Varför använder folk fortfarande Helgon, Skunk och Lunarstorm?

Innan Facebook lyckades lura mer än fem miljoner svenskar till ett och samma ställe på internet var vi utspridda i en massa lokala sociala nätverk. Eller så jävla utspridda var vi inte – 2005 hade Lunarstorm 1,2 miljoner registrerade konton och 500 000 unika besökare i veckan, enligt The New York Times.

För de som inte pallade med Lunarstorms glättiga ton och hårda fokus på mys fanns det alternativ för nästan alla böjelser. Skunk var det största sociala nätverket i början av 00-talet och lockade skunkens avlägsna kusiner, “pandorna”, och annat poppigt folk. Playahead (tidigare Hångelguiden) gick snart om Skunk och blev Sveriges näst största sociala nätverk genom att anspela på tonårskåthet och hävda att stället var fullt av söta killar och tjejer som suktade efter chatt och flirt. Både Skunk och Playahead stängde ner 2010 när användarna flyttade till Facebook och MySpace. Lunarstorm försvann ett år senare.

Var man svart i själen fanns det emotionella och alternativa Helgon.net. Fanns? Det visar sig att Helgon aldrig la ner, det bytte bara domän till helgon.se. Men jag är inte den enda som trodde att det sociala nätverket hade dött. Administratören Emil Thuresson säger att de brottas med ett allmänt missförstånd att Helgon stängt ner.

Jag tillhörde dem som aldrig fattade vad sociala nätverk på internet skulle användas till – men alla var där och jag ville inte framstå som en obotlig kuf, så jag reggade mig som “Kn4rk” och spammade folks gästböcker med meningslös skit. I dagsläget har jag ännu svårare att förstå hur svenska webbcommunityn är relevanta. Ändå öppnade en Skunk-kopia 2013 och StajlPlejs (Lunarstorms ursprungliga namn) nylanserades 2016. Vad erbjuder de mer än nostalgi? Jag kontaktade administratörer och användare på några communityreliker för att få svar.

När Skunk lades ner skulle en grupp få det att återuppstå med allt gammalt innehåll, men de körde fast och kom ingenstans. Då fick jag för mig att jag skulle göra en kopia av Skunk själv, fast jag kan inte koda. Då sa min sambo, som är programmerare, att han kunde göra det. Han gjorde en kopia av skunk till mig från mitt minne och screenshots från internet. Hur ska man återgälda det? Det går inte. Världens finaste kärleksförklaring att få Skunk som present.

Vi öppnade skunk och jag skickade ett sms till kompisar som hade haft Skunk. Vi tänkte att vi skulle bli typ 20 pers men det det spred sig fort som satan. Många kom bara för nostalgin och har kommit tillbaka igen. Mellan 50 och 100 pers är aktiva. Det är få personer och det är det som är det fina.

Man behöver inte ha bilder på sig själv, man behöver inte ha sitt riktiga namn. I alla nya communitys behöver man skriva in en massa information om sig själv. Det behöver man inte på Skunk. Man väljer sitt användarnamn och sedan berättar man så mycket eller lite man vill om sig själv.

Sen är det ett väldigt bra ställe att skriva sin dagbok och i sina grupper och man får inga notifications utan man måste aktivt leta efter saker som andra har skrivit. Det ger en ganska skön känsla av att man inte är så bevakad. Den känslan finns inte i dag med Facebook och det var det jag ville ha tillbaka. Den fula lila färgen bara för nostalgins skull och sen hela grejen att man kan skriva i sitt lilla hörn och det kanske inte är någon som läser. Ska man skriva en statusuppdatering på Facebook eller på Twitter ska det vara lite catchy, nånting som är intressant för andra. Skriver man i sin Skunkdagbok behöver det inte vara det utan det blir mer en dumpningsplats för tankar.

Helgon började 2002 som en reaktion på Skunk och Lunarstorm. Man saknade ett alternativt community som fångade in syntharkluturen, hårdrockare, svartrockare och så vidare. När communityt har blivit äldre är det många människor som blivit kvar och snittåldern är ganska hög nu. Man kan nog säga att de riktigt alternativa uttrycken inte syns på samma sätt som tiden då åldern låg runt 15-20. Skalet har blivit mer blygsamt, men själen är densamma. Folk kränger på sig skjortan när de går till jobbet, men punken finns kvar i hörlurarna.

Aktiviteten har minskat drastiskt. Det var en skism i administrationen 2009 som gjorde att det rasade otroligt, samtidigt började Facebook komma. Därifrån började uppfattning att Helgon var dött och vi brottas fortfarande med den tron att Helgon inte existerar längre. Det skulle vi vilja ändra på.

Helgon har blivit betydligt mindre men mer personligt. Vi har väl numera 10 000 användare och av de är mellan 500 och 1000 regelbundna. Vi har ganska bra möjlighet att vara en form av social trygghet. Det har hänt att vi kontakt användare när vi fått tips eller de själva signalerat att de mår väldigt dåligt. Vi har uteslutande fått positiv respons. Det är väl just att det finns ett ansikte på oss som administrerar. En anmälan på Facebook är det väldigt svårt att känna att man blir personligt bemött. Vi tycker det är en väldigt ledsam utveckling.

Det du administrerar ska du klara av att ta ansvar för. Modereringen ska vara konsekvent; personangrepp, kränkningar, misogyni, funkofobi, transfobi, etcetera, accepterar vi inte. Problemet med globala communityn är att de inte tar sitt ansvar. Det skulle jag säga beror på att man är koncentrerad på att communityt ska ge avkastning.

Vi håller igång Helgon för att vi ser att det är betydelsefullt för många människor. Bland dem som är riktigt aktiva är det många som varit med i 10-15 år, som det blivit en integrerad del av deras sociala utbyte.

Min generation växte ju upp med Lunarstorm, så när jag såg att det kommit tillbaka blev jag medlem direkt. Det är ju lite nostalgiskt, men jag använder det inte på samma sätt som jag använde Lunarstorm. Då hade man ju kontakt er med polare och allt möjligt via lunarstorm och msn, men det är inte alls lika mycket folk inne på StajlPlejs längre.

Det förstod jag nästan när jag reggade mig för nästan två år sen, då var det ganska mycket folk där och var det i några månader. Sen försvann fler och fler och nu är det i princip bara jag och några till som är kvar. Det händer nästan aldrig någonting där längre. Det är mest bara kul att gå in och tjöta med folk emellanåt, när man sitter och inte gör någonting.

Jag tror att jag använder StajlPlejs mest av alla sociala medier. Det är väl att det är mer ideellt och inte kommersiellt som stora sociala medier. På Facebook har du oftast folk du redan känner och på communitys är det lite annorlunda människor, lite original. Du kan vara anonym också. Jag är sällan inne på Facebook och kollar flödet längre. Jag tycker det har blivit tjatigt och för stort. Man ser bara samma saker. Det känns som att Facebook handlar mer och mer om statusbehov och bekräftelsebehov, även fast jag har jättehög status [på StajlPlejs], haha.

Jag kommer nog använda det mindre och mindre. I perioder är jag inte inne alls. När det kom tillbaka kändes det som att det inte skulle hålla så länge, att det skulle vara borta inom ett år. Men det är fortfarande kvar så det känns som att de som driver det inte har något vinstintresse egentligen, utan bara gör det för nostalgins skull. De kanske bara låter det ligga kvar som museiföremål.

När vi såg att sajterna var till salu började vi spåna över hur vi skulle kunna effektivisera dem och göra det ekonomiskt hållbart, vissa av dem var på väg att helt läggas ned. Sajterna har högt sentimentalt värde för oss och vi kände direkt att det bör gå att driva dem vidare utan dyra driftkostnader och utan att kompromissa med kvalitén.

Vi klev inte in i sajterna bara för "business", utan mycket handlar om att ge tillbaka till alla eldsjälar som använt och hjälpt till med sajterna. En väldigt viktig aspekt är alla ideella moderatorer och administratörer som genom alla dessa år gjort ett fantastiskt jobb med moderering och alla de bitarna. Utan dem hade det varit väldigt svårt för oss.

Varje sajts gyllene era är förbi och det är primärt väldigt dedikerade användare som kommer tillbaka. Vi har varit medvetna om att trenden för antalet aktiva medlemmar är nedåtgående. Sen försöker vi bromsa upp trenden genom att utveckla nya funktioner.

Det sajterna har gemensamt är att de på ett eller annat sätt är nischade. Dayviews fyller ett syfte med foton och community. Hamsterpaj är rent generellt onlinespel och chatt. Emocore är en bloggplattform där populära ämnen är allt från psykisk hälsa till musik man gillar. Filmtipset för att hålla reda på vilka filmer man sett och utifrån dessa få en lista på vilken film sajten rekommenderar utifrån ens egen filmsmak.

Facebook löser ju communitybiten men i sin grundform var den inte nischad – nu har de ju Instagram – så därför tror jag att våra sajter har överlevt. Sen har folk vuxit upp med sajterna, blivit vänner med varandra genom dem. Att logga in och chatta med bekanta, blogga eller lägga upp bilder får ett sentimentalt värde. Sajten får ett känslomässigt värde och en intern stämning som inte går att få på Facebook. Men vi tycker inte man ska konkurrera mot facebook utan vara ett komplement.