En storebrors skuld

Min mamma hade en bild på sitt kylskåp under en väldigt lång tid. Den togs på min bror Kris nionde födelsedag. Han, jag och mina två andra bröder Chase och Luke hade precis kommit tillbaka från bion där vi hade sett filmadaptionen av Lynne Reid Banks uppenbart rasistiska Indianen i skåpet. Alla mina brorsor flinar stort på bilden, glada och upprymda på det sätt som bara barn kan vara på födelsedagar. Jag står en bit ifrån dem, armarna i kors och putar surmulet och överdrivet med läpparna. Trots att det var min brors födelsedag hade jag nämligen pushat för att vi skulle gå och se Mortal Kombat (ett estetiskt val som jag står för än i dag) och när mitt förslag slogs ner tappade jag det helt och surade resten av dagen.

Än i dag tänker jag ofta på den bilden, för jag oroar mig över att den fångat essensen av hur jag var som den äldsta brorsan. Det finns även en inspelad video på mig och min bror (fem och fyra år gamla) när vi sitter i ett badkar. Jag skriker på vår mamma, "Kolla på mig, kolla på mig!" Jag hade precis lärt mig hur jag kunde blöta mitt hår genom att böja mig fram, då jag på så sätt kunde undvika det fruktade baklängesdoppet ner i vattnet; detta fiffiga påhitt förtjänade att bli förevigat på kamera för framtida generationers skull. Så min mamma filmar mig när jag triumferande blöter mitt hår på det här ytterst revolutionerande tillvägagångssättet, men när jag lyfter upp huvudet råkar jag slå i min mjuka hjässa på vattenkranen, vilket resulterar i att jag traumatiserat brister ut i en gråtattack med min lillebror som förvirrat ser på. Det enda jag ser nu är en gnällig, narcissistisk liten skitunge – självupptagen och i konstant behov av uppmärksamhet, vilket uppenbarligen gick ut över mina yngre bröders tid i rampljuset.

Mina brorsor och jag föddes alla väldigt nära inpå varandra: jag själv 1986, Kris 1987, Chase 1988 och Luke som är yngst föddes 1990. Våra personligheter utvecklades av varandras. Jag är uppmärksamhetssökaren; Kris är lugn som en filbunke, en kock och fantastisk musiker som både tycker om och är själv lite som funk; Chase är den allvarliga, tysta och eftertänksamma, en hantverkare som fysiskt jobbar sig igenom sina känslor för våra föräldrar; och Luke är såklart babyn, älskad och ompysslad och kanske den minst rädda av oss alla, eller i alla fall den som åker snowboard.

Det finns ett ideal kring den äldsta brodern som jag har i huvudet och som jag aldrig känner att jag mätt upp till. Idealet av den ädla, coola brorsan som får körkort först av alla och i smyg släpper av sina småsyskon på hemmafester, introducerar dem till fet musik och – viktigast av allt – tjänar som deras tysta beskyddare och vakar över dem i skolans korridorer och i hemmet. Jag föreställer mig även att bandanas är en viktig accessoar som denna drömversion av den äldre brodern har många av.

Relaterat: Rapparen Briggs ringer sin mamma:

Kanske var det på grund av att vi var så nära varandra i ålder, men jag känner inte att jag någonsin liknade den här typen av storebror. Jag fick mitt körkort efter Kris, och jag lyckades uppenbarligen aldrig göra Chase cool. Första gången jag provade alkohol hade jag precis börjat gymnasiet, och min bror Kris och en kompis till honom gick i smyg och tog klunkar av romflaskan i vår kyl. För att bearbeta min tonårs-FOMO tvingade jag dem att låta mig vara med på festligheterna. Innan jag tagit en klunk kommer jag ihåg att min brors vän sa: "Jag trodde du sa att din brorsa inte drack." Jag skulle blivit förolämpad av detta ändå rimliga antagande om det inte vore för att jag var upptagen med att hinka i mig vatten för att rena min kropp från demondrycken och mitt plötsliga infall att bli riktigt cool.

Jag var inte heller mycket av en beskyddare, om något var jag själv i behov av beskydd. Storebrorsrollen stämmer bara in på mig när det kommer till ålder, alla mina bröder är mycket större än jag, med stora muskler och grejer, medan jag själv bara har ett magert benrangel till kropp. Det här blev väldigt tydligt när jag bodde mitt sista år hemma då Chase och jag hamnade i ett broderligt slagsmål. Inom kort blev det dock uppenbart att det inte längre var ett rimligt alternativ för mig att slåss mot mina bröder, samtidigt som Chase kastade ner mig på golvet och hoppade på mig vrålandes med intentionen att slå mig gul och blå. Min räddning blev Kris, min räddare i nöden, som kom och knuffade bort Chase från mig.

Som i de flesta syskonskaror var intensiva slagsmål inte ovanliga i vår barndom. Ibland hade dock våldet en skarpare och obehagligare ton som antydde att vi i själva verket hade djupa problem. En gång var Kris tvungen att åka till sjukhuset för att Chase hade huggit honom rätt i örat med ett svärd från en actionfigur (vilket för att vara ett barnslagsmål var ganska galet). Jag minns att Luke flippade under en bandymatch och började ursinnigt svinga sin bandyklubba vilt fram och tillbaka mot vem som helst som var dumdristig nog att närma sig honom. Jag minns en gång, driven av en mörk ilska, att jag attackerade Kris medan han sov.

Det är konstigt. Jag kan inte komma ihåg vad det var för förolämpningar som utlöste dessa utbrott. Av det retstickeri eller kanske glåpord som fick oss att tappa humöret är det bara den våldsamma känslan av ilska som stannat kvar hos mig. Det är ett annat våldsamt minne som jag tror är relaterat till det. I ett av sina vansinniga försök att disciplinera oss smiskade vår pappa oss alla med en tunn träbit. Smisket i sig var inte det värsta. Det värsta var att vi var tvungna att stå på kö och bli slagna en i taget. Jag stod längst bak i kön och såg det hända mot mina bröder medan jag själv stod kvar, undergiven och tyst, förstelnad av skräck över att bli slagen.

Det är här mina känslor av att ha varit otillräcklig som storebror är rotade. Jag skyddade dem aldrig från pappa. Han tog alldeles för mycket kokain, vilket satte tydliga spår i hans roll som förälder. Han kunde försvinna flera dagar i sträck, han spydde ur sig maniska monologer om mål och drömmar vi borde ha, som när han försökte få oss att starta ett pojkband med oss fyra bröder – vilket är en idé som förmodligen ingen förvånas över att en koksfarsa skulle föreslå. Han skrek på oss, vrålade när vi gjorde fel och begick misstag.

Jag stod aldrig upp mot min pappa. I stället stod jag kvar i det där smiskledet, lydig, och såg på när mina bröder led. Vad som känns ännu värre är att jag lämnade dem. När jag var 19 och började universitet lämnade jag dem fysiskt, men även innan det hade jag lämnat dem emotionellt. Mina brorsor och jag hade varit nära varandra under vår barndom. Kris och jag hade delat sovrum och vi brukade hänga tillsammans med mina kompisar och göra serietidningar tillsammans. Vi brukade leka tillsammans allihop. När jag väl började på gymnasiet drog jag mig undan från dem och min familj helt och hållet, jag spenderade all min tid med vänner och undvek att vara hemma så mycket som möjligt. Jag lämnade dem att klara sig själva, och avlägsnade mig själv in i min egen ångest och solipsism.

Jag har fått höra att inget av det här är ovanligt. Vänner som är något äldre än jag har berättat om liknande upplevelser med sina egna syskon, om en separation som gradvis repareras ju längre bak ungdomsåren hamnar i backspegeln. Min terapeut säger till mig att jag inte ska skämmas över att jag flyttade hemifrån och startade ett nytt liv. Och jag tror det ligger något i det de säger, mina bröder och jag snackar mer nu än vad vi gjort de senaste tio åren och tomrummet mellan oss börjar bli mindre och mindre, men fortfarande plågas jag av de här skuldkänslorna som tär på mig.

Jag kan känna av det när vi pratar med varandra, då det är så svårt och stelt det är när vi ska säga "jag älskar dig" till varandra. När det sägs uttalas orden stapplande och stelt, som om vi försöker oss på en komplicerad handhälsning som ingen av oss kan rörelserna till. Det handlar inte om att vi inte älskar varandra, utan om att att den där disciplinerade tystnaden är så inrotad. Vår förmåga att kunna öppna upp om våra känslor och vad vi mår dåligt över blev allvarligt påverkad av misshandeln vi utsattes för och den resulterande självbevarelsedriften. Så vi glider på ytan av våra känslor med småprat, emellanåt bryts isen med hjälp av några öl för att vi ska börja prata om hur jävligt vi hade det.

Men vi försöker. Jag försöker. Kris påminner vimsiga mig att åka ner och hälsa på honom och hans grabbar. Chase och jag går på museum och pratar om våra drömmar och rädslor – även om det till en början känns stelt och krystat. Och i alla de här stunderna upptäcker jag med lättnad att spåren som leder oss tillbaka till varandra inte är helt trasiga; de är inte borta utan bara lite vanskötta. Även om de bara behöver fixas till lite är det alltid värt att vandra på dem, även när det sker under tystnad. Jag håller på att inse att när det kommer till familjen är skuldkänslor en fullständigt meningslös känsla. De är kvarlevorna från ett trasigt förflutet som du inte hade någon kontroll över, och så länge vi alla andas kan jag alltid göra mitt bästa för att vara en bra storebror.

Därför säger jag det nu till mina bröder: Kris, Chase och Luke, jag älskar er nu och för alltid.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i februari 2017.

Jordan Foisy finns på Twitter.