Kommer vi alltid behöva 'komma ut'?

Att "komma ut" som koncept är nästan lika brett och olika från person till person som själva hbtq-spektrumet. För vissa är det något jobbigt man gör en gång i livet, som att snabbt riva av ett plåster. För andra kan det kännas som att man behöver göra det dagligen, för att slippa frågande blickar och snack bakom ryggen. Samtidigt får en del aldrig ens möjligheten att komma ut, eftersom de växer upp i en så pass heteronormativ miljö att det finns en risk att det aldrig skulle accepteras.

Är vi hbtq-personer evigt dömda att ständigt behöva förklara oss? Kommer det aldrig komma en framtid då att vara något annat än "hetero" är så pass normaliserat att man känner att man inte behöver ha det där samtalet med sin familj, vänner, kollegor och övriga människor som vill ifrågasätta en? Kommer det till exempel komma en dag då det räcker med att säga att man, som tjej, skaffat en flickvän till sina föräldrar, i stället för att känna att man behöver förklara sin sexualitet för dem?

Som svensk tycker man – kanske med all rätt – att vi är väldigt progressiva och tillåtande i många avseenden. Men så länge man som hbtq-person känner att vi behöver komma ut: Hur jämlikt och tillåtande är samhället egentligen?

Jag snackade med fem hbtq-personer från olika städer i Sverige för att höra hur det var (eller är) för dem att komma ut, och om de tror att vi alltid kommer behöva göra det.

Jag visste väl inte att jag var gay förrän i början på gymnasiet. En kväll en vanlig familjemiddag satt vi och käkade och så var det lite tryckt stämning – som att nånting låg lite i luften. Nästan från ingenstans sa mina föräldrar att de hört att jag var gay och frågade om det stämde, och jag ba "Jo, det stämmer väl…" De måste ha hört det från nån annan. Min pappa började prata om att han hade massa vänner som varit gay och att jag skulle veta att det är helt okej, och min mamma tyckte det var synd att jag inte sagt nåt tidigare.

När jag började berätta det för kompisar fanns det en viss rädsla för hur de skulle ta det – med mina föräldrar visste jag typ att de skulle älska mig oavsett vad. I Lund var det en killkompis som sa: "Jag här helt fine med att du är gay och bryr mig inte så länge du inte blir kär i mig!" Och jag kände bara, det är inte som jag kommer hoppa på honom i en mörk gränd bara för han har en snopp? Så det var lite konstiga reaktioner ibland. En gång på en hemmafest hos mig i Lund var det massa randoms, och några kom in i mitt rum och ba "Omg är det här ditt rum? Det är inte alls som jag hade tänkt mig! För du är väl bög? Du har inga affischer på My Little Pony?" Vissa har så skeva bilder.

Läs också:

Jag har en killkompis som berättade att han kände sig obekväm på jobbet, att han inte kunde vara den han egentligen är eftersom han inte kommit ut. Och jag förstår hans sits, men jag har aldrig känt så själv. Jag känner mer Varför ska jag behöva komma ut? Men det är på nåt sätt verkligheten. Utan att låta för dystopisk tror jag ändå det är en lång tid kvar tills det är så pass accepterat att man inte behöver komma ut. Det känns ändå som folk blir mer och mer medvetna, öppnare och smartare, att man bara låter folk vara. Så jag tror absolut att det finns en framtid där allt är jämlikt.

För mig var det en lång process att komma underfund med min sexualitet. Till slut, för ungefär tre år sen, berättade jag för mina närmsta vänner att jag gillade tjejer också men att jag fortfarande var förvirrad över min sexualitet. Så det var inte riktigt att jag kom ut då. Eftersom jag precis som alla andra vuxit upp i heteronormen förstod jag inte riktigt själv mina känslor. Men då började jag aktivt försöka flirta med tjejer och lägga till dem på Tinder, men det gick åt helvete. Eftersom jag har dejtat killar hela mitt liv och liksom tänkt att det är det jag "ska" göra kändes det svårare. Jag blev jättenervös. Kanske var det också för att det kändes mer seriöst med tjejer, att det kändes mer på riktigt.

Jag kände egentligen inte ett behov av att komma ut till familj eller familjekompisar eller äldre generationer förrän jag verkligen hade träffat en tjej. Men jag kom ut för pappa i början av det här året – helt oplanerat! Jag bara droppade att jag gillar tjejer precis innan han skulle gå och lägga sig, och innan jag ens hade reflekterat över att jag skulle göra det blev jag helt darrig i kroppen och på rösten. Till slut berättade jag att jag blivit kär i en tjej, att jag ifrågasatt min sexualitet väldigt länge, och att jag fortfarande var väldigt förvirrad. När jag var färdig sa han att han älskar mig hur mycket som helst och han "blir bara glad om jag hittar nån, oavsett vem".

Det var nog enda gången jag kommit ut för nån på just det sättet. Jag berättar det även för nya personer jag träffar och så, vilket på ett sätt också är att komma ut, men då är det mer i förbifarten. Jag tänker alltid att det kommer komma massa följdfrågor då, men jag tycker inte det är så jobbigt. Jag pratar gärna om det och är gärna ett exempel på att man ska ifrågasätta sin sexualitet. Jag hoppas att vi hbtq-personer en vacker dag inte kommer behöva komma ut, och jag vill att folk ska kunna fråga om ens partner i stället för att anta att till exempel jag har en pojkvän. Ibland kan jag bli lite frustrerad. Jag kan tänka, Men varför ska jag ens behöva komma ut? Varför ska folk ens behöva veta?

Relaterat:

För mig som rasifierad och muslim kan man tänka sig att komma ut kanske var snäppet svårare. Den viktigaste människan för mig att komma ut till var min mor, vilket jag gjorde när jag var 18 år utanför en ICA-butik. Vi hade precis handlat mat och kom vi in på det här ämnet som hon redan hade sina aningar om. Och då berättade jag allt för henne till punkt och pricka. Hon tog det inte så bra till en början – man kan säga att tonen i hennes röst kanske var lite besviken. Men det var en ren impulsiv reaktion. Efter bara nån vecka började min mamma predika om hur jag alltid kommer vara hennes son och att hon aldrig kommer se på mig annorlunda, och att hon älskar mig exakt lika mycket som hon skulle göra om jag var straight.

Man vet – oavsett vad man har för religion och hur man identifierar sig – att det fortfarande är väldigt svårt att veta och kunna förutspå hur reaktionen kommer vara. Så jag hade generaliserat mig på något sätt och lagt mig och min familj och min religion i en marginal och antagit att de skulle ta det på det värsta sättet någonsin, när min mamma egentligen tog det jättebra. Min pappa kom in på mitt rum efteråt och började fråga ut mig lite grann och undrade om jag hade en partner, vilket jag sa att jag hade, och då frågade han om han fick träffa honom. Så det var också väldigt skönt.

Jag känner att ingen någonsin har en skyldighet att komma ut. Du är inte skyldig att förklara din identitet för nån. Jag tror fortfarande det i framtiden kommer finnas en fråga om att komma ut, vi har ju en norm och en struktur, och den här strukturen är väldigt långt ifrån att brytas ner till den nivå att man inte ens skulle behöva komma ut. Jag tror att den strukturen fortfarande kommer vara stark om 30, 40 år, så jag tror att man kommer behöva komma ut men att frågan inte kommer vara så allvarlig. Även om aktivism både i verkligheten och på internet lett till många framgångar och vi är mycket mer flytande i våra identiteter.

Jag kom ut två gånger i två olika städer kan man säga, först som gay och sen som trans. Jag växte upp i en jättebra familj, där det inte alls fanns några som helst påtryckningar; jag fick leka som jag ville och ha på mig vad jag ville, så jag visste inte ens att jag var kille förrän jag började på dagis. Då blev det plötsligt väldigt tydligt att man blev placerad, och man fick veta vem och vad man skulle leka med, hur man skulle bete sig och så. Sen var det en lång process av att försöka förtränga min identitet så gott det går tills jag insåg att det inte gick längre. Även om jag har haft det bra vet jag många där uppe i Piteå som haft det väldigt jobbigt. Jag har haft tur.

Den första personen jag kom ut som trans för var min kompis när jag var 22, och sen samma kväll ringde jag och berättade det för min mamma som tog det bra. De enda negativa reaktionerna jag mötts av har egentligen inte varit i komma ut-sammanhang, utan mer rykten och snack runt omkring mig, framför allt när jag var lite yngre. Jag känner fortfarande att det är ett ständigt utkommande än i dag, vilket kändes jobbigt i början, att det ska behöva vara så. Men sen blir det till slut en del av hur man rör sig socialt och hur man lägger upp samtal, så att det ska bli smidiga övergångar.

Det är svårt att säga om vi alltid kommer behöva komma ut, för ibland känns det som att det blir bättre, men att det samtidigt alltid blir sämre efter ett tag. Och så är det inte lika öppet och accepterat längre. I stort sett har det ju blivit bättre, så jag vill och hoppas att det kanske nån gång i framtiden inte kommer spela nån roll för andra hur man identifierar sig själv.

Jag har väl alltid vetat om att jag är gay. Men i början var det nånting jag inte låtsades om; jag tryckte undan det så mycket jag bara kunde tills jag var 16-17. Det var då jag började säga det till några få och acceptera det för mig själv. En av de allra första jag berättade det för var min mamma. Jag bara sa det till henne innan jag skulle ut den kvällen. Jag trodde hon skulle bli jätteledsen och ba, "Mitt favoritbarn! Varför gör du såhär mot mig?" Men hon bara frågade mig om jag hade en pojkvän. Så det var lite antiklimax, men samtidigt skönt.

Jag känner att jag fortfarande kommer ut i alla sammanhang jag är i, typ arbetsplatser, skolmiljö. Jämt, och att det är ett aktivt beslut. Om jag säger det i förväg slipper jag ignoranta kommentarer. Det har varit arbetsmiljöer när folk, utan att veta vem jag är, pratat om det på ett negativt sätt. Och då måste jag ju säga åt dem att hålla käften.

Jag tror det är mycket lättare i Göteborg än på de flesta ställen i Sverige, det är ändå en ganska stor och öppen stad, Men samtidigt kan jag inte veta hur det är på andra ställen. Sen har jag alltid dragits till ganska öppna miljöer och öppna människor. Jag tror vi hbtq-personer alltid kommer behöva komma ut, för jag tror att vi alltid kommer vara i minoritet. Det kommer alltid vara en grej. Förhoppningsvis blir det mer av ett konstaterande i framtiden, typ "så här är det, nu går vi vidare". Men nu är det som det är; det är liksom en del av vardagen att komma ut.

Benjamin Wirström finns på Twitter