En regnig eftermiddag med några av Frankrikes druider

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike

Det är få saker med hösten och vintern som känns värda att fira med det konstanta mörkret och kylan, men ändå befinner jag mig här hemma hos druiden Lanon i Val-d'Oise (ett franskt departement precis norr om Paris) för att göra just det. Lanons hem agerar även som mötesplats för druidsällskapet han är med i: la clairière bellovaque, eller bellovaque-gläntan. Just denna dag i slutet av september 2018 har flera medlemmar samlats för att fira höstdagjämningen och visa tacksamhet för allt gott som kommit ur det senaste året.

Lanons druidsällskap är del av den Franska druidalliansen samt det större nätverket den Keltiska druidalliansen som totalt utgörs av tolv stycken druidsällskap världen över. Det är ovisst hur många människor som utövar druidism runt om i världen i och med att det inte finns någon central organisation som är överordnad och har koll på alla mindre sällskap.

Lanon ser inte alls ut som bilden jag har i mitt huvud av hur en druid ser ut, det vill säga typ lite som Gandalf. Lanon, som är 67 år gammal, är ledare över sitt druidsällskap som består av tolv "kamrater", i åldrarna 27-67 och med yrken som personlig tränare, säljare och myndighetsanställd. Alla tilltalas vid det namn de tilldelades när de gick med i sällskapet, som alla har en särskild betydelse på det keltiska språket bretonska. En heter Imrinn, vilket betyder "poetisk mätenhet"; en annan heter Huel doch' gescoët, vilket betyder "hackspettens styrka". Lanons namn betyder "helig glänta" på bretonska.

Lanons fru Gwenfea ("vit älva") är här. Hon är en kort och vänlig kvinna, aningen reserverad, och jobbar inom fastighetsbranschen. Deras son Kélios ("krigare") är 43 år gammal och jobbar som biomedicinsk analytiker. Han har inte riktigt uppnått druidstatus än, trots att han tränat för det i 15 år. Istället benämns han som en ovate.

Lanon berättar för mig att Kélios inte blev tvingad att gå med i sällskapet. "Vi försöker inte övertala någon", säger han. "Min äldsta son bestämde sig för att inte följa traditionen. Det är ett personligt val som är upp till var och en."

För att bli en druid måste man ha studerat i minst tio år och vara över 40 år gammal. Ett problem för Lanon är dock att många aspirerande druider som tar kontakt med honom har ingen aning om vad det faktiskt innebär att vara druid. "Många kommer till oss med en absurd syn på vår filosofi och vill lära sig om magi", berättar han. "Det är helt galet." Druidernas liv, förklarar han, handlar om kunskap, meditation och att studera gamla texter och symboler genom berättelser, legender och myter.

En del medlemmar utvecklar dock med tiden särskilda förmågor. Vissa lär sig till exempel om konsten att hela med medicinalväxter eller att manipulera stenar. Lanon förklarar att deras uppgift som druider är att hjälpa andra upptäcka de krafter de redan bär på inom sig. "Trädgårdsmästare vill att sina växter blir sin bästa version av sig själv, och druider vill detsamma för sina elever", förklarar han. Allt detta gör de helt gratis, i och med att det går emot deras principer att ta betalt för tjänster.

Trots ett ihärdigt regnoväder lämnar druiderna Lanons varma vardagsrum för att ge sig ut i den närliggande skogen. I en glänta som markerats med stenar i en cirkelformation sätter de upp två runda bord med vita dukar intill en helig ek. På det ena bordet, som jag får höra är männens bord, ställer man träskålar med salt, kol, vatten och rökelse (symboler för de fyra elementen) samt bröd – en symbol för att dela. På kvinnornas bord står ljus och en litten kittel, symboler för livets kontinuitet. En del av druiderna har på sig en saie, en lång vit klädnad i linne, ovanför sina vanliga kläder.

Ceremonin börjar med att man renar gläntan. Druiden Sira Lucna tar upp gruppens maskot, en trädrake dekorerad med gröna, lila och blå band, och håller den i dess huvud. Alla får sedan i tur och ordning hålla i maskoten då de träder in i stencirkeln, som de går runt i flera varv.

Därefter ställer sig var och en på en förutbestämd plats. Från en portfölj plockar Lanon, Gwenfea och Kélios en dagordning för ceremonin och utskrivna böner och fortsätter genomföra flera ritualer: åkallandet av elementen och en hyllning till människor som gått bort. Då och då dricker man en klunk från ett horn som är fyllt med en brygd.

Ingen verkar störas av det konstanta regnet eller den bitande kylan.

Kélios uppger att han önskar att bli en fullfjädrad druid. Han går fram till varje druid en och en och ber dem formellt om deras tillstånd. Samtliga druider vidrör Kélios tumme med sina egna – ett tecken på att de godtar honom. Kélios, nu officiellt en druid, blir symboliskt utsedd som "klanens ledare" för det kommande året och blir krönt med en krans av ekblad.

Efter det lägger alla symboler från det gångna året (ett ekollon och ett löv) i kitteln för att sätta eld på det, vilket symboliserar cykeln av förnyelse. Man delar på brödet tillsammans; det som blir över placeras vid ekens stam som en offergåva till de bortgångna. Gruppen samlas sedan återigen i en cirkel, fast närmare varandra nu, hand i hand med stängda ögon, och ber i flera minuter.

Lanon meddelar att ritualen är över. Sira Lucna plockar upp deras maskot och alla följer efter honom i ett led, tar ett varv i cirkeln under tystnad innan de lämnar den. Man tar farväl av varandra innan folk börjar röra sig hemåt mot Lanons hus.

"Den tradition som våra förfäder utövade är såklart inte alls likt det vi gör idag", berättar Lanon för mig efteråt. Nuförtiden handlar det framför allt om hur allting är kopplat till naturens energier. Man dömer ingen och ingenting, och allting måste respekteras jämlikt – kvinnor, män, växter, djur och stenar.

Scrolla ner för att se fler foton från ceremonin.