Tio frågor du alltid velat ställa en amputerad

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Nederländerna

När man fått in snitsen på att gå – vanligtvis några månader efter ens första födelsedag – tenderar man att ta för givet hur lätt det är att gå genom livet på två ben. Springa för att hinna med tåget, simma, cykla och en så simpel sak som att stå upp är man så pass van vid att man förmodligen inte ens är medveten om att man behöver benen för att göra det.

Mickey Delsman är en 23-årig student från Amsterdam som förlorade ett av sina ben när han var tio. Kort efter amputationen fick Mickey lära sig att använda en protes. Jag träffade honom nyligen för att snacka om hur det påverkat honom att ha ett amputerat ben när han vill kunna springa till tåget, simma, cykla eller bara stå upp.

VICE: Hej Mickey. Hur förlorade du ditt ben?
Mickey: Jag fick diagnosen skelettcancer i mitt skenben när jag var tio. Jag fick reda på det mer eller mindre av ren slump – jag hade stukat benet och kunde knappt gå längre. Min läkare märkte direkt att det var nåt allvarligt fel med mitt ben, och ett år senare fick jag höra att de var tvungna att amputera det som en säkerhetsåtgärd. Jag fick själv vara med och bestämma hur mycket de skulle ta bort – jag valde att min knäskål skulle flyttas upp och att allt under den skulle tas bort.

Relaterat: 10 frågor du alltid velat fråga en som tror att jorden är platt

Kan du få fantomsmärtor?
Ja, jag har till och med fått medicin för det, men jag avslutade aldrig behandlingen. Jag får fantomsmärtor än i dag i benet som saknas. Jag vet inte om det nånsin kommer försvinna. För mig känns det som att det pirrar där mitt ben skulle ha varit. Om jag försöker fokusera känns det som att min fot fortfarande är där, men att den sitter fast på nåt vis. Ibland kan det kännas som jag får en elstöt, eller som att min fot fortfarande sitter fast med min kropp fast på ett annat ställe.

Hur gör du för att ta dig fram?
Jag har en protes och jag går ganska bra med den. Förut hoppade jag överallt, så därför är det benet jag har kvar väldigt starkt. Jag lärde mig själv att gå igen och gick egentligen aldrig till en sjukgymnast. Jag övade bara mycket på egen hand. Jag var ung och ville kunna leka utomhus, så jag gjorde det.

För inte alltför länge sen gick mitt protesknä sönder – det bara fastnade när jag var ute och gick. Protesen går sönder ganska ofta för att det blir för mycket vikt och tryck för den. Och sen är det som en slags olja i benet som kan läcka ut. Oftast ska de här proteserna fungera i tre år eller längre, men jag sliter ut dem mycket snabbare än så. Jag använder dem liksom konstant – jag går ut som en normal person och cyklar runt i stan och levererar mat. Min senaste protesfot var trasig på flera ställen när jag var klar med den.

Brukar folk driva med din protes?
En gång var jag på semester i Spanien med några kompisar, och vid nåt tillfälle gick vår toalettsits sönder. Nån av de jag var med frågade om de kunde låna mitt ben och ta det till receptionen för att övertyga receptionisten om att mitt ben hade flutit upp i vår toa. Stackaren blev så förvirrad. Det var rätt kul. En annan gång på en festival hade en kompis till mig byggt en sjukt stor skräphög och kastade upp mitt ben där som ett skämt. Det var inte så kul. Sånt måste man kolla med mig i förväg att det är okej.

När känner du mest att du saknar ditt ben?
Jag kan göra i princip vad som helst och ganska bra. Jag kanske inte kan spela fotboll eller basket lika bra som andra, men jag är helt okej. Men när det kommer till att simma är det svårare. Jag saknar att simma. Att gå till stranden är jobbigt för mig. Mitt konstgjorda ben får inte vara i vatten. Jag kan såklart ta av det, men jag känner inte alltid för att göra det. Och jag skulle vara tvungen att hoppa ner till vattnet på ett ben. Jag brukade göra det, men nuförtiden brukar jag mest hänga kvar i skuggan.

Jag har varit i en del farliga situationer på grund av mitt ben. En gång var jag och en kompis i ett pariserhjul, och halvvägs in i det insåg jag att mitt ben hade fastnat mellan själva korgen och hjulet, vilket gjorde att vår korg börja hänga mer och mer snett. Jag försökte dra loss benet men det gick inte, så vi började få panik. Till slut när vi fick loss det svängde vår korg fram och tillbaka på ett väldigt farligt sätt – vi ramlade nästan ut. Det skulle ha varit extra olyckligt för min kompis, för jag hade kanske bara hängt kvar och dinglat från min protes.

Om du hade kunnat välja, hade du amputerat en arm eller ett ben?
Om man saknar en arm kan man fortfarande spela fotboll och sånt, och ens balans är mycket bättre. Men jag tror jag skulle välja att bli av med benet igen. Jag har helt enkelt vant mig vid det.

Har du nånsin använt det faktum att du är amputerad som en ursäkt för nåt?
Absolut, jag brukade göra det. Om vi åkte till ett tivoli satte jag mig i en rullstol för att kunna stå i köer för handikappade. Jag hade redan en protes då, men jag bara överdrev lite hur svårt det var att gå för mig. Och på festivaler om det var massa människor kunde vi alltid titta på konserter från särskilda läktare.

Har du någonsin blivit mobbad för ditt ben?
Jag kanske har blivit retad, men inte direkt på grund av mitt ben. Ibland kunde folk skratta åt mig för att jag inte är så snabb. De sa nånting och sprang iväg och visste att jag inte skulle hinna ikapp dem. Men jag minns inte att jag specifikt blivit mobbad. Jag växte upp i en ganska liten stad och alla visste om hur jag förlorat mitt ben. Alla var alltid så försiktiga runt mig. Det störde mig ibland – jag behöver inte att folk tycker synd om mig.

Nu då? Kan folk reagera konstigt när de märker att du har en protes?
Jag brukade ha långbyxor på mig, till och med på sommaren, men det har jag slutat med nu. Ibland stirrar folk, men de brukar inte reagera konstigt. Jag får oftast frågor från barn som inte förstår varför det ser ut så. De ställer frågor och då förklarar jag att jag har ett konstgjort ben. Oftast tycker de det är väldigt intressant.

Om du ska på en dejt, säger du till personen i förväg att du har en protes?
Nej. Jag var på väg till en Tinderdejt nyligen när mitt protesknä fastnade igen. Det sög, men jag berättade det för henne så fort vi träffades: "Vi har ett problem, för mitt knä gick precis sönder och jag kan inte gå så bra." Hon hade ingen aning om att jag hade en protes. Men oftast är de flesta lugna med det.

Mer från VICE:

10 frågor du alltid velat fråga en begravningsentreprenör

10 frågor du alltid velat fråga en manlig eskort

10 frågor du alltid velat fråga en drag queen