Vänta lite – är satanism egentligen rätt nice?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien

Första gången jag läste Rosemary's Baby gick jag på gymnasiet. Det är berättelsen om en vacker kvinna som bär på Satans avkomma i en gotisk lägenhet i New York. Den knarkiga estetiken typisk för 1960-talets USA med världsmetropolen New York som bakgrund föll mig verkligen i smaken – alla middagsbjudningar i rum med murriga tapeter, regniga gator, feberdrömmar, infama jävla grejer, och sättet författaren Ira Levin kunde framkalla mardrömmar genom sitt porträtt av det nyfikna och ondsinta paret i grannlägenheten.

Efter att jag hade läst boken blev jag intresserad av min skolas enorma katolska tro; helt plötsligt var jag som förtrollad av tisdagsmorgnarnas mässa, psalmerna och myrran och allt det där. Ungefär samtidigt som jag började förlika mig med tanken på organiserad religion ritade min religionslärare ett diagram på tavlan som förklarade "syndens skikt" – det som följde med när man var allt annat än en återhållsam, strikt klädd och gudfruktig kristen. Så möjligheternas dörr slog snabbt igen.

De följande 15 åren har jag bara tänkt på religion då och då. Inte helt oväntat tyckte jag att det var en bra idé att undersöka buddism när jag var 19 och lyssnade på Animal Collective. Problemet är att jag gillar prylar för mycket. Prylar och att klaga . När det var dags för folkräkningen försökte jag och min brorsa få det till att Jedi skulle bli en grej – vi kampanjade till och med till vår familj och vänner. Självklart dyrkade jag Bert McCracken från The Used som en gud under en period. Jag antar att det är tro på sitt eget sätt.

Grejen är att inget av det där fastnade på riktigt. Nu är jag 28, utan något riktigt trossystem att tala om förutom att vara trevlig, leva bra och vid någon tidpunkt dö. Saken är den att det där är helt okej, men jag blir uttråkad. Jag vill veta vad det är jag saknar, och vad som finns Där Ute För Mig.

Jag undersökte ett par religiösa skolor och upptäckte att jag, återigen, kände mig dragen till satanism. Sedan fick jag reda på att det inte ens är en religion; till skillnad från ryktet (och namnet) handlar det inte alls om att dyrka en entitet kallad Satan. Läran och värderingarna flyter någonstans mellan hedonism och ateism, med en väldigt hälsosam dos dödsmetalestetik inkastad i mixen. Och vet ni vad? Det talar verkligen till mig.

Så, är satanism någonting för mig? Kanske. Låt oss ta reda på det tillsammans.

Först och främst: vad är satanism? Enligt thechurchofsatan.com handlar det om att vara "självcentrerad, och att göra sig själv till den viktigaste personen ("Guden") i ditt subjektiva universum." I den sataniska bibeln, skriven av Church of Satans grundare Anton La Vey, är självbetjäning a och o.

Standardreligion och lag är meningslösa. Lögner är giftiga. Satan är inte ett fysiskt väsen eller en metafysisk kraft, utan en metafor: världens förtal av "Satan" handlar om ett nedärvt behov av att kategorisera saker som onda och goda – att ha synder och dygd. Enligt den sataniska bibeln existerar varken godhet eller ondska.

En bra start. Ingenting betyder någonting och allt jag gör, så länge jag njuter av det, är rätt.

Jag har läst på internet (har du hört talas om det?) att en man som äger en bokaffär i min stad anses vara en av de ledande rösterna inom det satanistiska samfundet. Jag bestämmer mig för att besöka honom. Det går inte "bra". Inne i bokaffären, nedanför en smal gång förbi ett draperi och upp för en spiraltrappa, finns en lockande doft och en Gremlins-aura. Jag vill köpa någonting olagligt och kanske djupt omoraliskt, men när jag närmar mig kassan för att tala med mannen jag precis läst om stirrar han bara på mig.

"Har du några råd för en som intresserar sig för satanism?" frågar jag. Ingenting. Bara obruten ögonkontakt. "Säljer ni satanistiska texter?" Han pekar bakom mitt huvud. Jag vänder mig om och ser satanismavdelningen i bokaffären. Jag hasar mig över och försöker en gång till, liksom skrikandes så han kan höra mig. "Kan du rekommendera något?" Han ignorerar mig fullständigt, vilket gör mig mer intresserad än någonsin. Om satanism betyder att jag kan vara så självbetjänande att jag inte ens känner mig tvingad att prata med människor, så är jag med.

Bara centimeter från stället där jag skamset hukar mig finns en lång rödbrun dörröppning som vaktas av en sammetsgardin. Det står "Ej tillträde". Ovanför hänger skelettet från ett djurhuvud. Det skulle lika gärna kunna vara lagret, men jag har spenderat tillräckligt många timmar online läsandes om de hemliga, spöklika, jävligt häftiga och sexiga satanistmöten snubben som har bokhandeln anordnar – och jag är helt säker på att det är där inne mötena hålls. Tyvärr är jag alldeles för feg för att kika in.

Jag lämnar bokhandeln med Anton La Veys The Satanic Rituals, uppföljaren till den sataniska bibeln, där La Vey detaljerat redogör för de många praktiska traditionerna som satanismen utövar. Till exempel:

Jag går nedför gatan och läser den här boken och ett litet hål uppstår i molen ovanför och solen skiner – jag skojar inte, jag svär på, eh, Gud – precis på mig och sidan jag läser. Bara vi två, sidan och jag. Jag ler för mig själv och tänker "Hail Satan", men kommer sedan ihåg att det inte riktigt är den känslan jag får av den här grejen. Däremot känner jag mig fortfarande utvald.

Internet skvallrar inte om hur många satanister det finns; thechurchofsatan.com menar att räkna sig själva skulle tillåta andra att kvantifiera dem. Går du med i kyrkan officiellt ombeds du redogöra för dina intentioner med din sataniska resa, och kyrkan kommer berätta för dig huruvida de känner att du är lämpad eller inte.

Hittills är allting bra. Det jag egentligen vill veta, däremot, är om någon faktiskt offrar någonting inom satanism. Medan min fantasi löper fritt ser jag framför mig hur det där rummet i bokhandeln är som Eyes Wide Shut fast istället för massa kåta människor i masker sprättar de upp djur och skriver på väggarna med varmt blod.

Det visar sig att offra grejer inte är en satanisk ritual. Vilket faktiskt är en lättnad.

Ritualerna är rätt så chill faktiskt: personliga högtidsdagar hålls högt (födelsedagar och årsdagar) det finns (djupt frivilliga) firanden av Halloween och dagjämning och solstånd. En del satanister praktiserar tre typer av "magiska ritualer" som beskrivs detaljerat i bibeln: "Lustritualer" det vill säga "självdyrkan", som antagligen inte skiljer sig från hederligt sex och onani förutom att du antagligen vill kasta in lite satanistisk estetik, och det förstår jag. "Medlidanderitualer" det vill säga vara snäll mot sig själv och andra – något som antagligen också inkluderar sex och onani, och blir som en två-i-en. "Förstörelseritualer"… Här blir det intressant. Det är i stort sett svart magi. Voodoo-dockor, formler och framkallande av själar och sånt skit. Det är spöklikt, men det har ett visst framstående attribut: om en person inte är värdig en förstörelseritual kommer den inte funka. Väldigt passande.

Jag vill använda en liten plastgubbe som sitter på mitt skrivbord för att utföra lite "förstörelse" på och förbanna någon jag avskyr, men jag klarar inte av det. Jag vet att ingenting kommer hända, fast jag egentligen inte vet heller, förstår ni? Det är ändå frivilligt så jag skippar det.

Andra goda nyheter är att många medlemmar av Church of Satan är för abort, och drar ofta en lans för kvinnors fortplantningsrättigheter. Kyrkan i sig tar ingen ställning i frågan men uppmuntrar självklart sina medlemmar att använda sitt fria och självständiga tänkande.

Anton La Vey pratar inte ett skit om att lyssna på black metal som en satanisk grej, men jag tänker att han heller inte pratat om att alla hemsidor dedikerade till satanism ska vara täckta av svart och röd färg varenda jävla gång, så… Varje person för sig själv?! Jag spenderade en hel dag med att alternera mellan Mayhem och Nattefrost, och då och då lyssnade jag på en låt som heter "The Devil" som en bonus. Mayhem och Nattefrost får mig att sakna Selena Gomez men "The Devil" får mig att känna mig redo för att vara den bästa, och mest satanistiska, jag. Gör det som funkar för dig, antar jag. Och med dig, menar jag mig.

En hemsida berättar för mig att "män" i Church of Satan ofta bär "långa svarta rockar" med luvor, och för mig skvallrar det lite om nackskägg, men skitsamma. Jag läser också att "kvinnor" bär "sexuellt suggestiva" klädesplagg, och nu känns det som att jag sitter vid min dator med en slags allegorisk fedora. Jag letar upp andra hemsidor (den officiella) men ser inte något mer av den typen så jag tror allt är lugnt. Jag bestämmer mig för att bära en stor, lurvig svart tröja istället för någonting sexuellt suggestivt eller luvaktigt, för det känns som att ligga hemma i sängen. Även om jag ser lite galen ut handlar allt om överflöde i den här tankens skola. Och i den finns en lockelse med hela grejen: gör vad fan du vill och skyll på "kyrkan". Religion, eller hur?

TITTA – True Norwegian Black Metal:

Nu har jag läst Bibeln, granskat Rituals, testat voodoo (aldrig igen) och övervägt att gå med i kyrkan (kanske när jag får min lön). På jobbet tar jag rast för att röka en cigarett medan jag försöker förklara "satanism" för en kollega. "Det är faktiskt ganska coolt, Ashley, för att det är väldigt hedonistiskt och anpassningsbart. Du kan verkligen skräddarsy det efter dina ideologier. Det är inte alls som du tror att det är…" Jag pratar i några minuter tills jag tappar tråden och hon går tillbaka in. Kvar står jag stirrandes ned i asfalten, och känner mig omedelbart som en dörrknackande, pyramidspelsfifflande knäppgök.

Jag inser att jag aldrig kommer kunna säga, "Hej, jag heter Issy och jag är satanist!" med allvarlig min till någon, någonsin. Och med det så är allt över. Typ…

Jag kommer fortsätta läsa. Jag kommer gå tillbaka och bli polare med ägaren av den där bokhandeln. Och jag ska ta mig in i det där bakre rummet. Vad jag också kommer att göra är att ställa upp Rituals-boken på mitt skrivbord framför min skärm så att när mina överordnade kommer till mig skrivbord för att hetsa mig om en deadline kommer de veta att jag är deras överordnade. Tack vare satanismen.

Issy Beech finns på Twitter