Om 'Black Mirror' och kommersialiseringen av svarta människors lidande

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Varning! Den här artikeln innehåller spoilers.

Black Mirror är en av de mest intressanta sci-fi-serier vi har just nu. Nu, i sin fjärde säsong, utforskar serien allt från tech-nördens hämnd i Star Trek-inspirerade "USS Callister", den överbeskyddande mamman i "ArkAngel" och två älskares simulerade öden i "Hang the DJ". Men det är det sista avsnittet, "Black Museum", som förmodligen sticker ut mest.

Det anses vara den fjärde säsongens "White Christmas", eftersom avsnittet bygger på flera separata storylines som flätas samman. Men "Black Museum" är mycket mer än så. När Nish (Letitia Wright) träder in i Rolo Haynes museum får vi nästan direkt en obehaglig känsla. En ung mörkhyad kvinna som går in själv i ett tomt skräckmuseum mitt ute i öknen? Vad kan gå fel?

Haynes tar henne med på en guidad tur av sitt museum fullt med saker som använts i obehagliga kriminella sammanhang. Vi som tittare får tillsammans med Nish höra om en rad etiskt tveksamma och numera olagliga föremål som visas upp: en neurologisk BDSM-aktig huvudbonad som användes av en läkare för att få sexuell njutning av sina patienters smärta; en neurologisk apparat som gör det möjligt att flytta en människas medvetande och placera det i någon annans hjärna; och till sist ett digitalt hologram av en svart man som är fånge i en cell. Vi får reda på att han heter Clayton Leigh, som nu bara är ett skal av en människa, som felaktigt dömdes till döden och nu förevigats i en digital version av sig själv. Haynes berättar att han besökte Clayton i fängelset och erbjöd honom ett sätt för att undvika sin avrättning genom att placera sitt jag i ett permanent hologram, i utbyte mot pengar till hans familj.

Clayton blir den största publikdragaren på Haynes museum, dit bussar fulla med sjuka vita människor (och en asiatisk man) åker för att dra i en spak för att se Clayton virtuellt torteras i elektriska stolen. Han är nu inte mer än en skugga av sitt forna jag.

Det här blev sista droppen för Nish, som avslöjar att hon i själva verket är hans dotter, och hon är bara här för att utöva hämnd mot Haynes.

Nish tar upp protesterna mot Claytons dom, och att museet slutat attrahera besökare, bortsett från några enstaka obehagliga rasister som var beredda att betala extra för att Haynes företag skulle fortsätta gå runt. I slutet av avsnittet ser Nish till att Haynes blir satt i elektriska stolen för att för evigt torteras, genom att hon låser in honom i Claytons virtuella medvetande. Nish får äntligen chans att ta farväl av sin pappa.

Därefter bränner hon ner hela museet, och vi får reda på att hennes döda mamma lever kvar inne i hennes medvetande.

Nish är ett bevis på att inte alla kvinnliga hjältar bär mantel.

Hon är en reflektion av den outtalade sorg som svarta – i synnerhet svarta kvinnor – bär med sig. Vi uppmanas att gräva ner våra känslomässiga ärr djupt inom oss, och ofta lever vi i konstant rädsla för att förlora dem vi älskar: våra söner, döttrar, pappor och bröder vars liv orättvist tas ifrån dem långt innan det borde vara dags.

Av socioekonomiska skäl försummas vi ofta inom vården och får inte alltid den hjälp vi behöver för att förbättra vår psykiska och fysiska hälsa. Det är dubbelt så stor risk för oss att lida av ångest eller depression, och det är fler av oss som dör av bröstcancer jämfört med andra grupper.

Vi är experter på att hålla känslomässiga hemligheter. På samma sätt som Nish går undercover för sitt uppdrag uppmanas vi ignorera våra känslor för den "sociala acceptansens" skull (läs: "vitas skörhet"). Vi går miste om hela spektrumet av våra känslor för att kunna ta oss fram i vår vardag och jobb (och ibland även i våra privatliv), även när vi borde ha rätt att vara fly förbannade.

Nish hämnd är inte bara rättfärdigad; hon förtjänar den.

Som om serien utspelar sig i ett parallellt universum lär vi känna den fiktiva karaktären Nish samtidigt som 27-åriga Erica Garner (dotter till Eric Garner som kvävdes till döds av en polis 2014) nyligen gick bort av en hjärtattack, bara ett par månader efter att ha fött barn. Efter sin fars död kom Erica att bli en aktivist och kämpade för att få rättvisa, och utöver statens uppenbara juridiska misslyckande behövde Erica personligen utstå den mediala diskursen som kom ur händelsen.

"Black Museum" sätter oss ansikte mot ansikte med vår egen världs tidigare verkligheter, som de gynekologiska experimenten på svarta kvinnliga slavar, Tuskegee-studien av syfilis på 30-talet och tvångssteriliseringen av kvinnliga amerikanska ursprungsinvånare på 70-talet.

Det är såna här skräckexempel som gör det här avsnittet så obehagligt.

Tidigare har det känts som att rasifierade karaktärer i Black Mirror mest råkat vara där och har främst ignorerats, och därmed har det varit upp till tittare själva att tolka eventuella rasistiska undertoner på egen hand. Men det är svårt att inte ignorera de näst intill bibliskt hårda bestraffningsmetoderna i avsnitt som till exempel "White Bear". Här blir Victoria (Leonora Chrichlow), en svart kvinna, i slutet till en syndabock som måste offentligt förnedras på gatorna, i en scen som osökt påminner om Cerseis walk of shame i Game of Thrones.

Inte heller är det lätt att Blunda för Bings minnesvärda scen i "Fifteen Million Merits", avsnittet där Bing (Daniel Kaluuya) gör revolt mot ett slavliknande system genom att hota att ta sitt eget liv. Hans protest förvandlas emellertid snabbt till en parodi när han blir en del av showen han kritiserar i utbyte mot ett finare rum.

Det, precis som "Black Museum", är ännu ett smärtsamt avsnitt om människor som utnyttjar dem med minst makt. Precis som Bing har Clayton inte heller mycket av ett val – antingen deltar han som en försökskanin i ett vetenskapligt experiment som suger ut hans själ och dör (metaforiskt), eller så avstår han och dör ändå (på riktigt) på grund av ett system som missgynnar svarta män.

Båda avsnitten handlar om att utnyttja marginaliserade människor som vill ha ett bättre liv, och i "Fifteen Million Merits" skulle de inte kunnat visa det tydligare. Bings kamp är inte menad att tas på allvar, även om den är underhållande. Och medan det i Bings fall är ett system som sätter locket på hans "raseri", är det Claytons kedjor i "Black Mirror" som håller tillbaka hans protester. I en cell. I en virtuell version av livet efter döden.

I båda fallen reduceras karaktärerna till verktyg som kan användas för andra människors vinst.

Men "Black Museum" är första gången vi får se Black Mirror uppmärksamma frågan om hudfärg direkt. Gör serien den rättvisa?

Även om de dystopiska metoderna som används i varje avsnitt är progressiva fortsätter budskapet ironiskt nog vara det motsatta; att svartas smärta, trauma och kroppar är till för att visas upp för en publiks njutning. Det här är kommersialiseringen av svartas lidande – ett återkommande tema som får oss att undra, Vad är egentligen skaparen Charlie Brookers avsikt?

De förutnämnda avsnitten fokuserar på människor fast i ett systematiskt förtryck som utformats för att göra vinst på svarta människors lidande. De bryter ner dem mentalt, bevarar kroppen, och gör ett hån av deras smärta. De som faller offer har inget annat val än att vara med på det tills det enda som är kvar av dem är tomma skal.

Det är oundvikligt att jämföra det här med vår nuvarande avtrubbade kultur i vilken svartas dödsfall sprids över internet dagligen som om de vore en show. Svarta som dör på grund av samhällets orättvisa har blivit så pass vanligt att det känns som även vår värld är en simulering. Troy Anthony Davis. Eric Garner. Sandra Bland. Tamir Rice. Mike Brown. Trayvon Martin. Listan är oändlig.

"Black Museum" kommer även i en intressant tid då afrofuturism blir allt större. Sci-fi har historiskt sett alltid använts för att kritisera förtryckande regimer (se X-Men eller vilken bok som helst av Octavia Butler). Nu, tack vare filmer som Black Panther och musikvideos som "Family Feud", börjar vi utforska budskap bortom blaxploitation inom genren. Filmer som Get Out, av Jordan Peele, som utforskar olika nivåer av experimenterande på svartas kroppar för vita människors fördel är bara början.

Men även om det kan vara att vi blir sexuellt romantiserade, att man idealiserar vårt konstnärliga "öga", eller att man helt enkelt demoniserar oss och låser in oss – i "Black Museum" handlar det om ett mentalt fängslande. Det jobbigaste att bevittna är kanske hur den ena hemska händelsen leder till nästa: Claytons orättvisa avrättning av staten, hans digitala kvarlevor i en evig tortyrloop, hans frus överdos och hans förlust av sitt förstånd. I slutet kan han knappt ens känna igen sin egen dotter.

Trots allt som sker kommer avsnittets slut med en strimma av hopp. Att Claytons fru lever vidare i Nish medvetande är en talande metafor för återtagandet av det svarta medvetandet. För en serie som bevisligen haft en besatthet av svartas lidande känns det som ett litet steg i rätt riktning.