Luciadagens mest konsekventa tradition sedan tio år tillbaka är att bli skitsur över att ett Luciatåg någonstans bryter mot ens föreställning om vad Luciafirandet ska innehålla. Dagen har blivit en del i den eviga kampen mellan människor och traditionalister.
Det gamla favoritämnet om Lucia ska ha blont eller mörkt hår (rödhåriga har uppenbarligen inte varit ett alternativ) blev en petitess 2008 när SVT sände från Malmö där Alexandra Lirakis med ursprung i Grekland var Lucia. Dessutom var en del av sångerna omarrangerade i nya genrer och solister sjöng på skånska. Som om Luciasångerna inte var jobbiga nog att lyssna på.
Två år senare var raseriet tillbaka, men stannade huvudsakligen på Flashback, och handlade inte helt förvånande om att Lucian på tv inte var vit – även om det också var fallet 2008. Rasism har sedan dess varit bland de vanligaste drivkrafterna bakom mycket av förargelsen.
Relaterat: Ett festligt julbak med weed
Den 13 december 2012 nådde Luciavreden sin peak. I det tv-sända Luciatåget från Uppsala framförde kören två låtar tillsammans med en rappare. Det skrevs om "skändning" och på Familjeliv undrade man om inte någonting kan "få vara orört och som det alltid varit varit". I Stockholm väcktes protester när en pojke nekades att vara med i Lucialottningen och i Laxå intervjuades ilskna föräldrar vars barn förbjudits att vara pepparkaksgubbar.
Året därpå gick en annan skola ännu längre och förbjöd alla som vågade klä sig färggladare än författarparet bakom Lars Kepler. Det handlade om tradition, sa rektorn. "Den här stereotypa bilden med en Lucia, några tärnor, några stjärngossar och möjligtvis en tomte är från mitten av 1900-talet," säger Lena Kättström Höök, sakkunnig vid Nordiska museet. "Det är först på 2000-talet man börjat utmana den här bilden lite grann. De som reagerar på när Luciatåget ser ut som de inte förväntar sig är de flesta som var små i mitten på 1900-talet. Det är de som förbjuder barn från att vara vad de vill."
"Det allra första belägget för en Lucia med ljus i håret är en dräng i Skinnskatteberg, år 1820, men det har vi ingen avbildning av."
Pojkar har generellt inte fått vara Lucior i modern tid. Det är tradition eller risker för mobbning som varit förevändningen för att hålla killarna borta. Även om det händer att pojkar får ta på sig lussekronan har det i värsta fall slutat med dödshot eller rasistiska skitstormar. Men män som Lucior var från början inte något kontroversiellt. "Det finns bilder på manliga studenter i Lund från 1870-talet som är fotograferade som Lucior," säger Kättström Höök. "Och så finns det en liten gosse, också från 1870-tal, som är fotograferad som Lucia. Det allra första belägget för en Lucia med ljus i håret är en dräng i Skinnskatteberg, år 1820, men det har vi ingen avbildning av."
Vill man vara en sann traditionalist bör man dumpa könsbestämda roller och, beroende på hur ortodox man känner sig, dessutom skita i sången. “I den skämtsamma fastlagstraditionen sjöng man inte utan gick runt och skojade. Konserter och skönsång kom först på 1900-talet,” säger Kättström Höök och konstaterar att den svenska Luciasången, ursprungligen en båtsång från Neapel, fick sin text först på 1920-talet. Att Lucia ens får vara i kyrkan är något relativt nytt. "Det har bara förekommit de senaste årtiondena. Innan dess var Lucia inte rumsren nog för att finnas i svenska protestantiska kyrkan."
År 2017 har Lucia blivit så rörig att den mest uppenbara traditionen är de återkommande Luciabråken. Än så länge har vi haft en otraditionsenlig frånvaro av högljudd, Luciagrundad indignation.
Theo Hagman Rogowski finns på Twitter