Minnen från St Petersburgs rejvscen på 90-talet
Fotografi: Bistriy. Bilder med tillstånd av INRUSSIA
rave

Minnen från St Petersburgs rejvscen på 90-talet

INRUSSIA och Gosha Rubchinskiys nya bok berättar om rejvare i postsovjetiska St Petersburg.
22.6.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D.

"Glansiga Adidas i nylon, en flourescerande nylontröja, vinyljeans från Diesel och en ryggsäck över axlarna." Så börjar en artikel från The St Petersburg Newspaper som beskriver modet för St Petersburgs unga rejvare på mitten av 90-talet.

"Banaliteten i oändliga upprepningar och en brist på riktig struktur inom rejvmusiken har förmågan att ge upphov till en enformighet inom modet… De här unga människorna vaknar på kvällen, borstar tänderna, och efter att ha täckt sig själva med syntetiska ämnen drar de ut på klubbar. De flesta kan inte komma ur sängen förrän de tagit ett piller eller snortat lite kokain."

Annons

Unga som gillar droger och är rebeller, mode som vuxna inte förstår sig på, tokiga danser och enformig musik – alla dessa grejer är ändå rätt universella.



St Petersburg grundades 1703 av Peter den store med förhoppningen att som ny huvudstad förena Ryssland och Europa vid Östersjön. Den barocka metropolen har alltid haft västerländska ambitioner i kärnan av sin identitet. Staden ersatte Moskva och var landets huvudstad från att den grundades fram till revolutionen 1917 som kom att bli slutet för Romanovdynastin.

Under kommunisttiden, när Moskva blev huvudstad igen, blev St Petersburg ett centrum för Rysslands upproriska konst och undergroundmusik. Husockupanter, punkare och avantgarde-konstnärer bosatte sig här. Efter Sovjets fall 1991 öppnades St Petersburg upp för omvärlden och in kom Big Macs och blåjeans och ja, även banal och monoton rejvmusik med tillhörande mode.

St Petersburg-födda designern Gosha Rubchinskiy har precis som sin hemstad alltid suddat ut gränserna mellan det ryska och det europeiska. Han växte upp med stadens rave- och skejtscen vilka båda användes som inspiration i hans vår/sommar-kollektion för 2018, som visades i St Petersburg för två veckor sen.

Kollektionen handlade om makt, universalism och ungdomens rebellande; från rejvare, skejtare eller "football casuals" klädda från topp till tå i Burberry.

Goshas mode har skildrat både St Petersburgs skejtscen och casuals i nästan tio år nu. Men rejvbiten har vi inte lärt känna på samma sätt – tills nu. Rave i St Petersburg på 90-talet är dessutom ämnet i en ny bok (med begränsad upplaga) som designern skapat ihop med INRUSSIA. Den innehåller essäer och muntliga berättelser från det att rejvscenen etablerade sig till att den föll, tillsammans med fotografier från festerna.

Den första essän, skriven av konstnären och teoretikern Timur Novikov (som dog 2002, vars verk Gosha använt sig av tidigare i en kollektion) beskriver scenens historia. Han berättar om hur han upptäckte rejvmusik efter att ha stött på berlinaren och technopionjären Westbam i Riga i mitten av 80-talet. Efter mötet blev han först med att försöka föra vidare scenen till Ryssland. I essän skriver han även en förkortad historia om västvärldens klubbscen för de ryska läsarna. Texten beskriver ingående hur queera, freaks, hippies och punkare lade grunden för rejvkulturen i staden.

De bosatte sig i en övergiven lägenhet, slog ner väggarna för att göra ett dansgolv och bjöd in konstnärer för att skapa klubbens dekorationer.

Denis Oding som grundade Tunnel Club (scenens mecka under de gyllene åren) och Igor Vdovin (en av St Petersburgs främsta producenter av rejvmusik) berättar om hur de upplevde rejvscenen. "Rave i St Petersburg på 90-talet var en mötesplats för konstnärer, mods, snygga unga människor, kreativa tjejer, prostituerade och kriminella," minns Denis. Det var den här blandningen av människor som fick myndigheter att flera gånger göra tillslag på klubbarna. Denis berättar om en gång när de barrikaderade sig i Tunnel, vilket var lätt, eftersom lokalen var ett gammalt skyddsrum. Poliserna blev arga, arresterade en dj, slog ut tänderna på en annan, och tvingade alla klubbkids att stå utomhus i kylan i flera timmar.

Känslan i scenen var att man tog allt lite som det kom; ett behov smälte samman med påhittighet. I boken skriver scenens mest framstående kvinnliga dj, Lena Popova, att det nästan var omöjligt att få tillgång till skivspelare, ännu svårare att få tag på skivor, eftersom de var otroligt dyra. Hon uppskattar att det fanns fyra eller fem skivspelare och kanske tio dj:s i hela staden.



Men trots polisvåld och brist på utrustning var det konstnärernas närvaro som gjorde scenen så unik och legendarisk. Det faktum att det fanns så få klubbar gjorde att majoriteten av festerna anordnades i övergivna hus som folk ockuperade. Timur Novikov och Georgiy Guryanov var generationens mest framstående konstnärer i Ryssland, och det var deras hängivenhet till rave, tillsammans med deras marknadsföring för stadens konstscen, som gjorde att dessa platser blev vilda klubbar där man festade hela nätterna fram mot slutet av Sovjettiden.

Den första svartklubben, Fontanka 145, organiserades av konstnärer som ville existera utanför Sovjetunionens begränsningar. De bosatte sig i en övergiven lägenhet, slog ner väggarna för att göra ett dansgolv och bjöd in konstnärer för att skapa klubbens dekorationer. Det var på Fontanka 145 som unga ryssar kunde höra västerländska skivor för första gången, tack vare Alexei Khaas, klubbens dj. Till slut stängdes Fontanka 145 ner och Alexei och hans bror öppnade Tunnel Club som blev scenens nya centrum.

"Det var lätt att märka att allmänheten höll på att förändras," minns Denis om scenens kreativa förfall. "Från våra vänner, dj:s och musiker, eller bara coola kids, till folk som var främlingar. Det hela började när kriminella började komma till Tunnel och skrämde bort våra vänner."

Tunnel blev ihågkommen för de människor som vistades där, en kombination av unga avantgardister, bohemer, klubbkids och queera, och mindre trevliga kriminella och gangsters. Men efter att Sovjet kollapsade blev plötsligt allting fritt. "Gränserna öppnades upp," skriver fotografen Igor Bystriy. "Och ny elektromusik kom in, vilket tog bort de kommunistiska hymner och pionjärsånger vi växt upp med. Det var så nice! Om du tittar på mina foton så kommer du se hur bra alla mådde." I och med att Tunnel blev mer och mer känt, växte även hela scenen och den blev både större och mer kommersiell.

"Det var lätt att märka att allmänheten höll på att förändras," minns Denis om scenens kreativa förfall. "Från våra vänner, dj:s och musiker, eller bara coola kids, till folk som var främlingar. Det hela började när kriminella började komma till Tunnel och skrämde bort våra vänner. Det var läskigt att vara på klubben, till och med för oss… Rörelsen hade blivit till något banalt och kommersiellt. Vi tröttnade på varandra. Grädden på moset var när man implementerade restriktioner som satte musikfestivaler på samma nivå som event som associerades med drogdistribution."

Precis som med många andra scener började allt som underground, blev mainstream, blev kommersiellt och dog ut. Men det är en tidsperiod som inte pratas om särskilt mycket i västvärlden, åtminstone inte förrän nu, när en ny generation ryska ungdomar börjar titta bakåt i tiden för inspiration. Dagens kids omvärderar dåtidens kreativa undergroundkultur för att navigera sig i samtiden. Gosha är ledaren och han vill inte bara visa sin bakgrund för sitt eget land, utan även för resten av världen.