp mål för oss själva, vi kan alla göra listor. Men hur ser man till att faktiskt göra allt det där sen utan att bli distraherad och klicka fram och tillbaka mellan Facebook och Netflix fram tills att alla affärer börjar spela Absolute Christmas igen?

Gissa hur lång tid det tog för mig att skriva den där paragrafen. Eller nä, gör inte det. Svaret är rent objektivt "för lång tid". Krig har förmodligen blivit lösta på kortare tid. Efter jag kom tillbaka till min första arbetsdag 2018 satte jag mig ner, åt en banan och stirrade i ett okänt antal minuter på ett blankt Google Doc och tänkte på soppa. Kort och gott: hej jag heter Emma och jag är en prokrastinerare av rang.

Oavsett vad du kanske tror har prokrastinering inte bara med tidshantering att göra, utan även ens känslor. I vissa fall är det rätt simpelt: du vill inte deklarera eftersom exakt ingen gör det frivilligt, du vill inte skriva den där uppsatsen på universitetet eftersom du hellre vill sitta och hinka i dig cider på ett förkrök. Så vad du gör är att säga "Sorry, men jag har grejer jag måste fixa" i en vecka, bara för att sitta större delen av den tiden på Reddit och läsa konspirationsteorier om månen, för att till slut försöka hetsa dig igenom din uppgift sex timmar innan deadline. I andra fall – när det kommer till att skjuta upp saker du egentligen vill göra, till exempel – kan prokrastinering vara lite mer nyanserat.

Prokrastinering är – på samma sätt som att supa och isolera sig socialt är det – en copingstrategi som temporärt "löser" ett problem genom att man undviker det helt och hållet. Typ att man plockar upp hälften av alla kläder från sovrumsgolvet och föser in dem under sängen. Forskare har kommit fram till att prokrastinering är en riskfaktor för både ens psykiska och fysiska hälsa.

Att undvika något i sig behöver inte kännas jättejobbigt, men skuldkänslorna och skammen som kommer efteråt får en att skjuta upp det igen, vilket leder till ännu mer skuldkänslor och skam – och så fortsätter den hemska cykeln, och plötsligt har något så simpelt som att svara på din fasters sms blivit lika ångestfyllt som att dumpa en partner efter åtta år tillsammans.

Jag hörde av mig till Timothy Pychyl på Carleton University som forskar på ämnet för att lära mig mer om ämnet. "Anledningen till varför människor prokrastinerar är i princip likadant för alla, i det avseendet att vi står inför en uppgift som vi hade planerat att göra tidigare," förklarar han, "och då blir vår känslomässiga respons till uppgiften helt enkelt: 'Jag vill inte' eller 'Jag känner inte för det'. Saken är den att vår motivation behöver inte matcha den uppgift vi står inför, fast många tror ofta att den behöver det."

Vid det här laget är det nog värt att nämna att jag är ett rätt opålitligt exempel när man endast pratar om prokrastinering som fenomen, eftersom jag ofta ignorerar saker som måste göras på grund av att jag är deprimerad – haha! – så jag försökte prata med några andra som gör saker om hur de bra de är på att göra dem.

"Ofta tittar jag på tusentals memes och råkar hamna på någons Facebookprofil som jag inte pratat med sen tvåan på gymnasiet."

"Min prokrastinering är ett uttryck av rädsla tror jag," berättar yogaläraren Lis för mig. "Mina största rädslor har att göra med förändring och min egen förmåga att göra saker. Så jag är rädd för att flytta, för min hjärna säger till mig att det skulle innebära att jag lämnar bakom mig allt jag känner till, och då kanske jag skjuter upp att packa ihop mitt liv genom att organisera bankpapper eller kolla efter hål i gamla strumpbyxor."

Prokrastinering ser såklart inte likadant ut för alla. Vissa kanske river av jobbrelaterade uppgifter utan några som helst problem, men låter disken staplas i mögliga torn i diskhon. Andra lovar att de ska använda sin fritid till att läsa mer, och tillbringar sen månader med att titta igenom alla nio säsonger av Seinfeld eller blir en meme-expert. Personligen har jag hotat mina nära och kära med att jag ska börja spela piano igen de senaste tio åren. Det närmsta jag kommit till att faktiskt göra det är att säga åt min pappa att nej, han får inte slänga synten som ligger och dammar i farmors garage, jag kommer ju såklart behöva den i framtiden.

Folk har även olika anledningar till varför de prokrastinerar. Jag hade kunnat säga att jag under min korta fritid gör bra och mer realistiska saker, typ volontärarbete eller lär mig laga recept som inte är pastabaserade. Men sanningen är att jag skjuter upp sånt eftersom jag hellre skulle dö än att inte vara bra på nånting från början. Vilket är helt orimligt, men samtidigt inte ovanligt. Lis berättar att hon känner liknande.

"Jag är min egen värsta fiende," säger hon. "Jag är väldigt oförlåtande om jag inte kan göra saker som en expert på första försöket, även om jag inte skulle förvänta mig det av andra. Efter att jag insett det här har jag börjat ta bort mig själv från uppgifter som känns svåra, eller så bryter jag ner dem i mindre bitar. Det känns såklart nedlåtande mot mig själv och jag försöker säga åt mig själv att det är det, men när stresshormonerna slutat flöda i mitt blod återfår jag nån slags känsla av lugn och ro."

"Det är bättre att acceptera prokrastineringen än att bara sitta fast i ett hål av självhat."

Tim berättar för mig att det här är kopplat till perfektionism, vilket inte nödvändigtvis behöver vara relaterat till prokrastinering, men det kan vara det om man är en impulsiv person. "Om vi är impulsiva är det mer sannolikt att vi flyr från negativa känslor och prokrastinerar," säger han. "Om din perfektionism kommer från sociala förväntningar är det mer sannolikt att du kommer prokrastinera eftersom du försöker leva upp till andras orealistiska förväntningar."

Nu börjar det här likna ett samtal med psykologen, så jag bestämmer mig för att prata med en objektivt sett väldigt ambitiös person för att se hur prokrastinering drabbar folk olika. Ellie, 24, är doktorand i konsthistoria på King's College i London och har tillbringat det senaste året med att jobba på en utställning på det välkända museet Tate Britain. Hon berättar att även hon är en inbiten prokrastinerare.

"Prokrastinering kommer ofta från en rädsla för att något ska gå fel, eller en oro för att det jag gör suger," säger Ellie. "Det innebär att prokrastineringen inte känns bra alls, ofta känns det nästan förlamande och kan innebära att jag tittar på tusentals memes och råkar hamna på någons Facebookprofil som jag inte pratat med sen tvåan på gymnasiet."

Då var vi här igen: självsabotage, en oändlig buffé av sociala medier och en rädsla för att misslyckas. Men det faktum att samhället inte fallit samman helt och hållet tyder på att det går att bryta dessa cykler; vid något tillfälle måste även prokrastinering få ett slut.

"Jag antar att jag skulle kunna föreslå pomodorotekniken," säger Ellie, "men om jag ska vara ärlig var det Natasha Bedingfields 'Unwritten' som räddade mig under min masterutbildning. Simpla saker som att skriva att göra-listor och svara på mejl hjälper mig att kunna fokusera bättre, även mindre simpla saker som att lära sig vara snäll mot sig själv och det man gör hjälper, och att man har rimliga förväntningar på sin egen produktivitet. Ibland är prokrastinering en del av processen. Det är bättre att acceptera det än att bara sitta fast i ett hål av självhat."

Grejen med nyårslöften är att de är så otroligt lätta att bryta eftersom de är så vaga. "Gå ner i vikt, träna mer, ät bättre... Dessa är avsikter som är så pass vaga att de inte håller någon riktig styrka eller kraft," säger Tim. "Så det handlar inte om att de här målen är ouppnåeliga på grund av press, utan de är vanligtvis de svåraste för oss på grund av att vi misslyckats med dem så många gånger tidigare."

Den bästa och mest effektiva metoden för att hantera prokrastinering är att acceptera det faktum att du aldrig kommer ha lust att göra Den Där Saken. Så i stället för skjuta upp den i all evighet, fråga dig själv vad du först skulle göra om du mot all förmodan skulle ta tag i Den Där Saken. "Gör den första handlingen så liten och konkret som möjligt," ger Tim som råd. "När vi ställer upp saker på det viset ser vi att vi kan klara av dem, och så kommer vi framåt i stället för att undvika det. Det här lilla framsteget ökar vårt välmående och vår motivation, vilket gör att vi kan ta ännu ett litet steg."

Så det är större chans att du kommer göra nånting om du tar ett litet, men rimligt, steg i taget. En stor text börjar med en enda mening; du skulle inte börja ha sex med någon om du inte hånglade lite och sånt innan (förmodligen). Så kör hårt, lyssna på Natasha Bedinfgield och tolka hela den här artikeln som ett "Ja, exakt! Jag behöver inte göra nånting om jag inte vill det!" och fortsätt vara ditt för evigt oförbättrade jag. Vi vet alla att du ändå inte kommer ta tag i den där grejen.

Tagged:
livsstil
livet
ångest
nyårslöften