Vi måste börja ifrågasätta monogami

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Jag som identifierar mig som poly får ofta höra negativa kommentarer från andra som inte tänker utanför ramarna för hur deras egna förhållanden ser ut. Ibland är personerna som dömer mig mina anhöriga. "Du är bara slampig" och "Är din kille verkligen okej med det?" är meningar jag fått höra om och om igen, för att inte tala om de som försökt tjalla till min primära partner för de tycker jag varit otrogen.

På grund av hur folk reagerar på den jag är har jag alltid på något plan vetat om att samhället inte riktigt är utformat för personer som jag. Och ny forskning visar att normerna kring monogami genomsyrar oss så pass mycket att de inte bara är begränsade till sociala interaktioner utan även förekommer inom vetenskapliga fält.

"Äh, såna människor vill bara att alla ska vara polyamorösa," är en av de många negativa åsikter som forskaren Terri Conley på University of Michigan fick höra när folk läste hennes studie som kom fram till att det finns positiva fördelar med icke-monogama relationer som sker med samtycke.

Relaterat: En inblick i Londons hedonistiska och polyamorösa enhörningsrörelse

"När forskare presenterar resultat som visar att monogama relationer är bättre än icke-monogama relationer uppfattas de som mer objektiva och som bättre forskare, än om man är fräck nog att presentera data som visar att icke-monogama relationer är bättre," berättade Conley, som forskar om genus och sexualitet, för VICE. "Om man gör det uppfattas man som partisk och allmänt som en sämre forskare."

Jag hörde av mig till Conley för att höra mer om motståndet till hennes forskning och om hur djupt rotad monogami är i västerländsk kultur.

VICE: Varför bestämde du dig för att bedriva sån här typ av forskning?
Terri Conley: Från början var jag intresserad av idén om att vara i ett förhållande skulle kunna leda till beteenden som är negativa för ens hälsa och ens sexuella hälsa (som att inte använda kondom). När jag började undersöka saken närmare fick jag inte riktigt känslan av att förhållanden var dåliga, även fast min forskning visade att när man är i ett förhållande är det mindre troligt att man har säkert sex, så jag tänkte att jag kunde fortsätta gräva i det. När jag började tänka efter mer kom jag fram till att det kanske inte är förhållanden i sig som gör att folk inte använder kondomer eller har säkrare sex, utan att det är en monogam överenskommelse. Till slut bestämde jag mig för att fokusera på om monogami kan ha negativa effekter för ens sexuella hälsa.

Jag gjorde en studie i vilken vi sa att icke-monogama personer var mer benägna att utöva säkert sex i sina sexuella möten utanför deras primära förhållande (vi tittade specifikt på personer som hade ett primärt förhållande) och även tillsammans med sin primära partner jämfört med personer som var otrogna mot deras partners… Vi mötte ett enormt motstånd på grund av den upptäckten. Det var en som började prata om hur "oansvarigt" det var att vi "förespråkade" det här. En annan pratade om att vi vet om att relationer mellan två homosexuella män "förfaller" och blir icke-monogama. Vi kände bara, "Vadå förfaller?" Det är ett väldigt laddat ord.

Eftersom folk reagerade så negativt tänkte vi att vi skulle studera det ännu mer [skrattar]. Vi fortsatte bemötas med en viss fientlighet när vår forskning granskades som var helt makalös. Det slog mig att det här var något annat än den vanliga negativa feedbacken vi kan få. Folk var arga över det här på ett annat sätt.

Vilka slags negativa termer kommer upp i vetenskapliga studier som visar en partiskhet mot icke-monogami?
Jag tror ingen var medvetet fientlig, det var bara det att forskningen bedrivs inom monogama ramar. När man pratar om jämlikhet inom förhållanden utgår man ifrån att personer bara har en partner. Så om man är i ett icke-monogamt förhållande som sker under samtycke där man har mer än en partner måste man redan där göra ett val: Vilken partner ska jag prata om? Eller kanske de besvarar vissa frågor relaterat till en partner och andra med en annan… Till och med termen "otrohet" och andra ord som är ganska laddade används akademiskt. Vi skulle säga att termen "icke-monogami utan samtycke" är ett mer neutralt alternativ.

Man talar även om "the offended party" som skulle vara den som någon varit "otrogen" mot. Jag kände att vi inte förhåller oss till otrohet som ämne särskilt vetenskapligt om vi använder sådana ord. Inom vissa skalor kunde man säga, "Jag har övervägt att leta efter en annan partner," och det ses då som av lägre kvalitet med den nuvarande partnern. Visst, om man är monogam är det helt rimligt. Men om man är icke-monogam med samtycke letar man ofta efter en annan partner – det har inget att göra med om man är lycklig med den partner man är med i stunden.

Ibland känner jag att folk tror att det finns en begränsad mängd kärlek man kan ge. Att de tror att om man dejtar eller ligger med nån annan betyder det att man älskar sin primära partner mindre.
Jag blev förvånad över att vi generellt ser att icke-monogama personer mår lite bättre i förhållanden. Det här är små grupper, så jag säger inte att det är något för alla. Men det är egentligen fantastiskt med tanke på hur mycket födomar som riktas mot ett icke-traditionellt förhållande: det är stigmatiserat, man har inte många normer att förhålla sig till i förhållandet… Ändå mår de bra i sina förhållanden, och de är lyckliga. Om något är det ett tecken på hur motståndskraftiga dessa personer är.

Hur kan man göra för att bemöta denna partiskhet inom forskning som rör dessa typer av förhållanden?
Det känns som att det håller på att förändras snabbt. Jag har publicerat [artiklar] i sex år och jobbat med dessa ämnen sen 1991. Mycket som krävs socialt sett är att personer kommer ut som polyamorösa eller icke-monogama till sina vänner så att personer kan tänka på ett specifikt förhållande när de får höra om sådana här relationer. Lite, Åh, det är ju så x och y har det.

Vi vet att om man träffar olika grupper främjar det positiva känslor till de här grupperna, vilket leder till färre fördomar. Det skulle vara väldigt viktigt i denna kontext eftersom personer som är icke-monogama är så pass osynliga nu. När jag berättar om det för människor säger de, "Vem skulle vilja leva så?" eller "Det måste vara en så liten andel som lever så." Vi har faktiskt kommit fram till att fyra till fem procent av alla lever så här… Folk blir chockade. För att det ska ske en social förändring, inklusive den vetenskapliga aspekten, kommer det vara viktigt att dessa människor synliggörs.

Varför tror du att det är ett problem med synlighet? Personligen brukar jag inte förklara den här delen av mig själv för andra för att det känns privat, och det känns som att de ändå inte skulle förstå.
Det är helt rimligt. Det kommer dock behöva finnas personer som är villiga att göra det. För att det ska ske en social förändring måste det dessvärre vara personer som kommer ut och utmanar stigman, och det hjälpte verkligen i början av den homosexuella och bisexuella rörelsen att människor kom ut trots att det var stigmatiserat. Jag tror inte det betyder att alla måste göra det. Det kan finnas många anledningar till varför man inte vill göra det. En väldigt praktisk anledning i USA, till exempel, tror jag är att inte det finns en enda lag som skyddar en baserat på hur ens förhållande är uppbyggt. Var som helst i landet kan en arbetsgivare säga att att de sparkar en på grund av att man är i ett icke-monogamt förhållande, utan att det finns något man kan göra åt saken.

Varifrån kommer själva konceptet av monogami som är så genomsyrat i västerländsk kultur?
Jag tror det definitivt kommer från religion, men vad som är intressant är att det även påverkar människor som inte är religiösa. Som kultur växer vi upp med den judisk-kristna bilden av föräldraskap, och det har lett till en kulturell monogami. Men nu har folk problem med att slita sig loss från den kulturen; den är så djupt inrotad att även om en som inte är religiös tar bort religionaspekten är konceptet fortfarande väldigt påtagligt.

Allison Tierney finns på Twitter