HBTQ

När ska egentligen lesbisk film få sin egen 'Moonlight'?

Hollywood har en lång väg kvar att gå när det kommer till att skildra queerkvinnor.
9.4.17
Illustration: Lia Kantrowitz

Timmar efter Moonlights historiska vinst för bästa film på Oscarsgalan i februari kunde följande triumferande rubrik läsas på GLAAD:s hemsida: "Moonlight är den första hbtq-film att vinna bästa film" – som alltid hyllas en vinst för en av bokstäverna i vår förkortning som en vinst för alla som är hbtq. Den principen kanske stämmer när det kommer till framgångar i lag- och rättssammanhang, men ytterligare en fråga tåls att ställas: kommer Moonlights framgång som en film om queerkillar göra det lättare för filmer som handlar om queertjejer? För när man tittar bortom rubriker blir det tydligt att det inte finns några "hbtq-filmer". Varje undergenre i queer-communityt har sitt eget arv och framtid inom filmvärlden, och deras öden må vara sammanflätade, men de är knappast likadana.

Annons

Först – lite siffror. Av de femtio mest framgångsrika queerfilmer någonsin fokuserar bara nio på lesbiska eller bisexuella kvinnor enligt Box Office Mojo, och endast en av dem är inkluderade på top tio-listan. (Listan inkluderar givetvis inte alla filmer som gjorts, men det är en av de bästa tillgängliga.) GLAAD:s årliga studie på representation som kartlägger Hollywoods representation av hela queer-communityt målar inte heller upp en positiv bild. 2015 hade endast 17,5 procent av alla mainstreamfilmer hbtq-karaktärer. Men bland de 17,5 procenten inkluderade hela 77 procent av de filmerna homosexuella män. Endast 23 procent inkluderade lesbiska; bisexuella och transsexuella karaktärer låg långt efter på endast nio respektive fem procent.

Lesbisk film – vilket här åsyftar filmer som skildrar romantiska förhållanden mellan alla olika typer av queerkvinnor – står inför ett tveäggat svärd i Hollywood. De får inte bara kämpa mot öppen homofobi, men även svårigheter som alla filmer med främst kvinnliga karaktärer möts av i en industri som är ökänd för sin motvilja att investera i dem. Det verkar som att lesbisk film delar mer problem med filmer som handlar om heterosexuella kvinnor än filmer om homosexuella män. Som filmkritikern Scott Mendelson skriver: "Storfilmer med manliga huvudkaraktärer ses ofta som något som kan dupliceras och återskapas, men om det går bra för en film med kvinnliga huvudkaraktärer handlar det endast om en tursam engångsföreteelse." År efter år visar studier att kvinnor utgör mindre än en tredjedel av alla roller med repliker i mainstreamfilmer från Hollywood. Det kanske är uppenbart, men en industri som så konsekvent misslyckas med Bechdeltestet kan inte riktigt göra rättvisa åt kvinnliga publiker.

Annons

Till och med våra framgångar är markerade med asterisker. Blue Is The Warmest Color och Park Chan Wooks film från 2016 The Handmaiden älskades av mainstreamkritiker, medan de blev kritiserade av queerkvinnor för att upprätthålla the male gaze och sina aggressivt råa och samtidigt otroligt orealistiska skildringar av lesbiskt sex. Till och med Carol från 2015 som blev hyllad världen över av både heterosexuella och queera publiker lyckades inte ta hem en enda Oscar trots sex nomineringar, vilket många ansåg talade för Hollywoods utbredda homofobi och kvinnohat. "Jag var på en visning av Carol på NewFest där manusförfattaren Phyllis Nagy berättade om hur svårt det var för filmen att bli gjord. Det tog över ett årtionde," berättade Heather Hogan, redaktör på Autostraddle. "Till och med efter att skådespelarna skrivit på kontrakt tog det år för filmstudion att börja stötta projektet, vilket verkar löjligt, eller hur? Det är Cate Blanchett i ett historiskt drama och hon är dessutom gay. Det är som kattmynta för Oscarsgalan."

Hogan framhävde att den större majoriteten av hbtq-filmer som blivit uppmärksammade på Oscarsgalan har innan Carol aldrig handlat om lesbiska kvinnor: varken Brokeback Mountain, Dallas Buyers Club eller Milk. "Filmer med lesbiskt tema är en dubbelförlust för alla rädda i Hollywood: det är kvinnor. Och det är kvinnor som inte behöver män," som hon sammanfattade det.


Relaterat: Todd Haynes pratar om 'Carol,' David Bowie och att göra filmer om kvinnor:


Trots den betydligt tuffare väg som kvinnocentrerade filmer måste gå är inte bara Hollywood att skylla; en del av det vi bevittnar kan vara en genre som befinner sig i sin osäkra tonårsperiod. Som Angela Robinson, manusförfattare och regissör av den lesbiska romantiska komedin D.E.B.S från 2004, uttryckte det: "Jag är inte ens säker på vad [lesbiska filmer] betyder längre. Jag brukade veta vad de betydde. När jag gjorde D.E.B.S [var målet] att göra en 'lesbisk film' av tydligt kreativa men också politiska skäl. Men nu känner jag inte att det i sig själv är tillräckligt för att en film ska plockas upp." I och med att queerkvinnors kultur befinner sig i en övergripande förvandlingsfas – till och med själva ordet "lesbisk" är något omtvistat – kan inte våra filmer annat än reflektera den förvirringen.

Om det finns anledning till optimism inför producerandet av filmer som handlar om queerkvinnor kan man i alla fall anmärka att det skett en ökning i mångfalden – för kvinnor, icke-vita och sexuella minoriteter överlag – som Trumps administration kanske indirekt uppmuntrat. "Jag tror faktiskt att Trumps presidentskap kommer ha djupa konsekvenser på det innehåll som kommer skapas de kommande åren," sa Robinson. "Många i Hollywood blev invaggade i en falsk känsla av trygghet, att allting var okej. Det har blivit som en seismisk våg av att, ja men just det, stora delar av [USA] är fortfarande rasistiska och homofobiska, och behovet av att förmedla berättelser är fortfarande viktigt." Hon varnar emellertid att "pendeln visserligen är i sving, men det kommer fortfarande behöva komma en ny våg av moderna berättelser. Jag tror faktiskt att de kommer finansieras, jag vet bara inte vad de är."

Robinson (hon själv svart och lesbisk) tror att Moonlights succé kan göra att det blir lättare att pitcha berättelser om svarta lesbiska kvinnor, men krediterar förändringen till de ekonomiska framgångarna, till skillnad från att det skulle ha att göra med Hollywoods moraliska principer. "Jag tror att i klimatet efter Moonlight finns det fler möjligheter för alla, men jag tror alltid att det är svårare för kvinnor än män," sa hon. "Jag upplever att det finns en viss rörelse i frågan om hudfärg i Hollywood, vilket är historiskt, men kvinnofientligheten är fortfarande inrotad och utbredd."

Moonlights kommersiella succé och hur den hyllats av kritiker är viktiga milstolpar. Det skulle vara fel att ens insinuera att Carol, en historisk högbudgetfilm om vita lesbiska kvinnor, har ett högre reellt värde än Moonlight, en lågbudgetfilm om homosexuella svarta män i vår samtid. Det bästa som kan sägas gällande det rådande klimatet i Hollywood är att man äntligen börjar lära sig att berättelser med mångfald – i sin mest intersektionella betydelse – är både filosofiskt och ekonomisk sett i deras bästa intresse. Men fram tills att den insikten blir lika sann för kvinnor som för män – om man ska använda en referens från en heterosexuell handling – kommer gayfilmer alltid vara som i Titanic med Rose på dörren, och lesbiska filmer kommer vara som Jack i vattnet: ingen av dem har särskilt goda utsikter, men den ena med en mycket större chans att kunna ta sig till livräddningsbåten.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i mars 2017.

Elaine Atwell finns på Twitter.