Folk berättar om när de blev dyngraka och vaknade upp i ett annat land

Bild: Några brittiska killar i Magaluf, en av vilka förmodligen är rätt full. Foto: Jamie Lee Curties Taete

Sedan urminnes tider har folk vaknat upp på konstiga ställen efter utekvällar. För 20 år sedan var det konstiga stället kanske Säffle eller inuti en soptunna. Nu, tack vare billiga flygbiljetter och hur lätt vi kan boka resor på våra mobiler börjar dessa konstiga ställen allt oftare bli Reykjavik eller "ett annat land som jag inte visste jag var i förrän jag såg Snapchats geofilter på min selfie".

Det verkar som att det åtminstone varannan månad publiceras en artikel om en ung man som bara gått ut för att ta en mysig liten öl, vilket slutat med att han blivit pissfull och hoppat på ett plan och hamnat i ett helt annat land. Morgonen därpå vaknade han upp och postade vad han gjort på sociala medier. En skvallerpress kommer skriva om det. I ditt Facebookflöde kommer du se rubriker som: "Den här Boråskillen hade lite för många glas… du kan inte gissa i vilket land han vaknade upp i!". Uppståndelsen varar i några dagar innan den dör ut, bara för att ge plats åt en annan extremt liknande händelse månaden därpå.

Är det här en riktig trend? Borde den få ett riktigt namn, typ "planfylla" eller "dräggeportering"? Svårt att säga. Men för att illustrera hur vanligt det är hade jag ett snack med fyra killar som upplevt det (dock olika mycket: en vaknade upp i ett annat land, en i en mikrostat och en på en ö) för att ta reda på hur de egentligen hamnade var de nu hamnade.

En kväll bestämde jag och min kompis oss för att gå på en pubrunda i Chelmsford [i England]. Efter rätt många glas hade jag tappat bort min kompis och såg bussen rulla förbi. Den kunde ta en direkt till flygplatsen för tio pund [cirka 110 kronor]. Just då tyckte jag att det vore en bra idé att boka ett sista minuten-flyg på min mobil och bara hoppas att jag hamnade någonstans som var mindre grisigt, kallt och regnigt än Chelmsford. Massor med olika platser skulle stämma in på det, men resmålet jag i slutändan bestämde mig för blev Barcelona.

Efter att jag gick ombord planet somnade jag, och när jag vaknade insåg jag vad jag hade gett mig in på. Det enda jag hade på mig var en tom vattenflaska, kläderna jag hade på mig, en plånbok och en mobil.

Jag gick av planet stinkandes av jägerbombs och tysk parfym från kvällen innan och ringde mina föräldrar. Min pappa rådde mig att stanna där några dagar, så jag bokade en hemresa för tre dagar senare och spenderade de kommande dagarna med att utforska Barcelona, prata med människor och njuta av vädret och maten. På kvällarna efter jag ätit middag gick jag tillbaka till mitt hotell och tvättade mina kläder i duschen eftersom jag inte hade med mig några extra.

På det stora hela lärde jag mig att kunna ha kul själv och inte oroa mig för vad andra tycker. Jag menar, om det inte dödar dig eller gör så du hamnar i fängelse – hur hemskt kan det vara? Det är mitt nya motto.

— Alex, från England

Allt började i en liten fransk hamn i staden Beaulieu-sur-Mer. Jag och två kollegor sket i jobbet en fredagseftermiddag och drog direkt till stranden via en mataffär för att köpa med oss ett flak öl. Jag kommer ihåg hela tiden vi var på stranden fram tills att vi packade ner våra handdukar och gick och slängde allt vårt skräp. Vi hade pratat om att åka till Monaco för en utekväll på en klubb vi hört talas om, La Racasse, men jag tvivlade på att det skulle bli av för vi var alldeles för packade för att kunna ta oss dit.

Det var då jag verkligen tappade kontroll.

Efter att ha förlorat runt sex timmar vaknade jag upp på ett sjukhus som låg på toppen av en klippa och vette ut mot hamnen i Monaco. Sjuksköterskorna berättade för mig att polisen hade släppt av mig där, och jag insisterade att jag måste lämna sjukhuset för jag var tvungen att vara tillbaka på jobbet klockan åtta. Jag minns att jag försökte gå därifrån och sjuksköterskorna hotade att ringa polisen, de sa att jag inte var tillräckligt nykter för att kunna ta mig till Frankrike.

Jag var helt okej, förutom lite skrapsår på knäna och en kolossal bula i pannan. Mina kläder låg i en plastpåse på golvet – fan vet var mina skor var någonstans – så när sjuksköterskorna gick därifrån klädde jag på mig, klättrade ut genom fönstret och sprang förvirrad och skolös nedför backen i jakt på en tågstation. När jag kom till huvudgatan ropade en tjej jag kände från jobbet på mig från andra sidan gatan. Klockan var ungefär sex på morgonen; hon hade varit ute hela natten och sa att hon hade sett mig på La Racasse. Hon frågade om jag var okej och visade mig vägen till stationen, efter att hon tagit  ett foto på mig eftersom hon tyckte det var så kul att jag fortfarande hade en kateter dinglandes från min arm. I slutändan kom jag till jobbet i tid.

— Sam, från Australien

Jag var runt 17 år och ute med min bästa polare, Daniel. Vi var extremt glada i hatten och de flesta av mina kompisar hade varit ansvarsfulla och åkt hem. Vi brukade alltid ta nattbussen hem på den tiden och när det blev dags för det föreslog någon att vi skulle ta första bästa flyg från Melbourne. Så i stället för att åka hem hoppade vi på bussen till flygplatsen. Innan vi visste ordet av det hade vi landat på den iskalla ön Tasmanien.

Med den minimala summan pengar vi hade kvar köpte vi lite skämthattar, åkte till en golfbana och hyrde en golfbil, vilket gjorde att vi hade mindre än tio dollar [cirka 70 kronor] kvar till mat. Vi spelade inte ens ett enda hål; vi bara körde runt och diskuterade vilka idioter vi var.

Vi flög tillbaka helt utmattade och uttorkade. Jag tror aldrig jag har ångrat någonting så mycket i hela mitt liv.

— Tom, från Australien

Jag var på min svärbrors svensexa en helg i München. Vi bestämde oss alla för att lägga in 20 euro [cirka 190 kronor] för lite keta till kvällen. Hotellet gav oss armband med dess kontaktuppgifter, vilket betydde att jag inte behövde ansvara för min mobil eller plånbok, så jag lämnade dem på hotellet. Efter många glas hade jag tappat bort mitt gäng, så jag hoppade in i en taxi och visade honom min handled som inte längre hade ett armband runt sig. Jag dreglade ut nåt nonsens och blev utkastad.

Efter 20 minuter av att försöka åka med flera taxis utan resultat provade jag lyckan med föraren till en buss strax bredvid där folk höll på att gå in. Jag bönade honom att släppa på mig och hoppades att det fanns en chans att den skulle köra förbi hotellet som jag varken mindes namnet på eller adressen till – men han sa nej. Så jag gick runt bussen och när föraren hade ryggen vänd mot mig dök jag in i bagageutrymmet och gömde mig bakom en resväska tills dörren stängdes. När bagageluckan till slut öppnades fem timmar senare hoppade jag ut och sprang runt i cirklar och försökte lista ut var jag hamnat. Jag såg skyltar för "Zürich", vilket jag trodde måste vara en stad i Tyskland tills jag började se Schweiz flagga. Efter att ha vandrat runt i en timme eller så bestämde jag mig för att gå till polisen. Jag berättade för en polis vad som hänt, varpå han vände sig till sina schweiziska kollegor och berättade det på franska och hela polisstationen dog av garv. Han gav mig lite smörgåsar, några cigg och ett brev jag skulle ge till biljettkontrollanten. När jag kom till München hade jag ingen telefon, inga pengar och ingen aning om var jag var, så jag gick runt i flera timmar tills jag såg tågstationen som vi hade gått av vid när vi kom. Sen såg jag klubben där vi hade börjat kvällen innan och till slut det jävla hotellet. — Jordan, från England Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i augusti 2016. 

Samantha Howard finns på Twitter.