Att betala för en avrunkning är aldrig en 'happy ending'

Han heter Tom och det finns inga bilder på hans ansikte på hemsidan. Bara hans röv, vilket i och för sig kanske är viktigast att se. Den är stor och vacker – precis min typ, precis i min smak, precis min allting.

Jag är 27 när jag träffar honom. Jag har precis flyttat till Los Angeles och har inte haft analsex på nio år och inte blivit avsugen på tre. En kille kysste mig nyligen på en fest – en kille som trippade på svamp och kunde knappt formulera ord – men jag är så jävla ensam, så desperat efter vad som helst som är mer än ingenting alls att jag övertygar mig själv om att han är den rätte. Plötsligt verkar Svampkillen rolig, eftertänksam och gillar My Bloody Valentine och har snälla föräldrar och får mig att skratta SJUKT MYCKET.

Faktum är att jag skrattar nu när jag tänker tillbaka på det.

Dessvärre messade aldrig Svampkillen mig igen efter vår kyss. Eller, det är egentligen inte sant – han skickade en emoji på en röd ballong, vad nu det betyder, innan han drog iväg till den virtuella kyrkogården för killar som dissat mig. Men ändå, den kyssen var som en elektrisk stöt som gick igenom hela min kropp, och jag vet att jag behöver fysisk kontakt snart igen, annars kanske min snopp helt enkelt ramlar av.

In kommer MassageM4M, en hemsida som specialiserar sig på att föra samman män som moi med killar som kan erbjuda mig en erotisk avslappning. Jag har trollat dessa sidor i månader men känt mig för skamsen för att faktiskt betala någon att runka av mig, särskilt eftersom jag brukade kunna få det gratis.

Men jag kunde inte ignorera verkligheten; jag var en något överviktig gaykille med cerebral pares, och det fanns en viss risk att kanske jag aldrig skulle få ligga igen. Så nu hade jag min chans! Min chans att betala en främling att utföra den minst tillfredsställande sexuella akten av alla för en jäkla massa pengar. Jag menar, hur kunde jag INTE göra det?

Jag messar Tom. Han skickar sin address, vilket visar sig vara i en märklig del av stan – typ bredvid Beverly Hills. Jag åker eftersom min kropp får mig att åka. Du förstår, den är döende på grund av nån slags snopptorka och behöver dricka, dricka vad som helst, för att överleva.

När min dryck Tom öppnar dörren drar jag en suck av mild lättnad. Han har ett gulligt ansikte, precis som på bilderna. Hans lägenhet å andra sidan ser ut som den hör hemma i nån reality-serie.

Äh. Det spelar ingen roll. Nu kör vi.

Tom säger inte särskilt mycket. Han gör inte ens så mycket. Och sen, helt plötsligt, är det över. För något som avslutades med ett klimax känns hela grejen rätt så antiklimaktisk.

Jag går därifrån och känner mig riktigt misslyckad. Du vet, skam, skam, skam. Den vanliga gamla visan.

Jag kommer aldrig göra om det där, tänker jag. Jag kommer inte vara den funktionshindrade killen som måste betala för att någon ska röra honom.

När jag kommer hem berättar jag om händelsen för min rumskompis. Hon är stöttande. Sex är sex. Fast det är det inte, vill jag säga. Spänningen med sex, för nån som jag, är att någon faktiskt VILL se min nakna kropp.

MassageM4M är motsatsen till det. Det är en tjänsteförsäljning. Det är "tiden håller på att ta slut." Det är "det där kommer kosta extra."

Så nä. Aldrig igen.

Relaterat: Slutever undersöker assistanssex:

Den andra killen heter Scott och bor i en deprimerande lägenhet som ser ut över en pool som såg lika inbjudande ut som ett träsk.

Scott låter mig kyssa honom. Han säger till mig att han aldrig låter killar göra det, men jag är gullig, så…

Jag kommer leva på den här komplimangen i flera månader tills effekten avtar, varpå jag måste göra om hela grejen igen.

Barry har en hemsk matta i sin lägenhet. Jag lägger mig ner på hans massagebord och finner mig själv i ögonnivå med hans franska bulldogg som dömer mig, jag ser det i ögonen.

Barry låter inte mig röra honom. Kanske om jag kommer tillbaka till honom två eller tre gånger till. Men inte nu.

Han spelar lite musik på Spotify, och precis när jag är på väg att komma börjar en reklam för öl dåna ut ur högtalarna.

"Sorry," säger Barry generat. "Jag måste verkligen börja betala för Spotify."

Och jag måste verkligen sluta betala för det här, tänker jag.

"Jag sa ju till dig att du skulle ångra det," säger Barrys hund till mig. Eller är det jag som säger det till mig själv?

Jag hade höga förhoppningar om Caleb. Han var precis min typ, rent fysiskt – som en daddy, fast minus daddy-kroppen. Men när han runkar av mig märker jag att han hatar mig.

Haha, det gör inget, tänker jag. För jag hatar mig själv mer!!!!!

Travis är tjock. Travis är gammal. Travis ser inte alls ut som sina bilder.

Han frågar mig om jag har en pojkvän och om jag tränar. Jag märker att han faktiskt är attraherad av mig, och för första gången önskar jag att det inte vore så. Medan han smeker sina grova händer över hela min kropp fokuserar jag blicken på hans kylskåp. Det finns ett collage med inspirerande ord som "Dream it, be it," "Carpe Diem" och "Focus".

Jag kommer, även fast jag inte vill, och sen går jag därifrån eftersom jag måste.

Det här är det jag vill få ut av alla happy endings:

Objektifiera mig. Få mig att känna mig som en av de där söta killarna som får gratis scones på caféer som börjar snacka med en främling på gatan och bestämmer sig för att åka iväg på en weekendresa i stundens hetta, som snygga människor gör. Få mig att känna mig som om jag befinner mig någonstans långt borta från celebral pares land, och du är så rolig och din kompis är så gullig, kan jag få hans nummer, och förlåt jag ser bara inte dig på det sättet.

I slutändan spelar det ingen roll. Eftersom jag betalar dessa män får hela grejen mig att känna mig fulare och mer patetisk än jag gjorde i början. Och man ba, duh. Vad förväntade jag mig? Att en sexarbetare skulle bli kär i mig och säga att han ville runka av mig gratis? Och sen då? Förvandlas jag till Ryan Gosling? Får jag gratis scones?

Jag är 30 år och det har gått en vecka sen jag blev knullad, några dagar sen min senaste avsugning.

Jag är i ett riktigt MVG-förhållande. Två och ett halvt år av: "Fan skämtar du med mig? Jag hade ingen aning att man kunde älska någon så här mycket och bli älskad tillbaka." Jag ska inte ljuga: det är helt underbart.

Men ibland finner jag mig fortfarande liggandes med ansiktet nedåt i någons lägenhet, redo att bli avrunkad, och jag frågar mig själv varför det blir så. Jag är inte längre celibat. Jag längtar inte efter något. (Oroa dig inte, min pojkvän känner till mina erotiska massager, det är vårt "undantag.")

Men det handlar inte om mitt förhållande. Det handlar om de där tio åren när jag inte fick en kuk i röven, och det handlar om ärren på mina ben, och det handlar om att bli avvisad av en kille jag inte ens gillade, och det handlar om alla dessa saker som blandas samman och får mig att känna att jag inte är tillräckligt – att jag är äcklig, att jag inte är knullbar.

När jag får dessa tankar kommer även bekräftelsebegäret. Och innan jag vet ordet av ligger jag här på min mage, med viljan att känna mig åtrådd.

Det är ett spel jag alltid förlorar. Ett som jag sakta men säkert börjar inse att jag inte vill spela längre.

Jag bara önskar, hoppas, ber, whatever, att en dag kommer komma när jag inte behöver gå till Barry med bulldoggen, eller att jag inte behöver gå till ett riktigt spa i hopp om att min massör ska finna mig så oemotståndlig att han måste runka av mig, även om det innebär att han kanske blir av med sitt jobb.

Jag undrar en sak: Skulle jag göra det här om jag hade varit mer sexuellt aktiv när jag var i 20-årsåldern? Skulle jag göra det här om en främling kom och kysste mig på gatan och frågade mig om jag ville åka på en weekendresa?

Jag är en funktionshindrad gaykille, när kommer jag sluta känna att världen måste se mig?

Ryan O'Connell finns på Twitter.