Varför är folk förvånade över att Ivanka Trump suger?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Broadly.

Att Ivanka troligen använder sig av en spökskrivare är värt att poängtera, eftersom de beteenden och bedrifter som vi förknippar med framgång, de delar av folks liv som blir läsbara för resten av världen, dokumenteras ofta av olika former av osynlig arbetskraft. Ja, den här boken är för kvinnor som arbetar, men den är uppenbarligen för kvinnor med särskilda typer av jobb – den sorten som oundvikligen gör världen sämre för andra kvinnor. Den är inte till för barnskötarna, hembiträdena eller andra kvinnor som framför allt jobbar bakom stängda dörrar, medan de bidrar till det oräkneliga antalet kvinnors som med deras hjälp kan få ordning på sina liv.

Illusionen kring författarskap producerar ändå någon form av glädje, eftersom boken är en tråkig, oärlig, intetsägande bajshög, och vi kan alla låtsas att Ivanka jobbade väldigt hårt med den. Även om vi föreställer oss att hon satt framför sin dator och skrev varenda ord med sina egna händer kommer majoriteten av det som tas upp i Women Who Work från andra människor. I förordet noterar hon: "Jag har fått ner mitt bästa tänkande, såväl som det av så många andra, på papper i denna bok." Dessa intellektuella och imponerande andra inkluderar "experter, entrepenörer och innovatörer" (ojojoj!) och en förvirrande blandning av inspirerande citat. Från Sokrates till Maya Angelou är det den typ av blandning av citat som man skulle kunna få av att trolla BrainyQuote klockan två på morgonen efter tre glas vin.

Ibland känns resultatet som beslut fattade vid det klockslaget: något man ångrar extremt mycket. Som andra mer eller mindre glatt har poängterat är det värsta exemplet på det här när Ivanka använder sig av ett citat från Toni Morrisons Beloved innan ett kapitel om att "jobba smart", i vilket hon stället frågan: "Är du en slav till tiden eller är du mästaren därav?" Hon uppvisar samma nivå av finkänslighet och kunnighet genom resten av boken. Om ingen annan gjorde det kände i alla fall jag mig särskilt inspirerad att "ta plats" och "maximera mitt inflytande på jobbet" när jag lärde mig att "tidigt i vårt lands historia, då nya territorier förvärvades eller etablerades – framför allt under guldrushen – kunde en invånare sätta ner en påle i marken och kalla den marken för sin egen. Själva landet, och allt som fanns där, blev juridiskt sett den personens egendom." Visualisera era mål hörni.

Det är dessa delar av texten som utgör de mest avslöjande i hela projektet, ty Ivanka Trump har ingen personlighet – hon har en strategi för content. Den läsare som är ute efter att lära sig något om Ivanka som människa kommer mötas av det innehållslösa pr-språk som konsekvent undviker att egetnligen säga något överhuvudtaget. Hon som letar efter tips om hur man som kvinna kan förhålla sig på arbetsplatser blir belönad med enstaka häpnadsväckande insikter om hur möten ofta kan vara dåliga, men främst med kvasivetenskapliga sömninducerade stycken om hur lycka förutsäger framgång. Det är svårt att tydliggöra exakt vem den här boken var skriven för, men läsaren som den främst riktar in sig på skulle nog bäst kunna beskrivas som "någon som ofta tänker på att budgetera sin tid, men aldrig på att budgetera sina pengar." Att läsa Women Who Work var liknande till att titta på Instagramkonton från de hemskaste tjejerna från skoltiden: Det är kul att håna henne, men efter ett tag känner du dig bara helt död på insidan.

Frågan i sig är tråkig, men det faktum att vi tycks oförmögna att svara "absolut inte" på frågan och gå vidare med livet är intressant, eftersom det visar något om hur mainstream-feminism i sig ser ut just nu. Anledningen till att Ivanka har visat sig vara så förvirrande för många feministiska skribenter är att de har svårt att erkänna vad hon faktiskt är: en konservativ kvinna som utövar praktisk liberal feminism.

Relaterat: Kampen om aborträttigheter i USA:

Det är därför så många som är kritiska till henne förlitar sig på tanken att hon inte riktigt menar det. I januari skrev Jill Filipovic om hennes "farliga fejk-feminism" för New York Times och kallade Ivanka för "en slags post-feministisk pr-person som säljer oss traditionell kvinnlighet och stöd till makt åt män paketerat med ett feministiskt presentsnöre." "Hon pratar visserligen om utmaningen i att kombinera jobb och familj," skriver Filipovic, "men hon ställer inga krav på att hennes man ska 'hjälpa till' i hemmet – kanske Mr. Kushner faktiskt diskar, men det instagrammar de inte." Det är som om ett rättvist förhållningssätt till hushållssysslor inte är viktigt fär människor som är arbetsgivare till en armé av personal som hjälper till i hemmet. Doyle skrev en liknande rättfärdig recension av Women Who Work i Elle, i vilken hon noterar att Ivankas kampanj #WomenWhoWork "är reklam för klänningar och handväskor; hennes klänningar och handväskor görs på fabriker som utnyttjar kvinnliga arbetare" och att "i hennes värld av Instagramfiltrerad feminism kommer de riktiga problemen som kvinnor står inför förmodligen inte försvinna." Det är sant, men slagkraften i de orden förminskas av det faktum att två veckor innan, och även i Elle stod Doyle bakom folk som köper Jonathan Simkhais "Feminist AF"-tröja för 800 kronor och menade att det var en potentiellt betydelsefull feministisk handling. När ens ideologi skapar en fetisch kring kvinnors framgång som i sig själv otvetydigt är bra blir det svårare att förklara varför en viss framgångsrik kvinna inte räknas.

Jag tror att det skulle vara mycket mer ärligt att vara öppen och säga det: Om du ställer dig sympatisk till denna approach till feminism, om du känner att man kan stå emot patriarkatet samtidigt som man anammar kapitalism – då är Ivanka Trump helt enkelt fel kvinna som säger rätt saker. Hennes plattform av att "pusha kvinnor att leva multidimensionella liv" är en del av en feminism som värdesätter slogans över etik, systerskap över solidaritet och med en retorik som talat hellre om personlig identitet än att peka utåt mot riktiga politiska handlingar. Det är en feminism som tror att patriarkatets största synd är att den sätter sig som ett hinder till personlig framgång och bryr sig mer om kvinnor som krossar glastaket än de som är kvar att städa upp glassplittret. Det är inte en ideologi utan en konspiration av girighet och estetik, men den var väl konstruerad innan Ivanka kom in i bilden – och hon vet vad som är en bra affärsmöjlighet när hon ser det.