Faran med empati

Foto: Pablo Martinez Monsivais / AP

Empati är dåligt och förstör världen vi lever i, skriver Yale-psykologenprofessor Paul Bloom i sin nya bok Against Empathy. Bloom argumenterar att det är fel att associera empati med vänlighet, omhändertagande och medlidande – att empati i själva verket är skadligt för oss och världen. Det handlar om allt från personliga relationer i ens vardag till internationella relationer och lagbeslut. Bloom hävdar att empati är en kraft som driver fram dåliga beslut, som gör oss mottagliga för manipulation.

Jag ringde professor Bloom för att prata om varför något som så många tänker på som en bra grej egentligen är det exakt motsatta.

VICE: Det måste vara roligt att släppa en bok med en titel som din, som får folk att haja till. Against Empathy verkar provocera många eftersom de tänker att empati är samma sak som vänlighet eller medlidande.
Paul Bloom: Exakt. Jag har fått hatmejl och konstiga tweets från personer som tror att jag argumenterar för psykopati eller grymhet, eller att jag skulle vara emot vänlighet. Jag försöker göra det tydligare i bokens undertitel: The Case for Rational Compassion [argumentet för rationellt medlidande]. Folk menar olika saker när de pratar om empati. Ibland använder folk det som en synonym för vänlighet och godhet och jag är inte emot de sakerna. Den typ av empati jag är emot är att känna andra människors smärta, att sätta sig i andras skor. Empati av det här slaget är partisk; den är oräknelig; den kan användas som ett vapen. Den gör oss till sämre människor. Jag tycker att vi borde fatta våra moraliska beslut utan empati, genom rationella överläggningar.

Du nämner personliga förhållanden som en sfär i vilken empati kanske är mest användbar, eller åtminstone mindre skadlig.
Vi måste skilja mellan empati – att känna vad andra känner, vilket jag menar ofta är väldigt dåligt – och medlidande, vilket är att bry sig om andra människor, vilket nästan alltid är bra. Jag tycker att empati helt enkelt är fel när det kommer till utrikespolitiskt beslutsfattande – exempelvis beslut om krig bör påbörjas eller inte – och även i andra domäner, som rättssystemet och sjukvården. När det kommer till dessa typer av saker leder det nästan alltid till dumma beslut. Men jag går ner på mikronivå. Om jag går till min fru och är deprimerad vill inte jag att hon ska bli deprimerad; jag vill att hon ska göra mig glad.

Relaterat: VICE möter Slavoj Žižek:

Hur kan empati påverka saker negativt på en större skala – inom politik och internationella relationer?
De sämsta politiska besluten motiveras ofta av empatiska baktankar. Man blir väldigt indragen i någons utsatta situation, ofta ett barn, eller någon attraktiv, troligen någon som ser ut som du. Det används sen som en katalysator för ett beslut som i slutändan leder till att världen blir en sämre plats.

I Irakkriget 2003 var tidningarna [i USA] fulla med groteska detaljer om Saddam Husseins grymheter. Om vi startar krig mot IS kommer det vara efter att ha sett mer och mer berättelser om halshuggningar och andra hemska saker. Oskyldiga människors lidande är visserligen en ganska bra anledning att gå in i en konflikt, men empati är myopiskt; det fokuserar på folks lidande i nuet och gör oss blinda för långsiktiga konsekvenser.

Donald Trumps retorik mot invandrare har ofta tagit en empatisk ton. Han berättade om offers lidande, våldtäktsoffer, misshandelsoffer, folk som förlorat sina jobb till invandrare. Han använde folks empati för dessa offer till att föda hat mot grupper.

Trump gjorde sina röstares empati till ett vapen, och tog därigenom bort statistik och konkret information från kartan. Betyder det här att empati har dubbel effekt – dels att det har sina egna förebyggande effekter, men också att den neutraliserar statistik och fakta?
Ja, och du förstår det här bättre än andra; du är journalist. En story – vad den nu än handlar om – tenderar att inte inledas med en lång radda statistik, det brukar börja med en specifik person och hens berättelse. Ni [journalister] kommer aldrig sluta göra det – det är det folk vill ha: storys. När det görs ansvarsfullt kan du lägga fram statistiska argument och sen använda din story för att stödja den, ge den underlag. Problemet är att oftast gör folk inte det. Demagoger använder bara storyn.

Om vi tar det välkända fotot på Alan Kurdi. Skulle det här enligt din åsikt kunna vara ett ovanligt exempel på när folks empatiska reaktioner är användbara, i och med att det ledde till förändringar i vägarna flyktingarna fick ta? Eller är det här fortfarande problematiskt enligt dig, då det är en empatibaserad reaktion från massorna som inte är baserad på en full förståelse av situationen?
Jag tvivlar inte på att empati ibland kan gå rätt, särskilt när vår empati drivs på av kloka och moraliska individer. I Alan Kurdis specifika fall vet jag inte. Det ledde till en tillfällig ökning i donationer till rörelser som jag stödjer, vilket är en bra sak. Å andra sidan, om vår empati för de lidande syriska barnen leder oss in i ett hemskt och irrationellt krig kommer det bara vara ännu ett fall då vår empatiska reaktion gjorde världen mycket sämre.

En annan stor del av boken behandlar hur partisk empati är. Det är en känsla som är väldigt öppen för att bli partisk – vare sig det kommer till rasism, främlingsfientlighet eller attraktion. Jag tror de flesta – och jag pratar inte om demagoger, utan snälla "normala" personer – helst inte skulle tänka på sin empati på det sättet.
Empati fungerar som en strålkastare som zoomar in och ut på folk, så det är väldigt känsligt för partiskhet. Forskning visar att vi känner mer empati för folk som är attraktiva, de som vi anser vara trygga över de som vi anser vara farliga, de som vi känner oss nära – det är egentligen bara sunt förnuft. Ett exempel jag använder i boken är fallet med barntiggare i Indien och Afrika. Det finns många studier som visar att genom att ge till dessa barn gör du situationen värre: dessa barn är ibland i själva verket förslavade av kriminella organisationer som tar en del av pengarna, och genom att skänka pengar stödjer du det.

Jag var en gång med i ett radioprogram och pratade om att ge i välgörande syfte. Med mig i programmet var en präst som chockades av att jag använde det här exemplet. Hon sa: "Nej! Det här är hemskt! Jag älskar att ge till tiggare, och särskilt till barn, för jag får mänsklig kontakt och intimitet." Till det svarade jag: "Du borde ge de pengarna till Oxfam, exempelvis." Och hon svarade: "Jag vill inte gå in på datorn och skriva in saker – jag vill ha mer än det." Så det beror på vad du vill. Om du själv vill må bra, ge till gatubarn. Om du vill göra världen till en bättre plats, ge pengarna på ett bättre sätt.

Så det är även kanske en självisk aspekt kopplad till typiska empatiska reaktioner? Folk gillar att må bra, vilket är ett vanligt resultat av att bete sig empatiskt i stället för rationellt?
Filosofen Peter Singer beskriver några personer som "warm glow givers" – de donerar till en mängd olika rörelser och välgörenheter, lite till varje, och får en liten bra känsla varje gång. Singer säger att det vore bättre om du undersökte vilken välgörenhet som är den bästa och gav till den. Det här är argumentet för effektiv altruism. Vi ser samma problem i vårt vardagsliv som föräldrar eller med vänner: där det jag gör för mina söner som gör dem glada på kort sikt och ger mig en bra känsla inte nödvändigtvis är vad som är bäst för dem i det långa loppet.

Så hur skulle du vilja se din bok komma till användning, att den tillämpas för en bättre funktionerande värld?
Jag skrev boken för jag tycker att vi borde ändra vårt sätt att handla. Ett specifikt exempel för USA är hur brottsoffer får ge uttalanden om hur de blivit påverkade i rättegångar. Jag tycker det är förståeligt – det ger offren en röst. Men jag tycker också att det är otroligt orättvist. Vad som händer sen är att domen till stor del avgörs av hur domaren eller juryn empatiserar med offret. I det långa loppet betyder det att i USA kommer du få ett längre straff om du våldtar en vit kvinna än en svart kvinna, eller ett hårdare straff om ditt offer är attraktivt, eller om släktingarna till mordoffret är vältaliga. Mer generellt skulle jag vilja se en kulturell förändring. Jag vill se en förändring som leder till att när en politiker säger: "Vi måste ändra vår sjukvårdspolitik därför – låt mig berätta om en liten flicka…" så protesterar folk. Jag skulle vilja se folk säga: "Fan heller, det är dumt att göra så här – vi vill höra de riktiga argumenten."