Ragnar Perssons senaste utställning är en hel värld i sig

Ragnar Persson, konstnären som ritar mystiska varelser i svenska skogslandskap med drömmig flora och fauna – som vi har tjatat om i över ett decennium nu – öppnar sin utställning Vitvattnet i kväll på Galleri Steinsland Berliner. Vitvattnet är som att träda in i Ragnars alldeles egna värld där varelser, djur och växter från hela hans karriär har samlats i ett 3D-kollage av teckningar, filtar och skulpturer. Jag träffade Ragnar för att ta reda på mer om Vitvattnet, höra om hans tekniker för att få fram gråskalor och hans omständiga sätt att jobba med att klippa och klistra.

VICE: Berätta om Vitvattnet.
Ragnar Persson: Det är en by som man inte riktigt vet om den har blivit övergiven eller inte. Namnet hittade jag på. Jag ville ha ett namn som kunde tolkas lite olika. Jag tänker att det heter Vitvattnet lite som Twin Peaks heter Twin Peaks, och så kanske det finns ett vattendrag eller nåt. Man får hitta på det där själv, vad man själv associerar med det. Jag har bara en vag idé eller tanke. Jag har inte skrivit några stadgar för byn.

Jag är en sucker för världar. Har du någon karaktär eller varelse som du tycker lite extra mycket om?
Jag tycker alla är likvärdiga. Men spökena gillar jag väldigt mycket. Det är inte mina spöken egentligen. Det är lånat från ett japanskt spöke från ett gammalt träsnitt. Först ritar jag en, sen en till och sen ritar jag in det i teckningen. Jag ritar nästan allt så här. Det är så sjukt omständigt.

Du kopierar, klipper och klistrar.
Det är jävligt sant. Jag ser på det här som kollage. Som skulpturerna i teckningen Kyrkogården. Vissa har jag lånat från verkliga världen, vissa har jag hittat på. Så det är egentligen som ett kollage. Den enda skillnaden är väl egentligen att jag har ritat av det. Egentligen hade jag kunnat klippa ut det och limma in det. Nästan. Med just kyrkogården funkar det så. Jag brukar fota mina referenser själv, men det är svårt när man inte har några pengar att åka till Spanien och fota skulpturer för. Så då får man googla.

Många av figurerna är återkommande genom åren, de känns väldigt typiska för dig.
Absolut. Jag föredrar att tänka på det som typ Maiden. Att man utvecklas lite inom samma snäva ram.

Husen är väl nya.
Det är ganska nytt. Men det är för att jag ville göra det lite mer platsspecifikt. Innan har det varit mer en sak. Och nu har jag sakta börjat bygga upp ett eget universum. Jag bygger en hel värld och då måste folk kunna bo någonstans. Det har egentligen alltid funnits lite hus, men aldrig lika tydligt som nu.

Berätta om muren.
Det kanske inte är så kul men det blir på något sätt enklare att länka samman allt när samma mur går igen. Så det är mer ett taktiskt grepp. Men så gillar jag tanken på att det är en murare som har murat en mur genom hela byn. Där någon har tänkt att så här stor ska byn vara. Det är inte så att någon har tänkt själv. Det är typ ett ställe som man bara flyttar till. Allt är förutbestämt som det kan vara i småstäder. Men det är också ett grepp för att länka ihop allt. Jag gillar tanken på att någon har satt palmer där som har slagit rot. Att det finns plantor där som egentligen inte höra hemma i floran. Att det är olika flora, att den inte är helt homogen för att det har gjorts ingrepp i den.

Det tar ganska lång tid att göra en sån här utställning. Det tar lång tid att få upp den här gråskalan. Det är sjukt meditativt och långtråkigt att bara sitta och lyssna på podcast och jobba upp en gråskala. Jag ville inte ha penselstreck i gråskalan. Det finns många såna här grejer som jag har snöat in på.

Har du bytt ut musiken mot podcasts?
Jag lyssnar mest på musik. Man får ett annat tempo. Om jag lyssnar på Slayer är det svårt att få en sån mjuk ton i gråskalan och då kan det vara härligt att lyssna igenom hela Serial. Det är lite som när du joggar, om du lyssnar på lugn musik springer du långsammare. Så funkar kroppen. Om man lyssnar på någon som pratar blir det ett lugnare tempo och det är bra när man ska göra en sån grej. Men det är inte bra när man ska göra något vassare. Det här är verkligen klipp och klistra. Allt är egentligen klipp och klistra fast jag ritar in dem.

Förutom skulpturerna och filtarna.
Skulpturerna är en fysisk variant av det här egentligen. Stenbumlingar som någon har placerat ut egentligen. Jag gjorde skulpturerna ganska snabbt. Det var en idé om att skapa en känsla för den här lilla byn. Det är helt nytt, de blev klara för några dagar sen. Jag kan inte utvärdera om det blev flipp eller flopp.

Filtarna har samma växter och former som det andra. Men det är också för att få in ett moment till för att skapa en varm ton. Jag tycker man läser in teckningarna på ett annat sätt om man ser dem samtidigt. Men det kanske handlar om min rädsla, för att när man jobbar så pass teckningsbaserat som jag gör blir det att det hänger en fin tavla på en vägg. Jag vill att det alltid ska vara tusen saker, det ska bara vara min värld. Och så gillar jag tanken på att de där filtarna kanske skulle kunna ligga i ett hus.

Ragnar Persson's utställning Vitvattnet öppnar i kväll på Galleri Steinsland Berliner och håller på till den 24 februari 2018. Mer information finns här.