Hur du tar dig igenom livskrisen du drabbas av i mitten av 20-årsåldern

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Du är ledig, sitter på en restaurang och stirrar ner i menyn när du börjar falla ner i en existentiell avgrund. Vanliga pommes eller de gjorda på sötpotatis? Vilka vill du helst ha? Och egentligen, spelar det ens roll? Båda är små skivor av näring som kostar 30 spänn. Men samtidigt, borde du inte bry dig mer om pengar? Tänk om du slösar för mycket för att någonsin kunna ha råd att försörja ett barn? Och vid 26 års ålder har du ju ändå börjat bli mindre fertil, eller hur? Du har sett ett diagram och det ser inte bra ut. Så du kommer säkert behöva adoptera, det vill säga om du ens ska ha barn, så om det ska ske snart, borde inte du göra slut med din partner och tillbringa de kommande fyra åren med att ha sex med så många som möjligt?

Du bestämmer dig för vanliga pommes. När du får dem serverade är de kalla.

Första dagen tillbaka på jobbet känner du dig konstig. Dina kollegor frågar hur du hade det på ledigheten, och du svarar att den var bra – en värld bortom produktivitet och att känna sig maktlös, underbetald och utbytbar, en kugge i maskineriet, med minst 2000 mejl att svara på konstant. Sen går du och sätter dig på toa och börjar googla på masterutbildningar.

Intensiva känslor av osäkerhet, att du är fast på ett jobb eller i ett förhållande, eller besviken av vad som tydligen är "det riktiga livet"? Rätt säker på att du går igenom den oundvikliga krisen som träffar en i mitten på 20-årsåldern.

Akademikern Oliver Robinson hade en av dessa som ung, och valde att börja studera fenomenet närmare. När jag ringer upp honom beskriver han det hela som ett tveeggat svärd. "Det är en period av instabilitet och stress, men också en period av intensiv personlig utveckling."

Dessa kriser har aldrig varit så vanliga bland unga som de är nu, eftersom med tanke på att världen för närvarande är en väldigt läskig plats att leva på har det som vi traditionellt sett gjorde i 20-årsåldern flyttats fram tio år: folk gifter sig och skaffar barn i 30-årsåldern. "Det som är bra med det är att det ger människor en möjlighet att vara med om roliga upplevelser innan de stadgar sig och får rutiner, men andra sidan av myntet är att det gör det mer sannolikt för en kris, på grund av att det råder mer instabilitet och stress runt den åldern," säger Robinson.

Han lägger till att det finns två olika typer av kriser i mitten av 20-årsåldern: "Den första typen är när unga personer känner att oavsett hur mycket de kämpar kan de inte anpassa sig till det vuxna samhället," förklarar han. "Den andra typen är när unga personer känner att de befinner sig på en väg de inte vill vara på och kommer fatta stora beslut om vad de vill göra, vilket kan vara en lång och smärtsam process."

Såklart måste det inte vara såhär; om du har tur kan du uppleva en spännande blandning av båda två!

Eftersom du förmodligen inte orkar höra igen att du borde börja meditera eller göra en moodboard (min mammas tips) för att komma ur detta tillstånd av förvirring och förlamning har jag sammanställt en del andra tips från livscoacher, psykologer och människor som har erfarenhet av att kravla sig igenom dessa typer av kriser på egen hand. Kanske kan du med hjälp av dem få saker att åtminstone kännas lite mer simpelt.

Enligt livscoachen och psykologen Karin Peeters handlar en sån här kris om att man sitter fast i en sörja av utdragen stress som kommer ur en känsla av att man måste fatta beslut. "En del reagerar genom att bli lamslagna utan att kunna agera; andra reagerar genom att fly, till exempel att man säger upp sig, lämnar sin partner eller flyttar från staden man bor i," säger hon. "Tredje reaktionen är att man kämpar emot, eller, 'Jag kommer jobba hårdare, gå på gymmet och göra allt jag kan för att uppnå någonting, vad som helst.'"

Uppmärksamma hur du själv hanterar din kris. För mig är det någonstans mellan a) förlamad, oförmögen att kunna fatta ett så simpelt beslut som vad jag ska äta till lunch, och b) att irrationellt springa iväg från en viss situation. Jag rekommenderar inget av alternativen, men om du vill analysera ditt beteende och jobba på de impulserna i stället för att fatta hastiga, oplanerade beslut, kan det vara hjälpsamt att försöka lära känna dig själv bättre.

Låt oss ta ett riktigt klyschigt dilemma: "Borde jag stanna på mitt medelmåttiga jobb när jag i själva verket vill kunna resa i framtiden, medan det jag gör just nu bara är att krypa närmare och närmare döden snarare än att planera min backpackingresa genom Centralamerika?"

Ångesten förhöjs av det faktum att du tänker väldigt kortsiktigt. Borde jag göra de här och det är, nu, nu, nu? Livscoachen Natalie Dee föreslår att man ska förändra hur man ser på tid: "Planera långsiktigt," säger hon. "Tänk: i 20-årsåldern vill jag vid något tillfälle resa lite. Det är en stor plan, men det ger dig mer tid för att genomföra det. I 30-årsåldern vil jag verkligen ha ett jobb som jag vill göra karriär i. I 40-årsåldern skulle jag verkligen vilja etablera mig själv. Man kan säga, under de tio åren är jag öppen för möjligheten att träffa någon, om jag vill ha en familj."

Med andra ord: sluta ha ångest för att du inte sitter på ett plan till Thailand och inse att du är ett halvt decennium yngre än alla andra som går på full moon parties, så några år till kan inte skada. Bonus: du kan tillämpa den här typen av mindre hetsigt planerande till alla aspekter av ditt liv.

"Jag vet inte varför jag har fixerat på den här åldern, men jag tycker det är rätt coolt att vara 37 och singel," säger Bertie Brandes, en av grundarna av tidningen Mushipit som nyligen släppte sitt "Crisis Issue" – som typ handlar just om att ha en kris i 20-årsåldern. "Jag tror att man måste omvärdera hela konceptet av att äktenskap ska vara det ens liv ska fokusera på som ung vuxen, och att det ska fortsätta göra det tills man dör, utan vi måste börja inse att varenda år av våra liv är dyrbara. Det är en press som vi satt på oss själva. Jag har singelvänner som är äldre, och även om de inte är jätteglada över det inser de att de inte är en patetisk katastrof, utan att allt är okej."

En följd av den här osynliga tidslinjen är känslan av att man måste skaffa barn. Det här drabbar främst människor med livmödrar, vilket är anledningen, tror Peeters, till varför så många kvinnliga kunder kommer till henne i mitten av 20-årsåldern, medan män generellt söker hjälp senare i livet. Man kan inte säga emot biologin här, men det är oavsett inte bra att sätta den pressen på sig själv. Men om det är grejen med att gifta sig du har mest ångest över, tänk bara att om det visar sig att förhållanden inte funkar som de ska när folk börjar fylla 40 kommer du vara snygg, cool och redo att ragga upp den första rundan av nyskilda. Så det är ju alltid nåt.

Om du har pengarna, så visst. Om du är 100 procent inställd på att du måste omskola dig och byta karriär, varför inte. Men att kasta dig in på en utbildning för att upprätthålla ditt liv som icke-vuxen, vilket bara kommer ge dig ännu mer CSN-lån, är en riktigt dålig idé. Håll ut i vuxenlivet; ta inte ut ett lån för att plugga Communication Design på Berghs.

Om man var tvungen att göra slut med nån i mitten av en jobbig kris är det svårt att inte fundera på om man inte bara gjorde det på grund av själva krisgrejen; kommer du titta tillbaka på vad som skedde om några år och undra om det var ett stort misstag att släppa taget om den personen? "De är inte slumpmässiga symptom," säger Bertie. "Man kommer till en punkt i ens liv då man inser att personen man är med verkligen är ett rövhål och man lämnar den bakom sig. Det är en väldigt självisk period, och måste bara låta sig vara besatt av sig själv ett tag."

Genom att vara självisk lär du dig om dig själv och vad du behöver i ett förhållande, vilket är bra, så du inte i framtiden blir tillsammans med nån som suger.

En period då man inte ligger med nån kan ofta vara en fantastisk tid då produktivitet och självutveckling frodas, men det kan också leda till att man blir så petig och upprorisk att det nästan blir som att man testar sig själv för att se hur länge man kan gå utan att ha sex. (Om det gått sex månader, då kan jag lika gärna gå tre år till! Varför inte?) Oavsett hur lite eller mycket sex du har kan det vara värt att inte försöka göra det till en tävling för sig själv att ha så lite eller mycket som möjligt.

"Om du gör ditt rum till ett konstigt altare där allt måste vara exakt på sin plats börjar man tänka att man aldrig kan dela den platsen, eller sin säng, med en annan person. Det blir som en andra livmoder," säger Bertie.

Vi gick i skolan, började på universitet och fick ett jobb – vi följde den vägen som lagts framför oss utan att ifrågasätta den, så inte undra på att många människors kriser i mitten på 20-årsåldern ofta späs på av det faktum att vi nu plötsligt är helt ensamma i hagen och tittar förvirrat efter vår hjord.

Livscoachen Natalie tror att det är viktigt att dela upp vad man vill från vad man känner att man behöver. "Ett 'behov' är något som sätts på dig, möjligen av samhället, dina vänner eller kollegor. Det har en annan energi än ett begär," menar hon. "Det är lite som ett måste, vilket sätter mycket press på dig. Ett begär är att röra sig mot något – du själv är den som pushar för det."

Det är lätt att börja tänka att om du hade ett bra jobb skulle du vara en helt annorlunda människa och alla bitar skulle falla på plats. "Jag är fixerad vid tanken att jag inte kan vara singel längre, men det har inget att göra med det faktum att jag behöver eller vill ha ett förhållande; det är mer för att jag känner mig förvirrad över vad jag gör med resten av mitt liv," säger Bertie. "Och det är farligt, för om du fixerar på ditt jobb som den saken som gör dig olycklig, och du slutar, kan du få problem sen när du inser att det inte bara var det."

Se även: sluta definiera dig med ditt jobb.

Det har tagit mig 25 år att inte känna enormt mycket skuldkänslor för att jag "inte är produktiv nog" om jag ligger i sängen och kollar Netflix en hel helg då jag känner mig känslomässigt eller fysiskt utmattad. Jag ser tillbaka på månader eller år som "slösats bort" på grund av psykisk ohälsa, en tid då jag inte kunde prestera så väl som jag hade velat. Men om du känner att du har en period då du mår dåligt – straffa inte dig själv för det.

"Jag gick igenom en fas förra året då jag kände mig deprimerad och bara satt i sängen och var besatt av vloggar på YouTube; jag kunde inte inte kolla på dem," säger Bertie. "Det kändes som att jag slösade bort hela jävla livet, och tre månader senare skrev jag en artikel om den perioden och allt jag kände, och plötsligt fattade jag. Varenda upplevelse man har, oavsett om det är fem dagar i sängen, kommer vara användbara för dig på något sätt. Det känns bara inte som det när du går igenom det. Vi år så inställda på att tänka att vi måste prestera att vi har förlorat all respekt för tidsslöseri. När man slösar tid händer så många bra saker; dumma idéer kan bli till fantastiska idéer. Vila är viktigt. Om du ligger i sängen får din kropp vila, även om du håller på att bli galen i hjärnan."

Den här kulturen av att konstant behöva vara "igång" och leva livet fullt ut varenda sekund och situation i livet har samma ursprung som den kris som drabbar folk i 20-årsåldern. Som Robinson säger: det är troligare att du kommer fatta beslut i lugna omständigheter än stressiga, så tillåt dig själv att koppla av på det sätt du behöver.

"Många unga vuxna oroar sig för att andra kommer se deras kris som 'gnäll' eller att de 'klagar'," säger Robinson. "Och en del människor – främst äldre människor eller de som aldrig haft en period då de tvivlar på sig själva – kan göra just det. Kom ihåg att vad du än känner är berättigat, även om andra inte verkar tycka det."

Så nästa gång nån påminner dig om att 20-årsåldern är bästa perioden i livet, säg åt dem att en expert på livskriser sa: "Den mängd stora beslut man måste fatta gör det onekligen till den svåraste perioden i livet när det kommer till stress och psykisk hälsa."

Tröstas av det faktum att oavsett hur mycket du fuckar upp ditt liv här i nuet kommer det nog inte vara så hemskt i det långa loppet. Gör nåt bara. Eller gör ingenting alls, och bara sitt där med den här artikeln i dina Favoriter, beställ lite kalla pommes och dejta nån du känner är "helt okej".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i november 2016.