Till minne av Technobastun

Tack vare ett rivningskontrakt låg tills ganska nyligen Technobastun på Bronx Sauna i Söderdepåns källare, arrangerad av klubbprofilen och nöjesjournalisten Aaron Eklöf. Martin Rosengren är fotograf och har fotat Stockholms uteliv de senaste två åren. Hans porträtt från Technobastun är en del av en fotoserie om Stockholm på natten som ska bli en bok senare i år. I ett exklusivt brev till VICE berättar Aaron om hur Technobastun kom, såg och svettades i vad som egentligen var ett år, men som kändes som en hel era.

Jag har gjort fester och klubbar i olika former sen jag blev myndig. Först hade vi en efterfest till ett vernissage av konstnären Makode Linde på Texas Sauna, Michael Eklöfs första bastu. Intill Texas Sauna låg en bakluckeloppis – Babar Bazaar, senare Kinky Bar Bizaare. Där hade vi Pridefesten 2016 som blev legendarisk.

Men det var först när vi slog ihop discot i loppisen och technon i bastun som den första upplagan av Technobastun blev av. Vi hann inte med så många gånger där dock. På nyår kom mot tusen personer och sen åkte vi ut.

Ett halvår senare öppnade Michael en ny bastu ner för gatan i ännu bättre lokaler och det var där magin hände. Då med hamam. Bronx Sauna var en övergiven gymnastikhall för busschaufförer. Det fanns omklädesrum, bastu och innebandyhall. Det blev rosa rummet och massor av darkrooms såklart.

Jag tror hyran var extra billig på rivningskontraktet eftersom ventilationen var lite paj. Det gjorde att lokalen blev olidligt varm. Speciellt när hamamen släppte ut fuktig luft. Hela stället blev en bastu.

Folk sökte sig mot korridoren för att svalka sig och hångla. När folk rörde på sig blev det fler dansgolv i duscharna och de gamla replokalerna. Till slut hade det blivit fem golv. Varje kväll med sitt tema och varje golv med sin tydliga profil. Principen byggde i alla fall för mig på att man cirkulerade. Det hände att man missade den största akten eftersom man hade hamnat i ett mindre rum med en total nykomling bakom skivspelarna.

Sommaren 2017 var väldigt varm och den nya bastun drog inte folk som den skulle. Jag fick fler och fler datum att leka med. Den stora gymnastikhallen mellan baren och darkrooms var alltid ett technogolv. Det var stämmningssalen och kärnan. Det rosa rummet var diskoteket och kanske det egentliga dansgolvet men där kunde man även experimentera med gabber och brakebeats. En kväll hade vi bokat några ryssar som kom tidigt. De hade med sig eget granris – de förstod inte vilket typ av ställe det här var. Men till slut satte de på sig folkdräkt och spelade hardbass. Men oftast var det disco. Den första peaken kom på Technobastuns ettårsdag under Stockholm Pride. Av någon anledning ville alla gå på bögklubb då. Det var dubbelt så mycket folk som det kanske borde ha varit, men tack vare biljetterna kunde vi flyga in lite namn. Vi hann med några månader till innan det sprack i september.

DJ Deep, Amir Alexander, Trustme, Sterac, Jasss, Umfang och Alexi Delano varvade golv med svenska exporter som Acronym, Bleak, Mr Tophat och Art Alfie. Vi bokade även lokala akter som Oreko, Della Vega, Towlie, Diana Rada, Gaby & Tony, Mikita, Daniel Araya och Momenth.

Vi lyckades också få in en del norrmän och väldigt många rumäner. Vi hade en del liveakter, som ett operanummer, Coco Zodiac och Moss Baker med valthorn och synthar som inredde det rosa rummet med nedhuggna björkar – som om brandsäkerheten inte var illa nog. Men det bästa var nog Daniel Wang som hade sex med några i båset samtidigt som han spelade. Han hade saknat ett riktigt snuskdisco. Det kom en del profiler från Berlin ändå. Arrangörerna från Nur männer och Herrensauna var där, och bokaren från Tresor hann spela. Konstnärer som Dwayne, Maxim, Yoyo Nasty och Karopilovski ihop med ny graffiti i korridorerna bidrog till att lokalen ständigt var i förändring.

Om man ska kategorisera publiken var det främst det vanliga klientelet med bastubögar och swingers som blandades upp med rejvers och nyfikna. Alla andra sågs som gäster i deras miljö.

Swingersklubben Par i bastu var på lördagarna innan Technobastun drog igång vid midnatt. Det var aldrig uttalat klubb, jag såg det mer som att jag kurerade ett kaos med musik – anarki. Att kunna festa länge med svenska mått mätt, röka inomhus, låsa in sina kläder och sin mobil i skåp, vara påverkad och dansa i en icke-raggig miljö gav en frihetskänsla.

Martin Rosengren har jag känt sen vi hånglade med samma tjejer på indieklubbar under gymnasiet. Sen flyttade han till London och gick på fotoskola och blev modefotografassistent i Paris. När han flyttade hem ville han vara med. Jag märkte dock att han varken gillade att bära eller vara dj. Då föreslog jag att han kunde fota. Plåtningen var annonserad innan och han plåtade bara på utvalda ställen aviserade med skyltar. Det var totalt fotoförbud i övrigt.

Klubben annonserades bara genom en Facebookgrupp från början till slut. När hösten kom ville fler vara med. Det kom för mycket folk och det sprack. Men det var en härlig tid.

Rivningskontraktet skulle ändå gå ut om tre veckor när jag hörde rykten om att polisen beslutat sig för att stänga bastun. Men Derrick May var bokad till fredagen så vad skulle man göra?

Sista helgen hölls militärövningen Aurora i bussdepån. De brydde sig inte om oss. Först märktes övningen knappt. När vi gick ut på morgonen lite försiktigt kunde vi se folk med vapen. Det såg mest ut som paintball. Sen brakade det loss rejält. Soldater sprang runt på övervåningen och sköt med lösa skott och hade gasbomber.

Jag hade badat jacuzzi och kom ut naken och genomvåt. Då stod en polis och lyste med en ficklampa mitt i ansiktet. Hela lokalen var full med brandmän och poliser, all personal hade stuckit. Jag hörde hur de frågade efter arrangören men ingen visste vem det var. Jag klädde på mig och gick. Sen var det över.

— Aaron Eklöf

Scrolla ner för fler porträtt från Technobastun av Martin Rosengren