Vi snackade med en volontär som tar hand om trippande festivalbesökare

FYI.

This story is over 5 years old.

VICE FESTIVALGUIDE

Vi snackade med en volontär som tar hand om trippande festivalbesökare

"När vi satt med honom trodde han att vi höll på att sy fast honom i marken så att vi skulle kunna skörda hans organ och byta ut hans könsorgan."

Trancefestivalen Psy-fi i Leuuwarden är Nederländernas enda festival med en drogliberal policy. De säljer psykedeliska droger lagligt och har en anläggning för att testa substanser. Förra året hade de även för första gången ett särskilt tält för folk som har en dålig tripp, och följde därmed festivaler som Burning Man i USA och Boom Festival i Portugals exempel.

En stor grupp volontärer tillhandahåller vad de kallar för "psy-care", alltså: vård för psyket. Psy-caretältet är alltså en slags första hjälpen-plats, men för sinnet snarare än kroppen. "Vissa festivalbesökare är helt nyktra och kommer bara dit för att prata om en negativ upplevelse de haft vid en tidigare tripp, men de flesta som hamnar i tältet har tagit någon slags sinnesförändrande substans och är mitt den jobbiga upplevelsen. Vi ger dem stöd och försöker hjälpa dem att vända den negativa känslan till något positivt", berättar Joost Breeksma.

Annons

Foto: Thijs Roes

Joost (33) är en av de volontärer som jobbade i psy-caretältet under hela fjolårets festival. Innan dess gjorde han samma sak vid Boom Festival och Burning Man. Intresset för psy-care är en förlängning av hans arbete med Stichting OPEN, en nederländsk organisation som lobbar för vetenskapliga studier av psykedeliska substanser.

"Människor i många länder har länge bedrivit vetenskapliga studier på effekterna psykedeliska substanser har på våra hjärnor. Studierna tittar på hur de påverkar medvetandet och hur de kan användas för att behandla tillstånd som depression, beroende, ångestsyndrom och posttraumatisk stress", säger Joost. "På 1950-talet trodde forskarna att det enda psykedeliska substanser gjorde var att orsaka psykoser. Men det var för att de utförde sina experiment i kliniska rum där de trippande försökspersonerna kopplades samman med maskiner. Där tvingades de av auktoritära läkare i vita rockar att svara på allvarliga frågor. Snabbt upptäckte man att en människas medvetande påverkas mycket starkt av sin omgivning. I en lugn, bekväm miljö omgiven av empatiska personer löper man mycket mindre risk att drabbas av en obehaglig upplevelse."

Det är just det psy-care tillhandahåller. En festival är en intensiv miljö med hög temperatur och ljudvolym, helkvällar och borttappade vänner. Här erbjuds ett tryggt rum där trippare kan varva ner. "Tältet står på en så tyst plats som möjligt. Det är långt från stora scenen, men inte så isolerat att folk inte kan hitta oss. Vi har madrasser med kuddar och alla förnödenheter. Täcken för att hålla värmen, skydd mot solen, vatten, te, lite sötsaker, och färgpennor för trippare som vill uttrycka sin kreativitet."

Annons

Ett psy-care-tält på Boom Festival. (Foto: Joost Breeksema)

Tälten är dock inte helt sterila. "Det är inget tråkigt, vitt utrymme, men eftersom sinnesintrycken kan bli så intensiva när man trippar försöker vi undvika starka färger eller galna mönster. Vi spelar ingen musik heller.”

Volontärerna i psy-caretältet samarbetar med första hjälpen- och säkerhetsavdelningarna på festivalen för att se till att folk som kommer in med psykiska problem inte hamnar i det vanliga sjukvårdssystemet i onödan. “Istället för att ge folk lugnande eller föra någon som beter sig ‘onormalt’ till en psykiatrisk mottagning försöker vi göra deras negativa upplevelser av psykedeliska substanser till något hanterbart och positivt. Det gör vi genom att behandla folk med empati – vi ser och behandlar folk som individer”, säger Joost.

Någon som spenderar en halvtimme bökandes i gyttja, eller som har panik för att de tror att alla runt omkring håller på att förvandlas till blodtörstiga varulvar, kommer inte att gynnas av att bli upplockad av ordningsvakterna. “En gång ringde vakterna mig vid sex på morgonen för att någon betedde sig aggressivt i första hjälpen-tältet. En punkare med rosa mohawk, helt täckt i blod, satt och stirrade sig misstänksamt omkring. När jag kom dit var han omringad av sex uniformerade Arnold Schwarzeneggers”, säger Joost.

“För festivalbesökare från andra länder kan det här bli något väldigt skrämmande. En uniform gör dem plötsligt medvetna om att de gjort något olagligt. Jag närmade mig den här killen väldigt försiktigt. Han var italienare, så jag frågade honom på hans eget språk om han ville gå någonstans lugnare. Han lugnade omedelbart ner sig och log, la sin arm runt mig och gick med mig till tältet. När han väl blivit tillräckligt lugn gick vi tillbaka till första hjälpen-tältet så att de kunde plåstra om honom. Han hade tagit för många olika droger samtidigt, bland annat ketamin. Han var blodig eftersom han hade ramlat och slagit sig rakt i ansiktet flera gånger. Nästa dag kom han och tackade oss med en flaska portvin.”

Annons

Foto via Flickr

Volontärer som Joost kallas för “sitters”. Och det de gör är i princip att sätta sig ned bredvid en trippande festivalbesökare, utstråla lugn, och bara bete sig snällt. De försöker inte sätta igång någon slags revolutionerande terapeutisk process, de följer bara med i det som händer för stunden.

Joost menar att det hjälper om du själv har erfarenhet av psykedeliska substanser. Du kan då lättare förstå vilken slags skört och sårbart skick en trippare befinner sig i. Förutom det består teamet av sjuksköterskor, psykiatriker, och volontärer med så varierad bakgrund och som talar så många språk som möjligt – gärna jämt fördelade mellan könen. En ung kvinna som under trippen påminns om sin våldsamma far eller ex-pojkvän kommer exempelvis inte anförtro sig åt en man.

“En gång stod det en naken kille ute i sjön och pratade med sig själv. Jag försökte få kontakt från stranden men fick ingen respons. Man har ingen aning överhuvudtaget om vilken värld en sådan person befinner sig i. Han kanske pratar med en våg, med hela universum, med sin döda pappa. Jag gick ut i vattnet och försökte prata lugnt med honom i en kvart. Jag sa att det höll på att skymma, att vårt ställe var lugnt och skönt och tryggt, och att vi hade torra kläder åt honom. Till slut följde han med tillbaka, och när han torkat och lagt sig under en filt med mig i tältet blev det plötsligt fart i honom. Jag satt på golvet med honom i timmar och ritade och färglade. Vid ett tillfälle undrade han vad som skulle hända om han hade en pistol och kunde skjuta sig själv i huvudet. Han var inte suicidal utan frågade med ett barns nyfikenhet. Efter ett tag blev han trött och somnade”, säger Joost.

Annons


Sittern håller sig i närheten även efter att någon somnat: “En gång satt jag bredvid en kille i sex timmar utan att vi hade någon kontakt alls. Vi plockade med oss honom från festivalområdet efter att vi hittat honom liggandes på dansgolvet, helt uttryckslös. Ögonen var öppna men han svarade inte på något. Vi fick ner honom i en säng och han var bara helt blank. Jag ställde en vattenflaska bredvid honom och då och då satte han sig upp och tog en klunk. Senare kom han förbi och berättade att han haft en otroligt djup upplevelse under vårt otroligt tråkiga skift. Det var ju inget vi märkte. Men det var bra att psy-care fanns så att han slapp ligga ute i solen och bränna sig i flera timmar. Nu kunde han ha den här otroliga trippen i skuggan, med mig till hands som såg till att han inte blev uttorkad.”

Sitters jobbar i sex- eller åttatimmarsskift. När skiften tar slut tar en ny sitter över omhändertagandet av festivalbesökaren. “Min kollega hade en kille som maniskt hade gått fram och tillbaka med henne. När jag skulle ta över hennes skift gick vi tre tillsammans ett tag. Hon presenterade mig men han verkade inte registrerade det. Han fortsatte bara räkna upp nummer från ett till tio. Sex, fem, fyra, noll, noll, noll, två, åtta. I mer än två timmar sprang jag med honom tills han plötsligt insåg att han hade tagit LSD och var mitt i en tripp. Då ville han gå och hitta sina vänner. När jag frågade om jag kunde hjälpa till var allt han sa “var snäll och gå”. Och så gick han”, minns Joost.

Annons

En sitter kommer aldrig att tvinga dig att stanna i tältet – det är helt upp till dig. Det kan dock ändå vara frustrerande när folk smiter iväg utan att säga till sittern eftersom de slutat trippa och skäms för vad som hänt.

Foto via Flickr

Vissa personer är lätta att behandla. Ett exempel Joost tar upp är ett holländskt par som ätit haschbrownies och som båda trodde att de höll på att få en hjärtattack. Han gav dem te och något sött och upprepade för dem att cannabis inte är fysiskt skadligt. Inom en halvtimme låg de lugnt och sov bredvid varandra under en filt.

“Om personen är i skick att kommunicera försöker vi alltid ta reda på vilken slags drog de tagit och när. Ibland glömmer folk bort att de tagit något och får för sig att det de upplever inte kommer att gå över. Då är det värdefullt om vi kan säga: “Du har tagit LSD vilket håller i åtta till tio timmar, så inom tre timmar kommer du att må bättre”.

Joost minns en annan kille som hade tagit LSD och MDMA. Han kände inte längre att han kunde knyta an alls till sina vänner. Det enda han ville var att sitta på en säng ensam och lyssna på musik, gråtandes. “Man måste vara lyhörd”, säger Joost. “Att jag satt med bredvid fick till exempel den killen att ena stunden känna sig trygg, för att i nästa sekund bli paranoid för att han kände att jag stirrade på honom. Det kan vara jättesvårt att hitta balansen i såna situationer.”

När han jobbade sitt allra första skift, på Boom festival, blev Joost sparkad i ansiktet. Ordningsvakterna hade tagit in en paranoid portugisisk kille som sparkade och skrek. Han hade skägg och dreadlocks, och var täckt i ett tjockt lager damm. “På Boom har de ett separat tält där aggressiva eller högljudda kan vara själva. När vakterna släppte honom trodde jag att jag stod på säkert avstånd, men han lyckades sparka mot min läpp så att jag ramlade baklänges”, säger han. “Tre av oss fick sitta på hans armar och ben och rulla in honom i ett lakan för att kontrollera honom.”

“Han skrek en massa saker om våldtäkt och sexuell läggning. Han följde mig med blicken hela tiden men samtidigt var det som om han såg rakt igenom mig. Vår teori var att han genomgick någon slags förträngd upplevelse under sin tripp. Senare berättade han att han hade slickat i sig en droppe LSD på 500 mikrogram (fem doser) från en tysk killes hand. Han trodde att han befann sig i en krigszon, att han slogs mot demoner och kravlade genom kistor fyllda med blod. När vi satt på honom trodde han att vi höll på att sy fast honom i marken så att vi kunde skörda hans organ och byta ut hans könsorgan.”

Det svåraste med jobbet är att skilja på någon som har en dålig tripp och någon som visar psykotiska symptom och behöver professionell vård eller medicinering. “Vi vet inget om personens bakgrund. Om det finns en historia av psykos i släkten, eller om de lider av depression. Psykedeliska substanser kan trigga sånt. En gång fick jag hämta upp en fransk kille som hade stått i duschen i tre timmar, helt naken. Han blev kvar med oss i tre dagar, förvirrad och tilltufsad. Till sist blev han skickad till en psykiatrisk mottagning. Några veckor senare hörde jag att han fortfarande var kvar där.”

Sektionen för psy-care på Boom Festival utstrålar professionalism. Det finns ett underbart, enormt tält som kan delas upp i pajbitsliknande delar så att varje trippande festivalbesökare får vara ifred. På nederländska festivaler är konceptet fortfarande i sin vagga. Joost minns att tältet där var mycket mindre och sämre beläget – det till trots hjälpte de folk oavbrutet under festivalens gång. Allt som behövs är mer tid och att konceptet integreras bättre med själva festivalen. Psy-care är ett fantastiskt tillskott till den första hjälpen som redan erbjuds på festivaler.

Läs hela VICE Festivalguide här.