10 frågor

Tio frågor du alltid velat ställa en person som legat i koma

Efter att ha dragit på sig en hjärtsjukdom placerades Lauren i konstgjord koma i nästan tre veckor.
1.12.17
Stockfoto: PhotoAlto / Alamy Stock Photo

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Föreställ dig att du en dag, helt från ingenstans, börjar känna dig lite vissen. Inget alltför jobbigt i början, men tillräckligt för att du ska känna dig lite orolig. Under dagarna som följer blir du inte av med symptomen, utan du blir märkbart sämre tills du plötsligt ligger i en sjukhussäng och en läkare berättar för dig att man på obestämd tid måste placera dig i konstgjord koma om du ska ha en chans att överleva.

Annons

Det låter som en mardröm, men det är vad Lauren Banton Williams, 28, råkade ut för i verkligheten. För ungefär ett år sen drabbades hon plötsligt av hjärtsjukdomen fulminant myokardit, vilket är en typ av hjärtinflammation som ofta orsakas av virussjukdomar och autoimmuna sjukdomar. Lauren placerades då i konstgjord koma i knappt tre veckor, och under tiden fick hon vid ett tillfälle hjärtstillestånd som gjorde att hennes hjärta inte slog på 30 minuter. Mot alla odds (chansen att hon skulle överleva var 0,1 procent) lever hon än i dag.

Jag pratade med henne för att ta reda på hur det känns att vara i koma och ha varit så nära döden.

Lauren

VICE: Minns du hur det kändes att hamna i koma?
Lauren Banton Williams: Det sista jag minns innan jag blev medvetslös var att jag skulle bli satt i koma, men de visste inte hur länge. De trodde runt två veckor. Jag blev väldigt ledsen, för det var bara några dagar innan min födelsedag och jag hade planer! När jag insåg att jag skulle missa min födelsedag började jag oroa mig för om jag skulle vara vaken på julen. Läkarna sa att de inte kunde säga nåt med säkerhet, men att försätta mig i koma var min enda chans för att överleva. Jag blev panikslagen och började förklara att jag verkligen inte ville dö. En av de sista sakerna jag gjorde innan jag blev medvetslös var att titta ner mot min bröstkorg och säga, "Kom igen hjärtat, du klarar det här." Vid det här laget visste jag att det fanns en risk att jag aldrig skulle vakna igen, men jag var tvungen att tro på att det fanns en glimt av hopp att jag skulle klara mig.

Var du på något plan medveten under tiden du var i koma?
Min tid i koma var i princip som att sova i flera veckor – jag har inga minnen av att jag var medveten om saker som hände under tiden jag var medvetslös, eller att jag registrerade saker som folk sa till mig. Men jag har i efterhand fått höra att jag vid ett tillfälle lyfte upp min hand mot munnen, där min andningstub var, och när min läkare sa åt mig att ta ner handen gjorde jag det, så vissa saker registrerades kanske.


10 frågor till en satanist:


Så du har inte haft några drömmar eller undermedvetna minnen från din tid i koma?
Jag har minnen, men när jag säger "minnen" är jag inte säker på om de var drömmar eller nåt annat. I drömmen jag minns bäst hade jag blivit ihopsatt och mina kroppsdelar var gjorda av trä. Jag väntade inuti nån slags mekanism med massa andra kroppar för min tur att få gå, och utgången var genom en mekanisk klo som då och då öppnade lite grann, och kroppar tryckte sig igenom och föll ner på ett lerigt fält… det var bisarrt.

Var du någonsin medveten om att du var nära döden?
Jag fick hjärtstillestånd en timme efter att jag blivit medvetslös, och min mamma var den första personen som märkte att jag blivit kall, eftersom hon höll i min hand. Hon ropade på sjuksköterskan innan maskinerna ens hade börjat pipa. Jag hade inte en aning om att det hände.

Annons

Hur kändes det när du vaknade till slut?
Mitt första minne är från några dagar efter att jag vaknade, när jag såg mina bröder och sträckte ut mina händer för att ta tag i deras, men jag kunde inte prata eftersom jag inte hade någon röst, eftersom andningstuben hade gjort en del skada. Jag minns att jag kände en rörelse, som om vi var på ett båtdäck. Jag hade ingen som helst aning om vad jag råkat ut för eller varför jag var på sjukhus, men jag minns att jag kände mig lättad över att se dem jag älskar – och jag minns att jag fick tårar i ögonen.

"Jag kontaktade inte mina vänner, ville inte ens kolla på min mobil förrän efter nån vecka, för jag insåg att jag kunde hantera situationen bättre om jag inte såg det i kontexten av mitt liv som varit"

Hur var det för dig att ta igen allt du missat?
Jag minns att jag blev väldigt förvånad när jag frågade vad det var för datum. Jag kontaktade inte mina vänner, ville inte ens kolla på min mobil förrän efter nån vecka, för jag insåg att jag kunde hantera situationen bättre om jag inte såg det i kontexten av mitt liv som varit; att veta om att jag hade vänner som bara fortsatt leva sina liv som vanligt fick bara min situation att kännas ännu hemskare.

Vilken skulle du säga är den största missuppfattningen du hade om koma som du nu vet inte stämmer eller är väldigt annorlunda från verkligheten?
Jag antar att den vanligaste missuppfattningen skulle vara att någon i koma kan höra eller känna vad som försiggår runt omkring dem. Jag tror att man undermedvetet kanske kan känna av vissa saker, men på det stora hela tror jag man är helt frånkopplad. Jag tror även att en viktig poäng som vissa kanske inte förstår är att det faktiskt är ganska svårt för läkare att ta ur någon ur koma när de känner att det är läge för det; ofta krävs det många försök, och processen kan ta lång tid och vara plågsam för alla inblandade.

Annons

Har du varit tvungen att förändra ditt beteende som ett resultat av att ha varit i koma?
Mer som ett resultat av att någonting blev riktigt fel med mitt hjärta snarare än ett resultat av att ha varit i koma, men ja, jag har förändrat hur jag lever på flera sätt. Jag kan inte avgöra med säkerhet om jag har varit tvungen att göra det eller om det blivit så efter man sett sin död i vitögat, men jag vill ta hand om mig själv bättre. Jag fick en insikt om att livet är skört och jag vill ta vara på saker och ting. Det innebär egentligen bara att jag inte festar lika mycket längre! Jag gillar att gå och lägga mig i tid och vakna tidigt, och min tidigare attityd om att inte bry mig om nåt är borta.

Hur har det faktum att du legat i koma förändrat hur du ser på livet och döden?
Jag tänker mycket mer på livet och döden nu än jag brukade. Jag vet att det låter deppigt, men jag kan inte rå för det: döden är en del av livet, och efter att jag var så nära på att dö har jag insett det. Jag känner att jag har fått mer respekt för livet. Jag var tvungen att kämpa väldigt hårt för att behålla mitt eget, och många gånger hade jag otroligt ont eller led av de hemska effekterna som kommer av att gå på och av så stora doser av opiater. Det var en väldigt läskig och ensam upplevelse som jag inte skulle vilja att någon annan var med om.

Har dina prioriteringar i livet förändrats sen du blivit helt frisk?
Sen min upplevelse har mina värderingar och prioriteringar blivit mycket tydligare. Det är svårt att förklara, men jag känner att jag mer än nånsin tidigare vet om vad som verkligen betyder mycket för mig. Min familj har alltid varit viktig för mig, men nu är den det på ett annat sätt – jag sätter dem före allt annat. Det känns också som att dem har en bättre förståelse än andra för hur upplevelsen var för mig. De kände av effekterna direkt, så på ett sätt känner jag att det är lättare att relatera till dem än någon annan. Jag antar att det enda jag vill är att vara omgiven av människor jag bryr mig om och vice versa, vara glad och frisk. Det är samma saker jag alltid velat, men nu känner jag inte att jag behöver alla småsaker.

Annons

Tack, Lauren.

Fler frågor du alltid velat fråga:

En manlig eskort

En amputerad

En multimiljonär