Intervjuer med folk som precis rökt DMT

N,N-Dimetyltryptamin är så inne just nu. Ända sedan Enter the Void och DMT: The Spirit Molecule kom ut har kids gått helt bananas över den här dimensionsöverskridande teknologin.

Det är en extremt effektiv psydekelisk substans som finns naturligt i många varelser och är samtidigt andlig och roligare än radiobilar; DMT är kanske mest känt för sina omedelbara intensiva hallucinationer. Endast ett par sekunder efter man inhalerat den tjocka, skarpa röken blir man tagen till en plats väldigt annorlunda från vad de flesta moderna västerlänningar skulle referera till som "verkligheten". Det finns många diskussioner kring var exakt den platsen är (eller om den existerar, om ens något existerar överhuvudtaget för den delen), man kan i alla fall med absolut säkerhet säga att DMT-köping ser väldigt coolt ut. Passageraren blir direkt översköljd av exotiska mönster, färger, konsistenser, känslor och andra saker som vi inte har ord för än. Nyligen kom jag över lite, delade med mig med några polare och snackade med dem om sina trippar medan de svävade ner till jorden igen.

Jag kände vad Gud var för något. Det var något som var mindre än allt annat. Det är inte gjort av något – det är allting runt själva saken som det är och allting inuti det samtidigt, och det rör sig lite på ett sätt som inte är kopplat till resten av världen.

Det var som att resa genom tiden, men det var inte ens tid som var före eller efter, det var parallellt med oss. I början såg jag att jorden vibrerade. Att det var som ett konstant andetag, men vi kan inte se det. Du kan inte se det i fotografier. Slutet på allting. Det blev så varmt. Det var som en våg som var som elektricitet. Den var svart och sen röd och sen vit, och den var rundad och böjd som om den vore i omloppsbana någonstans.

Ens kroppar sjöng typ – allting man gjorde var som en sång. Det blev till symfonier. Allt krafs och alla rörelser skedde i en rytm och jag kände mig jätteglad. Jag såg också massa roliga, knäppa clowngrejer. Massa galna geometriska mönster. Det verkade som de skrattade åt mig. Sen var det små älvsaker. Jag kunde inte se dem men de meddelade mig att de var där. Jag kände mig jätteglad, typ: "Ja, det är här jag är menad att vara."

Det där var det mest intensiva nånsin. Hela rummet dansade. Till vänster var allt jag såg fantasi. Jag var mitt i något riktigt jävla allvarligt. Man är förbi medvetande – fast man är medvetande – och man vill inte ha någon som binder en till den fysiska sfären. Jag gick igenom så många drömmar och så många scenarion. Det var i princip en koncentrerad dröm. Jag var drömmen men kunde inte få stop på drömmen.

Det slog till jättefort. Efter ett andra bloss var det typ slinkys överallt. Färgranna slinkys som inte nödvändigtvis attackerade mig men kom mot mitt ansikte. Och alla färgerna som fanns i rummet, som jag föreställde mig fanns i rummet, kom mot mig också. Det var så vackert.

Jag kände mig fysiskt väldigt tung. Jag kunde inte ens lyfta upp flaskan för att röka eller hålla tändaren. Och tiden saktade ner. Det kändes som åtminstone en kvart, men det var säkert bara 30 sekunder. Färgerna var verkligen coola – massa grönt, massa i neon. Det kändes som jag tittade på mig själv genom en vägg stundvis. Ljudet av kameran var sjukt trippigt.

Först var det rakt av kalejdoskopiskt. Sen kom det pyramider, sen symboler inom pyramiderna och de smälte samman, förenades. Det kändes som jag var i eviga famnar. Bara kärlek och värme och tuttar och honung. Det var som att solen sken precis där. Det var inte supervarmt, men typ som en varm glöd.

Allting såg ut som en målning. Och hennes hår var helt sjukt – det var som spaghetti. Varje vinkel var tripplad. Allting hade vinklar. Att titta runt var som att fylla i en målarbok. Det blev jättekonstigt vid nåt tillfälle. Det kändes som att rummet trycktes ihop och allting blev mindre, och den där vita grejen trippade sönder mig. Jag ba: "Wow, det är så mycket vitt där!"

Visuellt sett var det som att ta syra eller svamp. Jag kände mig pirrig och min kropp var hög eller nåt. När jag la mig ner och lyssnade på Iggy Pop tog du en bild på mig och jag kände mig obekväm. Jag tror inte att jag tappade mig själv så pass mycket att jag inte kunde känna att det var absurt och roligt. Sen satte jag mig upp igen och det blev jävligt intensivt då. Det var rätt likt de mer intensiva stunderna på syra.

Den nästan konstigaste grejen var hur snabbt jag kom ur det. Med syra är det kvar i en hel dag ibland – hela dagen efter känner du dig konstig. Med det här känner du dig normal igen nästan direkt efter. Det känns ändå konstigt för jag minns upplevelsen med drogen. Och jag kommer nog tänka på det några gånger resten av dagen. Det är otroligt mycket mindre tids- och energikrävande än att trippa på syra.

Det är svårt att snacka om det. Jag kunde se mönster inom de designmönster som var menade att vara där, och alla de rörde sig och såg sjukt feta ut. Gardinerna såg ut som tallriksunderlägg. Det var som en slags konstig plats där det kändes som att allting hade sin egen rörelse, och sen var det en plats där allting jag lyssnade på och såg på och tänkte på möttes, och den platsen var drogen… eller nåt. Det är sjukt också hur fort man kom ur det. Det blir stegvis mindre intensivt tills du inte är hög längre. Hallucinationerna är så starka. Allting såg vackert ut. För något som är så extremt psykedeliskt är det väldigt lätt.

När det först slog till kunde jag se hur rummet började andas, och sen kände jag att jag själv blev slak. Det var som jag föreställer mig att det är att vara i livmodern. Allting kändes tryggt och varmt. Det var väldigt flytande och så man föreställer sig att solen skulle vara. Jag grät av nån anledning. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det fanns ett budskap för mig där.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i mars 2012.

Mer om droger på VICE:

Jag gav min mamma svamp så att hon skulle öppna upp om min pappas död

De hemliga referenserna till ketamin i tv-spelet 'Ecco the Dolphin'

Träningsvideos tar poppers till nya skrämmande höjder