En heldag... på studenten!

Det är en härlig tid på året hörni. Alla svenskar har precis kläckts ur sina sommarpuppor, satt sin vinterdepression på hiatus i två månader (tre om vi har tur) och börjat flyga iväg som den lyckliga fjäril man nu är till uteserveringarna, där man bosätter sig under resten av juni och juli.

Inte nog med att det objektivt sett är den bästa tiden på året för oss vuxna, det är även tiden då vi välkomnar våra yngre medmänniskor in i den misär som vi kallar för "det riktiga livet". Barn lämnar sommarlov, creepy (och svettiga, så jävla svettiga) mattelärare och inre frid bakom sig och tar studenten; en dag när man inte bara får, utan till och med uppmuntras att balla ur helt och hållet.

Studenten är ju en kul grej. För vissa kanske till och med den roligaste dagen i ens liv, och tyvärr får man bara uppleva den en gång. Jag tänkte dock inte låta det stoppa mig. Varför ska bara studenter få ta studenten? Uteslutande och orättvist much? Sveriges pk-maffia har gått för långt! Nog nu.

Tack vare mitt gränsöverskridande kontaktnät lyckades jag få tag på och infiltrera en estetklass på ett gymnasium i Malmö, och vi kom överens om att jag skulle få hänga med dem och ta studenten – igen! Skulle den vara bättre än min egen student? (Troligtvis, eftersom min var rätt b.) Skulle jag överleva dagen? Det visste man inte.

Event: Champagnefrukost
Tid: Nio på morgonen
Plats: En trädgård i ett lyxigt område utanför centrala Malmö (tänk Paradise Hotels poolvibb med en touch av typ Maria Montazamis estetik).
Klimat: Varmt och soligt, vilket fick det att kännas mindre studentigt; på studenten bör det regna och vara kallt och hemskt.
Klädkod: Gärna vitt?
Gästlista: Klass ES14D
VIP-listan: Jag själv, en 24-årig fjant som försöker vara alldeles för down with the kids.

Vid min ankomst välkomnades jag av den blivande studenten Laura, som kom att bli min spirit guide för dagen. Hon introducerade mig för sin klass och ledde in mig i partytältet, där det var uppdukat med vita dukar och en ljuvlig måltid där huvudrätten var bullar. Bullar visade sig dock vara skånska för "frallor". En svag känsla av förräderi och besvikelse infann sig.

Det var en härlig stämning. Folk åt och drack och minglade med varandra i lycka. Jag kände att jag stack ut lite med min simpla jeansoutfit, eftersom alla var klädda i fina vita klänningar och kostymer dagen till ära. Men med min ungdomliga personlighet samt kunskap om de ungas språk kände jag ändå att jag förtjänade en plats i gänget.

Några bjöd mig på skumpa och cigg, vilket var jättetrevligt, men det kändes också lite läskigt. De var ju 18 och jag var 24. Langade de alkohol till mig nu?

Efter att bullar ätits och folk börjat bli "lite små-tipsy" var det dags för den heliga rit som är utdelningen av tallrikar. Tillsammans hade klassen röstat fram olika titlar för var och en, vilket två vänliga själar hade sammanställt och komponerat rim till – en process som hade tagit dem tolv timmar.

Folk fick tallrikar där det stod saker som "Klassens Crushare" och "Klassens Bakfylla". Min personliga favorit var dock "Klassens Fuckboy" (läs "Knullgosse"), ty det finns inte något mer fantastiskt att diskutera än fuckboys. Hade gladeligen skrivit en doktorsavhandling om fuckboyens roll i dagens samhälle, om tillfället gavs. Vem vet vad han som fick den här tallriken hade gjort för att förtjäna den. Man kan endast spekulera här.

När frukosten började lida mot sitt slut utbröt några spontana tal, kärleksförklaringar och gråtattacker. Den röda tråden i alla tal var att deras klass var den bästa de hade kunnat hamna i, och att man inte ville förlora varandras vänskap bara för att gymnasietiden var över. Väldigt fin tanke, men efter att ha levt sju år post-studenten i vår kalla, kalla värld har en obotlig cynism tagit fäste i mig, och därför kunde jag inte inte känna att det var orealistiskt.

Därefter följde vi Markus Krunegårds exempel och tog bussen in till stan. Bussresan var egentligen mer av en interaktiv konsert än något annat. Jag och mina fellow pensionärer som råkat hamna mitt i Allsång på Bussen fick höra tidlösa klassiker som "Gabriellas sång", "Studentsången," samt den fotbollsramsiga hiten "Vem vill gå i ettan nu? Ingen, INGEN ALLS". Om det här hade hänt någon annan dag på året hade busschauffören troligtvis kört in i ett träd med flit, desperat att bli av med allt oväsen. Men inte i dag inte – chauffören tutade glatt och en äldre dam bredvid mig anmärkte skrockandes att så här tokigt hade det minsann inte varit på hennes tid.

Tillsammans marscherade vi mot gymnasiet genom staden till fortsatt sång och det vackra ljudet av 20 visselpipor som spelades i harmoni i upp mot 180 decibel. Människor stannade upp och tittade på oss, fotograferade, vinkade, log. Jag vinkade tillbaka. Ja, ge mig all er kärlek och glädje, tänkte jag girigt, berusad av uppmärksamheten. Ja, precis, jag är också en student, mm, ja, hylla mig.

Fun fact: att dabba är en anrik, ritualistisk skånsk dans som Malmöborna sysslat med sedan urminnes tider.

När vi väl var framme vid skolan hade min uppmärksamhetskåthet jobbat sig igenom min kropp. Vi tågade in och satte upp läger i deras teatersal, där ett väldigt exklusivt rave kunde ta form, där endast ES14D var inbjudna. Basen sattes på, droppen droppades och podium blev dansade på. Innan jag visste ordet av började alla dansa samma rutin, som om vi befann oss i en musikal och alla sådär spontant råkade kunna alla danssteg till en låt. Jag hade missat dansmötet, så fick nöja mig med att imponerat se på.

Efter att alla drabbats av mild vätskebrist dog dansen ut, och man gick i stället över till att skriva i varandras mössor. På min student i Stockholm minns jag att vi skrev falska meddelanden till varandra, som "ÄLSKAR DIG!!1" och "BFF 4-ever xD", här räckte det dock med att man skrev sitt namn. Jag föredrog obvy Malmös version. En snäll tokfia frågade mig om jag ville signera hennes mössa. Det var officiellt: jag var en i gänget. The tribe had spoken.

När det var dags att gå på studentlunch på skolan insåg jag att, noob som jag är, hade glömt halva mitt liv på champagnefrukosten, vilket hade varit en bra bit från skolan. Jag fick därför ta farväl av klassen för att åka och hämta min värdighet, för att senare möta upp klassen igen när det var dags för utspring.

Strax innan klockan fem, efter att ha legat avdomnad och däckad på Espresso House i okänt antal timmar, var jag återigen på skolan, redo att återförenas med mitt gäng. Jag gillar inte stora folksamlingar (en väldigt unik sak som är speciellt just med mig), så jag kan inte säga att jag njöt när jag stod där i människohavet. Den tropiska Skånehettan gjorde inte saken bättre.

Jag behövde i alla fall inte vänta länge. Plötsligt kom ES14D utspringandes mot mig och började synkroniserat dansa stegen de hade övat på tidigare under teater-rejvet. Eftersom jag är en emotionell svamp blev jag nästan lite känslosam; utspringet är ju inte bara det som studentdagen byggt upp till, utan det enda man väntat på under hela gymnasietiden – om inte hela ens skolgång – så när klimax bryter ut blir det något explotionsartat.

Nästa punkt på agendan var såklart flaket, vilket är det som kanske de flesta ser mest fram emot. Personligen kände jag dock en viss oro inför det här momentet. Det var egentligen inte för att jag var rädd för att jag eller någon annan skulle göra illa sig eller ramla av, det var mer skräcken från champagnegaloppen i Uppsala som fanns kvar djupt inom mig.

Lastbilen körde iväg och jag var på helspänn, redo varje sekund att hoppa av i farten om så krävdes.

Det fanns dock inga flak med Lidl-öl staplad i ett hörn, och jag insåg att ingen var klädd i badkläder eller gymoutfits och alla bara dansade och var glada och smuttade lite på sin medhavda dryck – men ingen sprutade.

Jag var shooketh, men lättad. Det här var en safe space.

Efter en timmes körning var vi färdiga, och skratten förvandlades plötsligt till tårar. "Forever Young" spelades givetvis i bakgrunden, vilket inte gjorde saken bättre ur ett gråtperspektiv. Känslan av att inte vilja släppa taget om sin gymnasieklass var främmande för mig. Efter mitt eget studentflak var jag och alla andra rätt nöjda med att gå därifrån utan varken tårar och kramar. Här var det andra frallor.

Till slut när alla hade kramats och pussats och gråtit färdigt var det dags för det sista momentet – slutklämmen som skulle knyta ihop hela paketet, och oj vad man hade väntat på det här. Studentmottagningen var kommen. Kanske är det den bästa delen på dagen – vem vill inte umgås med släktingar över en buffé, efter att ha varit vaken i 20 timmar, och konstant få frågan "Så vad ska du hitta på nu då?" av farfar Bertil-Göran och en random tant du aldrig sett förut som kallas för typ Babbis.

Medan vi avnjöt läcker mat höll människor vackra hyllningstal till studenten Laura, och av någon anledning kom även en godisfylld piñata in i bilden, vilket kändes uppfriskande. Under hela dagen hade allt känts så himla svenskt att det därför kändes fint med lite kulturell appropriering så här på kvällskvisten.

Och så var min magiska studentresa i Malmö över. Dagen hade varit roligare än min egen student, och stundvis kändes det på riktigt som att jag själv skulle ta studenten. Mycket i hur man firade liknade Stockholms traditioner, men att åka flak utan att ha öl under ögonlocken var helt nytt för mig.

… Och piñatan var fan en mindfuck.

Benjamin Wirström finns på Twitter.

Tidigare:

En helkväll i Uppsala på Valborg

En helkväll i Kiruna på Royal Diner