Fem berättelser om att vara minoritet i queera rum

Att det finns rasism inom hbtq-communityt är ingen nyhet. Drömmen om att queerklubbar ska vara ett safe space för alla, oavsett sexualitet, könstillhörighet och hudfärg är tyvärr inte mer än det – en dröm. Olika typer av exotifiering är ett vanligt inslag i många hbtq-personers vardag. Samtidigt är det inte heller sällsynt med personer som är öppna med att de har en preferens för en viss hudfärg, inte minst på dejtingappar som till exempel Grindr.

Är vita hbtq-personer själva medvetna om sitt eget problematiska beteende? Och vilken roll har Pride i det hela? För att synliggöra de rasistiska strukturer som finns lika mycket i queera rum som utanför pratade jag med fem hbtq-personer om deras egna erfarenheter och syn på diskriminering inom rörelsen.

Jag tänker att ett av grundproblemen är hur vita queers inte ser sig själva som en del av problemet. Att de har vitas privilegier och rasistiska föreställningar, även om de aktivt kämpar emot dem. Det har jag också eftersom jag har vuxit upp i den här världen. Man tror att för att man utsätts för ett förtryck kan man inte utsätta andra för andra förtryck, vilket blir väldigt farligt. Man försvarar sig med att man har ju en vän som är asiat eller svart, eller ännu värre: "Jag har ju legat med en [insert race]." Då bevisar den personen exakt det jag försöker säga med att hen är en del av problemet.

Det var en "intressant" upplevelse att bli över 18 och börja gå ut i Stockholms nattliv. Som en ickebinär transperson med ett väldigt varierande könsuttryck blev jag ibland läst som tjej, ibland som bög. Man får den här blicken som frågar: "Vad är du egentligen?". Om jag ses som kvinna ses jag som östasiatisk kvinna och därmed ett översexualiserat objekt, och då var det mycket folk som närmade sig på klubben. Men sedan om jag presenterades som kille är jag inte bara kille, utan en östasiatisk kille och därmed väldigt avsexualiserad, och då var det ingen som flirtade eller ingen som såg på en alls. Det är jobbigt att i vita queera sammanhang får man aldrig vara ickebinär eller aldrig vara queer, utan man är först och främst östasiat, eller först och främst något annat.

Jag har blivit inbjuden till många olika panelsamtal på Pride genom åren. Men då är det ofta för att prata om rasismen inom hbtq-communityt, mellan- och utanförskapet, hotet från högerextremism. Man får inte vara med i sådana samtal som vita är med i och prata om till exempel polyrelationer, eller frågor som rör transpersoner eller bisexuella personer. Man har blivit tillskriven att man är en del av det här communityt på vissa villkor. För två somrar sedan satt en helvit panel och skulle prata om huruvida det är rasistiskt att ha olika preferenser kring hudfärg/etnicitet eller inte, vilket då denna helvita panel kom fram till att nej, det var det inte enligt dem.

Att växa upp som svart i Sverige innebär att en hela tiden tvingas se sig själv med en blick utifrån och kärnan i mitt motstånd har alltid varit att verka mot det i den mån jag orkar. Även om det är tröttsamt med exotifierande meddelanden i appar och att som ung behöva hantera personer som tror du signat upp för "race play" enbart genom din blotta existens, har jag främst agerat mot den här maktordningen genom att skapa mötesplatser i form av klubbar med ett tydligt tilltal mot queer persons of color, innehållsmässigt och när det gäller representation.

Likt resten av samhället så står inte hbtqia+-communityt fritt från strukturella maktordningar. Både internt och externt finns det en bild av ett fördomsfritt sammanhang med en ökad förståelse för olikheter och intersektionalitet. Speciellt när jag var yngre hade jag svårt att känna mig tilltalad eller överhuvudtaget tänka mig att mina allierade skulle finnas på mötesplatserna jag såg. En nattklubb är by default en passiv plats som innehåller samtliga maktordningar tills du aktivt väljer att arbeta mot dem. Vi som rasifieras bär på så många erfarenheter och referenser att det i princip är omöjligt att stöpa om mina klubbar till en avpolitiserad plats där enbart schlager, den gentrifierade formen av house- eller techno spelas av normkroppar som en majoritetskultur enkelt omfamnar.

Det blir lätt ensidigt fokus på exotifiering, typ "det här skrev den här personen till mig och jag kände såhär". Men i grunden är det en rasistisk struktur som vi alla tvingas förhålla oss till. Vissa gynnas mer av den och andra missgynnas av den. Personligen har jag lärt mig att leka med den svarta hypermaskulinitet jag ofta blir tillskriven, och det är inte en grej egentligen, men för resten av världen är normbrytande svarta kroppar ofta det. På mina klubbar erbjuds ett annat narrativ som mina besökare ryms inom, där man vet att pengarna man spenderar hamnar hos kulturutövare som utan klubbar som GAG inte hade haft en lika självklar scen att stå på.

Som queer, rasifierad och muslim så stöter en ofta på fördomar, såsom att muslimer är väldigt våldsamma och hatiska mot folk inom hbtq-spektrumet. Sen är det många som även verkligen tror på att muslimer själva inte kan vara queera. Nuförtiden skrattar jag mest åt sådana kommentarer då det låter så löjligt och märkligt. Men ibland när man har ork kanske man försöker förklara. Men det är som det är, vissa vägrar lära sig om att folks kamper kan vara intersektionella.

För det första känner jag att alla organisationer endast bryr sig om den vita majoriteten, och då blir rummen automatiskt inte lika välkomnande eller inkluderande. De känns liksom som att de inte till för såna som mig. Sen under själva Pridefestivalen är det väldigt mycket fokus på just vita cisbögar, vilka det redan alltid kretsar kring i till exempel QX. Resten glöms bort och det är som att folk helt glömt bort att Priderörelsen faktiskt startades av rasifierade transkvinnor. Folk behöver gemensamt börja reflektera mer kring bredare hbtq-frågor, så att de inte faller på platta analyser med ett så vitt cisfokus.

Jag tror att de som arrangerar Pride känner att det är enklare att göra Pride till en fest än till en protest. Det är enklare att bara ha lite temporärt skoj än att ta upp viktiga frågor och faktiskt bemöta dem. Med det temporära så kan en till exempel kolla in i innerstan i Stockholm, där de dekorerat med Pridegrejer överallt. Hornstull är dränkt i regnbågsfärger och alla bussar har Prideflaggor. Tänk om man istället skulle ha satsat de pengarna på RFSL Newcomers istället? Eller på någon annan organisation som arbetar för hbtq-personers trygghet och rättigheter. Tänk hur mycket mer det skulle hjälpt i praktiken om pengarna hade gått till att faktiskt göra hbtq-personers livssituationer lite enklare i ett samhälle som är väldigt heterocentriskt, istället för att lägga pengar på att utsmycka staden för att skryta om hur hbtq-vänligt Sverige är. Det är helt enkelt pinkwashing.

Det är sällan som andra hbtq-personer är öppet rasistiska, det handlar snarare om mikroaggressioner. Frågor som "Var kommer du ifrån?" är vanliga. Om jag nämner att någon inom min familj har fällt homofobiska kommentarer måste jag alltid förklara att det är min vita familj som gjort det. Man antar alltid att om man är homofob är man inte heller vit.

Rent generellt inom the community finns det ett antagande om att folk som är arbetarklass eller folk som inte är vita är mer homofobiska än vita medelklassmänniskor, vilket jag kan bli ganska upprörd över. Dessa typer av mikroaggressioner är ofta så pass “små” i sig själva att man inte kan göra en stor grej av det där och då. Men om man lägger ihop allting som sägs över tre, fyra år, då blir det en större grej att behöva bemöta.

Men ibland bemöter jag ändå sånt, antingen med ett skämt eller genom att göra det tydligt att jag inte tycker det är okej. Om jag inte känner den personen är det inte sällan som hen reagerar med ett: "Nej, men det var inte så jag menade!". Speciellt vissa personer inom hbtq-communityt. För de är ju medvetna. De har gått på demonstrationerna, så de behöver ju inte lära sig något tycker de. Det här är en ganska utbredd attityd, speciellt bland cispersoner verkar det som, eller i alla fall de mest privilegierade. Det är det här antagandet om att "jag kan ju allt för att jag har en marginalisering, och då vet jag ju det mesta om de andra".

*Mia heter egentligen något annat.

Som queer och som same är bara ens själva existens normbrytande. Bara att överleva är ett motstånd i sig. Som queer same kan en sällan spegla sig själv i andra eftersom jag många gånger är ensam att vara det i ett rum. Folk förstår sig inte på kläderna eller språket, och även om de vill respektera en kan det vara väldigt svårt för folk att verkligen förstå.

Många gånger finner jag styrka i att se Black Queer Sweden-rörelsens kamp, i och med att de fått arbeta så fruktansvärt mycket hårdare än oss och utsätts för ett extremt mycket hårdare rasistiskt tryck även i sin vardag. Trots att samers utseende kan vara utmärkande passerar majoriteten som vita. Men rasismen finns såklart där även mot samer, och det handlar framför allt om en extrem okunskap och många gånger en exotifiering – en typ av rasism som folk ibland vill påstå är positiv. Att jag ska ta det som en komplimang att jag har ett så vackert ansikte med mina kindben. Sen får man även kommentarer kring huruvida man är samisk nog och ser samisk nog ut.

Jag tror det finns någon slags idyll om att hbtqia-världen inte går att köpa, och det hade ju varit underbart, men kapitalismen tar ju sig in verkligen överallt. Så bara det faktum att det är dyra samtal i Pridepark och dyra band som folk faktiskt inte har råd att gå på är bisarrt. Allt i Pride kostar – att delta med accessoarer, komma in i Pride Park eller andra platser där livsviktiga seminarium och samtal förs. Pride har inte kontaktat oss angående en samenärvaro i paraden, så vi har själva organiserat ett eget queersamiskt block i år som vi kallar Pride-rajd. Med tanke på att det är Europride i år som ska vara inkluderande och representativt för Sverige känns det tråkigt att representationen av urfolk inte verkar vara intressant för dem.

För att vi ska gå i rätt riktning behövs fler betalda samarbeten – många gånger vill folk att vi ska föreläsa och prata gratis. Det är underbart att de är intresserade av att lära sig mer, men folk är redan utbrända av att konstant behöva titta sig över axeln på grund av kombinationen av utsatthet eller ensamhet, och tomheten man kan uppleva som queer same av att konstant bli ifrågasatt. Så kom och lyssna på samtal under Prideveckan, stötta gärna Sápmi Pride och kom ihåg att ni sitter på privilegier och kom ihåg att använda dem.

Missa inte Amnesty & VICE Talks goes EuroPride. Ett samtal om "minoriteter inom minoriteten”. Torsdagen den 2 augusti klockan 18.00 på Södra teatern i Stockholm. Mer information finns här.

Benjamin Wirström finns på Twitter.