Fotoautomatsbilder på punkare från det tidiga 80-talets Paris

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D.

Året är 2017 och vi är fortfarande intresserade av att lära oss mer om punkens förflutna. Den politiska och kulturella era vi för närvarande befinner oss i är en vag påminnelse om det rådande klimatet i slutet av 70-talet – eran ur vilken punken växte fram. Det var ett tumultartat, djupt uppdelat samhälle som var märkt av den ökade ojämlikheten, och många gick med tomma fickor. Samtalet kring punk kretsar vanligtvis runt England, men på andra sidan kanalen hade Frankrike sin alldeles egna scen. Folks minnen av den här tiden är emellertid något begränsade på grund av bristen på kvarlevor från den här franska ungdomskulturen. Om du däremot gräver djupt nog och vet var du ska leta kan du hitta pärlor: som den här serien som består av framför allt fotoautomatsbilder – tagna och bevarade av en grupp vänner som delat med sig på Facebook av punken från sin ungdom. Det är en samling foton som fångar skratten och friheten hos en slags familj som la ner sin tid på att göra musik, filma low-fi-videor och klä ut sig och visa långfingret till världen.

i-D Frankrike fick tag på Laul, en av personerna i dessa fotografier och tidigare medlem av punk/No Wave-bandet Lucrate Milk. Han delade med sig av sitt personliga arkiv och berättelsen om hur det var att leva som en ung punkare i Paris.

i-D: Kommer du ihåg första gången du kände av punk?
Laul: Ja, jag tror det var när jag tittade på en musikshow på tv 1976 eller 1977. Det var band som the Sex Pistols och the Damned live. Jag ba: "Fan, det där är rakt på sak! Nu förstår jag!" Punk träffade ens känslor. De här killarna gav allt de hade, utan harmoni men med en våldsamhet. Du behövde inte förstå texterna för att begripa deras ilska.

Vad betydde rörelsen för dig?
Jag hade fått en strikt utbildning, så det blev en riktig flykt för mig. Jag kände mig så återhållen och födelsen av punk fick mig att känna mig fri. Jag gillade redan att klä ut mig, jag ville utforska delar av min identitet på ett djupare plan. I början handlade rörelsen inte bara om att ha på sig en läderuniform, en kilt och en mohawk. Det var väldigt kreativt och alla hade olika tolkningar av det.

Hur klädde du dig?
Jag stal kläder från min pappa och farfar och fixade till dem. Jag hade en jacka som jag brukade ha ett fickur i, men jag monterade isär den och hängde varje del av klockan på min jacka. Jag brukade ha korvskivor som örhängen, eller skinkskal som broscher och en mopp som slips. Vi var mer intresserade av flip-flops än Dr Martens. Att åka tunnelbana kom med en stor risk, jag kunde ha blivit nedslagen av rockare, teddy boys, skinheads eller snutar. Men du vet, vi älskade att vara annorlunda. Att bli förolämpade var inget problem för oss, det var lite som ett spel.

Visst var du med i ett band?
Ja, jag var med i Lucrate Milk, ett väldigt märkligt, konstnärligt och dekadent band. Vi var en liten grupp konstnärer. Masto och Gaboni var fotografer, Nina var målare och jag grafisk formgivare. Vi ville bara vara tillsammans, vi ville inte göra någon till lags, vi gjorde videos som inte var menade för tv. De flesta punkare hade mörkt hår och pacifistiska idéer men vi blekte vårt hår blont och sjöng: "Länge leve krig och åt helvete med pacifisterna!" Det var provocerande. Vi var skitungar. I slutändan splittrades vi eftersom vi inte var ute efter beröm och alla började gilla oss, usch… Nina var temperamentsfull på ett vackert sätt, hon ba: "Inga spelningar på lördagar, jag måste kolla på Dallas." Hon är fantastisk, nu är hon en målare och jag tror det går rätt bra för henne.

Så du och dina vänner brukade hänga rätt mycket i fotoautomater…
Det var populärt, tillgängligt för alla. Det fanns alltid en fotoautomat i närheten. Ansikten är flyktiga eftersom vi alla ändå ska dö, så vi ville lämna ett spår, lite som med graffiti. Du kan ha kul i en fotoautomat: posera, göra roliga grimaser, trycka in så många personer som möjligt i bilden. Vi brukade ha en tävling om vem som kunde ta med sig den roligaste saken in i en automat – en docka, en hund och så vidare. Tills Masto tog en bebis från en barnvagn in i en fotoautomat och fick smaka på stryk från barnets mamma. Vi kunde lägga till specialeffekter innan bilderna torkade: om man vek dem skapades dubbelexponering. Vi lyckades även rädda de bortkastade bilderna under automaten.

Vilka är personerna i de här fotografierna för dig?
De är som kusiner, en familj som jag har valt. Fotona är som ett familjealbum. Vi brukade byta foton med varandra som hockeykort. Vi slutade aldrig. Och de är riktiga minnen, märken i historien.

Vad minns du från den tiden?
Det var en stor jakt efter extas. Ett barnsligt mellanspel. Vi var inte intresserade av att slåss för territorium eller sånt skit. Vi älskade att ströva omkring på outforskade ställen, övergivna byggnader, kyrkogårdar, sjukhus, katakomber, fotogeniska platser. Vi brukade smyga oss in på Père Lachaise-kyrkogården med en stege och flytta stegen från grav till grav och tävlade mot varandra – vi tog oss så långt vi kunde till andra sidan kyrkogården utan att någonsin nudda marken. Det var väldigt kul och ganska spännande. Adrenalin är den billigaste drogen. Det var som Amélie från Montmartre, fast punk.

Är det möjligt att vara punkare 2017?
Jag tänkte på det i morse. Punk påverkade allting: musik, design, publicitet och mode. Vi är alla påverkade. Logiskt sett borde alla var punkare, men i dag måste du vara punkare och ekologisk, eller punkare och vegan. Att vara punkare handlar om att vara medveten, men det borde inte vara en rörelse som tvingar dig till att vara si eller så. Varenda människa borde ha sin egen version, sin egen lösning. Man borde inte vänta på att andra ska aktivera sig eller reagera. Du måste vara dum för att inte vara punkare i dag.

_Scans: Jérôme Lefdup; fotografier / arkivbilder från DVD:n  _Le Posthume Trois pièces de Lucrate Milk, DVD:n Lucrate Milk - Archives de la Zone Mondiale och LauLs personliga samling.