Skate

Foton från de sista dagarna av LOVE Park

Fotografen Jonathan Rentschler berättar om sin magiska svartvita fotobok 'LOVE'.

av Cameron Cuchulainn
2018 01 16, 1:51pm

Foto med tillstånd av Jonathan Rentschler

Någon gång under 80-talet började skejtare erövra Philadelphias John F. Kennedy Plaza, berömd för sin ikoniska skulptur av Robert Indiana och mer känd som LOVE Park. Åren efter blev det en plats där skate fick möjlighet att utvecklas och frodas, tills staden började renovera parken i februari 2016. De delar av parken där de flesta skejtade revs helt, vilket effektivt förstörde det som drog skejtare till stadskärnan. Något positivt med en rätt trist händelse är att 250 ton betong från LOVE Park kom att transporteras till Sverige för att användas i en skatepark i Malmö.

Det var perioden som ledde upp till rivningen av platsen som drog fotografen Jonathan Rentschler dit. Resultatet blev fotoboken LOVE som publicerades förra året. Från de första dagarna som definierades av Ricky Oyola och crewet Sub Zeros East Coast-estetik, till en period under 2000-talet då det var helt förbjudet att skejta i parken – LOVE Parks resa från början till slut var en lång historia med ett tragiskt slut.

Under de fem sista åren hittade en ny generation skejtare tillbaka till parken, och det var under den här renässansen som Rentschler började dokumentera parken, inklusive förstörelsen. Jag snackade med fotografen om vad som var så speciellt med att fånga LOVE Parks essens.

VICE: I dina foton ser jag människor med olika hudfärg och olika samhällsklasser som skejtar, filmar och hänger med varandra. Vad innebär slutet av LOVE Park för Philly?
Jonathan Rentschler: Det var väldigt unikt, för det är mycket skit som händer i USA och runt om i världen gällande hudfärg, men ingen på LOVE brydde sig om sånt. Vi var alla där tillsammans, och det var ett riktigt community och ett brödraskap. Jag tror att staden aldrig insåg hur viktig den här platsen är. Det är verkligen synd, speciellt för alla kids som hängde där. Många av dem kom från trasiga hem, och skateboarding blev ett sätt för dem att komma bort från allt det dåliga, och staden insåg inte vilken potential platsen faktiskt hade.

Vad för typ av människor kom till LOVE Park?
Det var så mycket olika människor. De som skejtade var såklart där varje dag från morgon till kväll. Hemlösa personer var där mycket. Turister kom alltid dit för att titta på LOVE-skulpturen. Polisen kom dit. Under veckan var det alltid två poliser som var stationerade där. Skolelever kom alltid dit. På grund av att det var så centralt var det även många affärsmänniskor som kom dit för att äta lunch, eller som promenerade genom parken på väg hem från jobbet och så. Det var så blandat med folk.

Var det mycket bråk?
Det var vanligt med bråk på LOVE. Om det var bråk mellan skejtare handlade mest om folk som snackat skit, eller att en bräda åkt i väg och träffat nån. En gång var det ett gäng superfulla snubbar som kom från ett bröllop som skulle ta foton framför LOVE-skylten. Jag vet inte exakt vad det var som satte igång det, men det var som att det blev upplopp mellan alla skejtare och bröllopsgänget. Det var galet.

Hur reagerade folk när du började dokumentera LOVE Park?
Jag var där så länge, och jag är lite äldre än de flesta andra som hängde där, men folk vande sig vid att jag var där med min kamera. Det var helt normalt; de märkte knappt ens att jag fotade, såvida de inte var något riktigt sjukt som hände. Men efter några år började folk bli nyfikna på vad jag skulle göra med alla bilder. De sa typ: "Aha, så du kommer göra en blogg eller nåt sånt?" De kunde inte se det från ett större perspektiv, att det här verkligen var viktigt. Men jag tror att de tycker det är det också. Att få göra en bok är som den heliga graal för en fotograf.

Märkte du att du började växa som fotograf med tiden?
Jag började egentligen inte bli intresserad av fotografi förrän i början av 2013. I slutet av det året plåtade jag redan på LOVE ganska ofta. Så rent tekniskt kan man se hur fotona från det allra första året skiljer sig. Sen började jag lära mig mer om fotografi och allt som finns att veta om dokumentärfotografi. Efter att jag lärde mig mer och fick en bredare syn på det tror jag det förändrade mitt öga och min förmåga att ta porträtt. Man kan definitivt se en utveckling genom boken, både när det kommer till stil och att jag fick en tydligare röst

Vad gäller kompositionen, vad gjorde du för att skilja på ett skejtfoto från ett dokumentärfoto?
När jag skulle ta ett vanligt skejtfoto var det inte som att nån hörde av sig till mig och ba "Yo, jag vill bli plåtad när jag gör det här tricket." För mig var det mer eller mindre Okej, det här tricket händer nu, den här personen gör det här tricket, och det är massa andra saker som händer runt omkring. Jag tänkte alltid att det var intressant eftersom LOVE var som ett stort torg där massa olika saker händer i små områden. Med fotografierna i boken ville jag visa vad mer det var som hände förutom alla tricks.

Berätta om hur outsiders som Ishod Wair och Mark Suciu uppmärksammade Philly.
Ishod är från New Jersey men inte så långt från Philadelphia, så när hans karriär tog fart flyttade han till slut till Philly, och så började han skejta i LOVE. När han kom in i rampljuset bidrog det till att LOVE återfick lite av sin glans. Sen kom Mark till Philadelphia vilket definitivt hjälpte till med att sätta LOVE på kartan. Men samtidigt skejtade folk där hela tiden, och mycket är tack vare alla locals – speciellt the Sabotage crew, Brian Panebianco, Ryan Higgins och alla killar som gjorde det möjligt att skejta LOVE och visade alla andra att "Ja, vi skejtar fortfarande här, det går fortfarande." Så de samarbetade. Det var lite som en gemensam push för att sätta LOVE på kartan igen.

Vad kan du säga om Edmund Bacon och Vincent Kling som var inblandade i skapandet av LOVE Park?
Det var ursprungligen Edmund Bacons idé att anlägga parken där, men det var inte förrän han blev stadsplanerare för Philadelphia som han kunde göra det här till verklighet. Vincent Kling var arkitekten som designade LOVE Park. Kling har även designat andra platser som kommit att bli hela vårt lands bästa skejtspots, och alla var inom ett kvarter från varandra, vilket gjorde Philadelphia till ett att världens bästa platser för skate.

Med åren, efter att dessa platser blev världskända för skate, blev även Bacon och Kling mer positivt inställda till skate, trots sin höga ålder. De kunde förstå hur viktigt deras arbete var för ungdomskultur, och att skate fick platserna de designade att bli så mycket mer än vad de ursprungligen hade tänkt sig – någonting som lokalpolitikerna aldrig skulle förstå. Politikernas beslut att kriminalisera skate och renovera LOVE fick Bacon att protest-skejta genom LOVE när polisen var där. Han var i 90-årsåldern när han gjorde det här, så uppenbarligen var han passionerad för rörelsen. Nu när LOVE och Dilworth renoverats och försvunnit är Muni den enda ursprungliga skejtplatsen som Kling designat som är kvar, men den är säkert på stadens lista över nästa ställe som ska jämnas till marken.

I dina foton på rivningen av parken är det fortfarande massa skejtare där som sitter tillsammans i kylan. Efter allt som hände, vad tror du det var som fick människor att komma tillbaka till LOVE Park?
LOVE var en så viktig del av våra liv att när de började stänga ner vissa sektioner av parken, och sen till slut när de stängde hela parken ville ingen släppa taget om den. Ingen ville lämna den. I slutet hittade folk sätt att skejta tills det var slut på riktigt – tills det bara var jord kvar. Det är därför Sabotage-filmen heter Till It's Dirt: eftersom vi verkligen skejtade där tills det inte var nånting kvar. Jag tycker det visar på engagemanget skejtare hade till den här platsen och hur viktigt det var för oss.

Scrolla ner för fler foton av Jonathan Rentschler från LOVE:

Fotografen Jonathan Rentschler finns på Instagram