Det kan vara svårare att sluta med benso än opiater

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK och är en del av Trippa tryggt, en artikelserie från VICE om droger och skademinimering. Läs mer här.

Första gången jag tog bensodiazepinen Valium var jag 19 år och reste runt i Sydostasien med några kompisar. Jag hade precis haft mitt första stora breakup och vaknade varje natt av att jag skrek. Det var ganska dramatiskt. Någon gav mig en Valium, och för första gången på flera veckor kunde jag få en god natts sömn.

Men det var inte under den resan som jag blev beroende av bensodiazepiner. Mina problem började med att jag väldigt ofta började känna mig utmattad när att jag hade fått mitt första jobb efter universitet. Jag fick dåligt betalt och var för pank för att flytta hemifrån. Stressen av att bo hemma, att ha chefer som konstant satte press på mig och pratade om nedskärningar gjorde att jag ofta fick migrän. Mina händer kunde domna bort medan jag skrev på datorn. Jag fick otroligt mycket ångest, och min stress visade sig genom fysiska symptom, men jag visste inte tillräckligt mycket om psykisk ohälsa för att greppa hur jag faktiskt mådde. Jag bara körde på som vanligt och ignorerade det faktum att jag mådde skit.

Mitt festande höll även på att spåra ut. Kombinationen av att vara ung och konstant gå runt med jobbångest gjorde att jag alltid var på jakt efter sinnesförändrande tillstånd. Det var här benso kom in. Jag och mina kompisar började köpa det från några vi kände för att avtändningen skulle dämpas efter kvällar när vi varit ute och festat. Att ta benso kändes som att bli insvept i hundra varma filtar.

Även fast jag kom till en punkt då jag inte längre kunde gå ut utan ha med mig mitt lilla piller hade jag ingen som helst aning om att jag höll på att bli beroende. Det var inte förrän jag började ta benso på jobbet som jag nu i efterhand inser att allt verkligen började gå utför. Plötsligt försvann all min jobbångest och stress. Jag blev av med min huvudvärk. Jag orkade stå ut med min hemska chef och alla hundratals olästa mejl som låg och väntade i inkorgen. Den konstanta krypande känslan av att jag skulle få en panikattack försvann. Och jag var fullständigt fast i min onda cykel.

Ångestdämpande bensodiazepiner som till exempel Diazepam (eller Valium), Xanor (eller Xanax) är väldigt beroendeframkallande. Man bygger upp tolerans mot dem snabbt. I början tog jag en halv Diazepam om det var en deadline, men inom kort började min kropp skrika efter mer. Snart började varje morgon med att jag tog ett helt piller på 10 mg (den starkaste dosen som framställs). Efter ett par månader tog jag 20-30 mg per dag.

Problemet är såklart att man med en ökad tolerans för bensodiazepiner får förvärrade abstinensbesvär när man inte tar dem. Jag hade kommit så långt att om jag inte tog en Diazepam fick jag ännu mer panikkänslor än när jag började använda dem från första början.

"Bensodiazepiner som Diazepam som används för att dämpa ångest förvärrar faktiskt ångestsymptom", menar Tim Leighton, chef för utbildning och forskning på Action on Addiction, en brittisk välgörenhetsorganisation som hjälper människor som är beroende av droger och alkohol. "Det är därför de inte rekommenderas för långvarigt bruk."

"Läkare brukar inte skriva ut bensodiazepiner för bruk i mer än ett par dagar", berättar han. "Läkemedlen är för beroendeframkallande. De flesta som får problem med de här medicinerna är äldre människor som oklokt nog fått dem utskrivna för länge sedan och inte kan sluta ta dem – eller unga som köper dem online." Jag själv var en av dessa unga – det tog nämligen inte lång tid förrän jag började beställa benso på internet, utan att ha någon som helst aning om var de kom ifrån och huruvida de var utblandade med något. Så vitt jag visste skulle det kunna ha varit citronsyra färgat blått. Men jag, och vem som helst för den delen, kunde beställa 50 tabletter Diazepam à 10 mg för 250 kronor, och så levererades det efter bara några dagar. Jag behövde inte ens möta en langare i person.

Att ha ett konstant flöde av Diazepam i blodet gör att man blir avtrubbad. Jag började göra väldigt tveksamma saker med killar jag knappt kände – en gång övergav jag min kompis när vi var på semester tillsammans för att dra iväg med en kille – utan att bry mig om konsekvenserna. Och om jag började ifrågasätta mig själv tog jag bara en till tablett.

Till slut nådde jag botten. Förra julen, då 26 år gammal, beställde jag massvis med tabletter som visade sig vara fake. Efter några dagar var jag helt övertygad om att jag höll på att tappa förståndet helt och hållet. Jag drabbades av en mängd olika fysiska och psykiska symptom som höll i sig, och jag bara fortsatte ta mer och mer i hopp om att det skulle hjälpa. Jag kände att jag konstant var på gränsen till att få en panikattack, jag var extremt paranoid och trodde att alla hatade mig, jag fick agorafobi, migrän, kväljningar, gråtattacker, värmevallningar och hjärtklappning. Jag trodde jag skulle dö.

Jag googlade mina symptom, desperat efter svar, och till slut hittade jag en tråd som förklarade exakt vad det var som hände mig. En gammal man i USA som hade fått Valium utskrivet för 20 år sen berättade att även han känt att han höll på att bli galen efter att hans husläkare slutat skriva ut det till honom. Han hade haft precis samma symptom som jag upplevde, och äntligen förstod jag vad som hände. Jag höll på att avvänja mig från en drog som jag slutat med tvärt. Det jag upplevde var allvarliga utsättningssymptom.

"Diazepam kan vara ännu svårare att sluta med än mer 'spektakulära' droger som heroin och kokain", säger Leighton. "Abstinensen beror helt på hur mycket man tagit och hur länge, men det kan potentiellt vara livshotande. Abstinens från heroin är egentligen inte livshotande i sig, men de krampanfall man kan drabbas av när man slutar med Diazepam kan vara dödliga." I efterhand får jag kalla kårar av tanken på att jag skulle kunna drabbats av ett krampanfall på grund av hur naiv jag var.

De kommande månaderna trappade jag ner på bensodiazepinerna stegvis, enligt ordination från en fantastisk läkare som inte dömde mig överhuvudtaget. Men att ta mig till sjukhuset var bland det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv. Symptomen jag upplevde under julen kom tillbaka, fast mindre allvarliga. Jag behöll mitt jobb – knappt – men efter att jag slutat varje dag hade jag inget annat val än att gå hem, lägga mig på soffan och låta min hjärna göra sin grej. Jag var en enda stor paranoid, svettig och snörvlande röra. Det var en konstant kamp att hänga med i samtal och bara att gå någonstans. Min sömncykel var helt förstörd, och dag efter dag kom jag med ursäkter; mina vänner fick konstant höra att jag "kände mig utmattad" eller att en familjemedlem hade blivit allvarligt sjuk. En kompis fick till slut nog och konfronterade mig, vilket gjorde mig ännu mer paranoid. Men hon hade all rätt att misstro mig.

Ändå berättade jag inte sanningen för någon. Ingen visste vad jag led av. Jag skämdes så otroligt mycket över mig själv. "Hemliga beroenden är inte så ovanligt som man kanske tror", berättar Leighton. "Man inser helt enkelt inte att någon har ett beroende eftersom de lyckas dölja det." Att försöka ta itu med sitt beroende på egen hand säger han är "beundransvärt" men det är inte något man bör gå runt med helt själv, utan det bästa är om man vågar prata med någon om det.

Jag gick till en beroendeklinik i hemlighet en gång i veckan, där jag träffade en specialistläkare som fick avgöra om jag var tillräckligt pålitlig för att bli utskriven en låg dos Diazepam som jag skulle trappa ner med sakta över flera månader. Jag skulle såklart kunna ha tryckt i mig alla de tabletter jag fick direkt och sen bara köpt mer online, men jag följde läkarens anvisningar eftersom jag bestämt mig för att jag skulle bli fri från beroendet. Jag trodde inte jag skulle klara av rent fysiskt att gå igenom de abstinensbesvär jag upplevt.

Att ta mig till kliniken en gång i veckan var inte lätt. Varje gång jag gick igenom svängdörrarna kände jag mig livrädd. Alla andra där försökte avvänja sig från heroin, och jag var den dumma medelklasstjejen som alla förmodligen undrade vad fan hon gjorde där. Det blev ofta bråk i väntrummet, och flera gånger skrek män som blev behandlade på kliniken på mig. Men det var så det såg ut. Den offentliga vården hjälpte mig dock otroligt mycket, och att jag lever i dag är deras förtjänst.

Nu har det gått ett år sen jag insåg att jag var beroende av bensodiazepiner, och för första gången på länge kan jag säga att jag känner mig okej. Jag kan fortfarande få panikkänslor över fåniga saker, och då och då får jag spänningshuvudvärk och ryggont. Men på det stora hela känner jag mig som mig själv igen.

Innan jag började ta benso hade jag lätt för att få ångest, men jag hade aldrig fått panikattacker och jag led aldrig av den där cykeln av negativa tankar förrän jag var djupt inne i mitt beroende. Om det var möjligt hade jag önskat att det aldrig hände, för nu vet jag precis hur dåligt min hjärna kan få mig att må, och efter alltihop känns det som jag kanske aldrig kommer vara som jag var innan till hundra procent. Jag har känt och tänkt alldeles för mycket.

Förhoppningsvis kan den här artikeln få åtminstone en person som tar bensodiazepiner rekreationellt att tänka: "Okej, jag kanske borde ta det lite lugnt", för då har det kommit nånting bra av det som hände mig. Bensodiazepiner är inget man ska ta lättsamt. Det är ingen leksak. Det är inte en snabb lösning när man känner sig stressad. Det kanske gör att man får en mindre jobbig avtändning, men tro mig: ju mer du förlitar dig på det, desto mer makt får drogen över dig.

Få hjälp och vård via 1177 om du misstänker att du är beroende av bensodiazepiner. Hitta mer information här.