Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.
Att det borde finnas strikta åldersgränser för sociala medier är något vi alla kan hålla med om; inte för unga, men för våra äldre medmänniskor. Våra föräldrar och mor- och farföräldrar växte upp i en annan värld där de endast behövde umgås med sin närmaste familj och tre bästa vänner. Ingen lärde dem att ingen vill se 121 foton på när de bakar bröd. De förstår inte att det inte är okej att dela fejkade konspirationsteorier om invandrare till massvis med människor.
Videos by VICE
Eftersom jag alltid är på jakt efter nya och spännande sätt att förödmjuka mig själv på, bestämde jag mig för att ge fullständig kontroll över mitt Facebook-konto till en av dessa gamlingar: min pappa.
En beskrivning av hur jag vanligtvis förhåller mig till Facebook: Jag skulle vilja säga att jag är en “skarpsynt iakttagare” – en lurker som strösslar ut likes här och där till några särskilt utvalda som verkligen förtjänar dem. Sällan postar jag något själv, men när jag väl gör det nojjar jag över minsta detalj.
Jag skulle inte säga att min pappa är direkta motsatsen till det, men han har absolut en mycket mer liberal approach när det kommer till att bestämma vilken irrelevant information som ska delas med resten av världen. Något som jag hoppades skulle gynna mig är att min pappa faktiskt är rätt cool. Han var skivproducent på 80-talet och jobbade med artister som Whitney Houston och Donna Summer, och en gång lät han mig intervjua honom om hans sexliv.
Det gick käpprätt åt helvete.
Dag 1
Pappa börjar veckan med att klicka in sig på mina foton. Han resonerar att jag behöver en ny profilbild och byter ut min gamla med en där jag är en gullig, oskyldig liten pojke. Det hela är lite som när ens föräldrar börjar ta ut fotoalbum för att visa din nya flickvän/pojkvän, bara det att nu visar dem det för hela världen. Pappa uppvisar en del imponerande teknologiska färdigheter när han själv kommenterar från sin egen profil på några bilder, för att inte avslöja sig själv.
Efter ett par timmar har pappa postat mer än vad jag sammanlagt gjort de senaste månaderna. Det är konstigt att ingen ifrågasätter den plötsliga lavinartade ökningen i inlägg på min profil. De flesta av mina vänner verkar vara helt neutralt inställda till min nya personlighet online.
Dag 2
På andra dagen i sin nya roll som min personliga social medier-redaktör börjar min pappa välja kvantitet-över-kvalitet-strategin. Jag delar aktivt fruktansvärda “djupa” citat, många märkliga artiklar samt börjar checka in i diverse parker mitt under arbetsdagen.
Mitt framgångsrika Pokémon Go-konto som jag hade föredragit att det förblev okänt för resten av världen avslöjas nu.
Han slutar aldrig lajka saker, spammar inlägg och använder #meningslösa #hashtags. Alla quiz som någonsin skapats gör han och delar resultatet med alla mina vänner. På kvällen bestämmer han sig för att jag behöver en ny omslagsbild, en som uttrycker mitt sanna jag:
Mitt oväntade uppvaknande på Facebook är underhållande för de som inte hört något från mig på flera år, mina nära vänner däremot försöker desperat få stopp på den oändliga strömmen av nonsens som flödar från min tidslinje.
På kontoret stoppar kollegor mig med chockerade ansiktsuttryck.
“Är det här sån du är nu?” frågar en.
“Det här har gått alldeles för långt nu,” meddelar en annan.
Dag 3
Den tredje dagen får jag en trevlig överraskning: min pappas törst efter färskt innehåll för honom till en gammal skattgömma av foton som jag helt hade glömt bort, vilket får mig att minnas fina minnen från min barndom.
Dag 4
Nu har det blivit dags för den tredje profilbilden, den här gången är det en pärla från min lite rundare fas på gymnasiet.
Senare skapar min pappa stor uppmärksamhet när han delar quizzet “What is your rapper name”, vilket fångar in alla möjliga typer av människor jag har bland mina vänner, från min chefs chef till min farmor.
Inlägget för över 25 kommentarer, vilket är den största respons jag fått under hela min Facebook-karriär. Jag vet inte om jag borde fira den här tidigare obekanta uppmärksamheten eller om jag borde vara orolig över att mina vänner verkar föredra min pappas version av mitt online-jag än mitt riktiga jag.
Dag 5
Vid det här laget har min pappa både funnit sin röst och självförtroende. Hög på makt börjar han skicka ut random vänförfrågningar till främlingar. Senare gör han en statusuppdatering med ett foto på sig själv när han är i min ålder, samtidigt som han hajpar ett gig med Sleaford Mods som jag skulle gå på dagen därpå.
Dag 6
Nu börjar jag inse att min pappas tokigheter måste ha nått ut till varenda en av mina hundratals “vänner” på Facebook som jag fått genom åren. Vissa är fortfarande nyfikna, de flesta är accepterande, men andra börjar bli mer och mer frustrerade.
Jag märker att jag börjat tappa vänner.
Dag 7
På den sjunde dagen blev det ingen vila. Min pappa börjar tidigt, fullt medveten om att det är hans sista dag vid makten. Dagens tema är nostalgi, med fokus på bebisbilder på mig och mina syskon samt offentliga kärleksförklaringar till min pappa. Givetvis älskar jag min pappa, men jag har aldrig känt ett behov av att dela det offentligt utan en särskild anledning.
Till min förvåning tar han en tillfällig paus från att gräva ner sig i min barndom till att skicka ut en orkanvind av “puffar” som jag helst hade varit utan, vilket i sin tur också bekräftar att funktionen, av okända anledningar, fortfarande existerar.
Till slut avslutades experimentet och jag återfick kontroll över min profil, fast inte förrän efter min pappa publicerat en sista profilbild:
Att ge min pappa fullständig kontroll över min Facebook i en vecka hade känts som att jag förde in honom i varenda relation till andra människor jag någonsin haft. Och även om jag inte skulle rekommendera att du provade det här, känner jag ändå att mina vänner nu har en djupare förståelse för den jag är.
Så har allt det här varit en katastrofal bajsmacka? Japp. Har det för evigt skadat några av mina vänskaper? Utan tvekan. Borde att puffa någon år 2017 anses vara en mild form av passivt aggressiva trakasserier? I ditt hjärta vet du nog redan svaret.
Mer från VICE:
Snus eller cigg? Klubbkid eller vintage? Vad vill Tinderkillar egentligen ha?