Om de levt för ett par hundra år sen hade Inka och Niclas Lindergård kanske blivit anklagade för häxeri. Det verkar nämligen som de har förmågan att manipulera vår planet på omöjliga sätt. De framkallar exempelvis norrsken vid mynningen av en grotta. Men det handlar varken om magi eller galna Photoshop-skills. Inka och Niclas lovar att att deras hemlighet ligger i att ha mycket tålamod. Om man var tvungen att klassificera deras fotografier skulle de gå under vad man kallar “landskapsfotografi”. Det är ju just det som de faktiskt fotograferar – vackra landskap. Men den benämningen gör inte bilderna rättvisa – parets fotografier går nämligen långt utanför de traditionella ramarna.
Ta en titt i deras andra bok The Belt of Venus and the Shadow of the Earth. Titeln kommer från en av de mest fotograferade temana i världen: solnedgången. “The Belt of Venus” är den rosa ljusrand som uppstår när solen sjunker ner över horisonten, och “Shadow of the Earth” är just precis det – skuggan som jorden kastar över sin egen atmosfär. Tillsammans skapar paret fenomenen av den där vackra rosa-till-blått-färgskalan som vi ser vid en solnedgång.
Videos by VICE
Inka och Niclas är inte bara duktiga fotografer; de berättar även fängslande historier. I denna artikel berättar de hur de träffades, beskriver en magisk vistelse på en kaffeplantage i Tanzania och om en magisk strand i Nya Zeeland.
The Belt of Venus and the Shadow of the Earth finns att köpa inbunden här.
VICE: När träffades ni?
Inka och Niclas: Vi träffades i södra Sverige när vi båda studerade fotografi 2005. Niclas kom från norra Sverige och hade tidigare jobbat inom stålindustrin. Han var intresserad av 80-talets metalband och hade dessutom håret för att matcha det. Inka var mer intresserad av gamla fotografiska processer, hon praktiskt taget föddes som en vegetarian och sydde sina egna kläder som nån slags hippiemormor. Vi tyckte båda att den andra var lite konstig men ändå intressant. Våra lägenheter var väldigt nära varandra så vi började umgås väldigt mycket i den här superlilla byn.
Och när började ni jobba tillsammans på era kreativa projekt?
Vi började diskutera att vi skulle göra ett projekt tillsammans efter vi gick ut skolan, i samma veva som vi också blev tillsammans. Vi hjälpte varandra mycket i skolan, så vi kände till varandras verk väl. Flera år senare åkte vi till vår väns väldigt simpla hus ute vid en kaffeplantage i Tanzania. Husets elektricitet kom från ett bilbatteri, och för att någon av oss skulle kunna duscha var den andra tvungen att pumpa på någon slags steppmaskin. Från verandan kunde vi sitta och titta på Kilimanjaro.
Det slutade med att vi var kvar där i tre månader och bara jobbade varje dag. Vi hade bestämt oss för att fullfölja varje minsta lilla idé vi kunde komma på för att se hur vi arbetade tillsammans som en duo. I slutändan använde vi kanske fyra eller fem bilder av alla tusentals vi tog under vår tid i huset. Nu har det gått ungefär nio år, och vi vet inte längre något annat sätt att jobba på än tillsammans.
Mycket av era verk i The Belt of Venus and the Shadow of the Earth ser ut som de omöjligen skulle kunna ha format sig så naturligt. Berätta mer om hur ni rent tekniskt gjorde för att få fram dessa bilder.
Vi använder egentligen ganska simpel utrustning; vi har en vanlig systemkamera, en blixt och en lins. Vi gör det inte till en stor produktion med sex blixtar och en vindmaskin. Det handlar om att göra mycket med lite, och att vänta på rätt ögonblick är en stor del av processen. Det är en så härlig känsla när allt blir uppställt perfekt och fotot blir så mycket mer än vad någon av oss kunde ha förutspått.
Mycket av verken i serien kretsar kring performativa händelser som bara kan upplevas genom fotografier. Allt ni ser i bilderna har hänt under själva exponeringen. Vi behandlar alla våra handlingar – vare sig det är att kasta pulver ut i vinden, att bygga en skulptur av grenar eller att låta ljus skina på några stenar – som utföranden gjorda i symbios med omgivningen, naturens element och kameran. Vi gillar att utforska kamerans roll som en bro mellan den fysiska världen och den fotografiska världen.
Med tanke på ert jobb känns det rimligt att fråga: vad är några av jordens vackraste platser?
Island, generellt, men särskilt Jökulsárlón med sin svarta strand som är täckt av isberg som flutit i land. Vi har varit där fyra gånger och varje gång har varit magisk.
Sen är det Koekohe Beach i Nya Zeeland. När vi först kom till stranden var himlen alldeles magiskt dimmig och en blandning av guld och rosa. Vi började genast springa runt i panik och flytta runt allting och ta bilder, eftersom vi trodde att allt skulle försvinna efter tio minuter. Efter en timme var ljuset exakt likadant, så vi saktade ner takten och började verkligen tänka ut vad vi skulle göra härnäst. Vi försökte genomföra en annan idé i kanske en timme utan att ljuset förändrades, det var som en soluppgång som var fastfrusen i sin position. Vi fortsatte jobba hela dagen tills vi var helt utmattade, och långsamt försvann den perfekta soluppgången och blev till en perfekt solnedgång. Det kändes så overkligt.
Tredje är Glacier Point i Yosemite, vid solnedgången. Där är det alltid massvis med folk eftersom det är en känd plats, men den är känd av en anledning. Här måste vi även nämna Lofoten i Norge och Tre Cime di Lavaredo i Dolomiterna.
Ni tar bilder av den naturliga världen, men bilderna känns nästan som att de kommer från en annan planet. Var ni någonsin intresserade av det ockulta?
Vi har alltid varit fascinerade av naturens mystik och vi har sökt efter bevis på det ockulta överallt: i nordisk mytologi, hedonistiska religioner, till och med på andliga vykort i souvenirbutiker. Vi är verkligen intresserade av det estetiska och den rituella energin som hör till det ockulta. Vi refererar ofta till ett foto eller landskap som “death metal”, och det menar vi på ett väldigt positivt sätt.
Vad är nästa steg för er? Vad ser ni fram emot att jobba med 2017?
Vi har en utställning i Rotterdam i februari och vi fick precis veta att vi kanske kommer åka till Mexiko i januari för en plåtning. Förutom det har vi precis släppt vår andra bok The Belt of Venus and the Shadow of the Earth. Så nu är vi lite utblottade, allt vi jobbat med och brytt oss om har nu kommit ut till allmänheten. Vi får börja om nu på något sätt, vilket känns både spännande och lite läskigt. Just nu jobbar vi på några fotografiska skulpturer; vi böjer våra foton runt tredimensionella gipsfigurer, som att vi smälter våra bilder över naturliga objekt. Det är en rätt så ny riktning för oss.
Intervju av Isabelle Hellyer.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2017.
Inka och Niclas Lindergård finns på Instagram.
